onsdag 8 april 2009

Jaktkritik

Den svenska lodjursjakten tog slut mycket fort i år. Spårsnön gjorde det lätt för jägarna att finna lodjursspåren och låta hundarna skrämma upp lodjuren i träden och ordna drevkedjor. Då årets jakt blev ovanligt lätt kom för många lodjur att skjutas i de södra delarna av landet. 15 individer översköts utanför renbetesområdet men 16 individer av de 100 som tilldelats kom inte att skjutas inom renbetesområdet enligt den lista som finns på SVA:s hemsida. (I Jämtland (delområde 1) sköts 3 av de tilldelade 11 och i Västerbotten (delområde 1) sköts 15 av 22 + tre lodjur i andra områden men det översköts också två lodjur).
Av de legala 156 djuren 2009 blev alltså 155 dödade. Problemet är att det är den stam som Naturvårdsverket vill skall öka (utanför renbetesområdet) minskar medan den stam som skall minska kanske inte gör det. Problemet är ju att fastslå varför renägarna, som hävdar att lodjuren innebär mycket stora problem för rennäringen, inte gör allt för att uppfylla den kvot som de tillerkänns. Eller är det inte så många lodjur i renbetesområdena som man anser?
Dessutom förekom 2008 skyddsjakt på 13 lodjur enligt §§ 27, 28, 31 och 40 och trafikdöden (bil och tåg) tog 31 år 2008. Övriga djur var utmärglade eller hade skabb, men för några djur kunde inte dödsorsaken fastställas. Ett okänt antal dödades illegalt. Detta tal kan man ju bara gissa sig till men en gissning som forskare framför är att ca 20 % så många som den legala jakten tar skjuts illegalt. Detta innebär alltså ca 30 stycken lodjur om året. Summan av all denna jakt och icke naturlig död blir alltså ca 230 djur. 12-15 % av den svenska lodjurstammen dör alltså av icke naturliga orsaker då den uppskattade populationen är 1500 – 2000 djur!
Enligt en sårbarhetsanalys som gjorts som ett examensarbete i biologi på avd för Populationsgenetik vid Stockholms universitet av Tatjana Kontio framgår klart att lodjuren är mycket känsliga för ökad dödlighet i form av jakt. Med en tillväxttakt på 6 – 9 % årligen skulle lodjursstammens tillväxt upphöra om dödligheten ökade med mer än 3 – 6 % förutom de naturliga orsakerna. Det betyder att med den avskjutning och annan dödlighet som sker i dag minskar lodjurstammen! Jag kan acceptera en avskjutning av lodjuren i renbetesområden där lodjuret historiskt inte hör hemma, trots att lodjuret idag är en förutsättning för järven då inte vargen på något sätt tolereras, men den kraftiga avskjutningen i resten av landet kommer att vara förödande.
Att en kraftig jakt har mycket negativa följder på lodjursstammen har visats då lodjuret har måst fridlysas två gånger efter att jakt tillåtits (först mellan1927 – 1943 och sedan 1986 i vissa delar av landet men från 1991 i hela landet). Efter 1991 har ju s k licensjakt tillåtits och enligt mina bristfälliga anteckningar har ca 1000 lodjur avlivats.
Ett stort problem med jakten över huvudtaget är att jakten inte är selektiv utan drabbar individer som borde ingå i den effektiva populationen alltså den del som har möjlighet att fortplanta sig och som oftast lyckas. Studier på fåglar visar att det ofta är en mindre del av en population som står för den större delen av tillväxten. Vanliga proportioner är att 20 % står för 50 % av ungarna som blir vuxna. Det är troligt att det förhåller sig så även med däggdjur. Ju större jakt desto större risk för att värdefulla individer drabbas. När jakten sker i mars som nu är det extra allvarligt då de djur som överlevt den svåraste delen av året kommer att skjutas. Det är inte långsökt att tro att det är lodjur som skulle ha fortplantat sig som dödas vilket i sin tur drabbar lodjursstammen negativt.
Lodjuren är också enligt genetiska analyser mycket homogena. Någon skattning av inavelsgraden har inte gjorts, vad jag känner till, men lodjuren har endast en identisk mitokondrieuppsättning (mitokondrierna är cellstruktur med DNA utanför cellkärnan). I Finland finns åtminstone tre olika varianter. Dessutom är de mycket variabla DNA-sekvenserna i kärnan inte så variabla att varje individ av lodjur kan identifieras till skillnad från de flesta andra djur. (DNA testning av människor bygger just på att dessa mycket variabla DNA-delar är unika för varje individ). Dessa resultat tyder på att våra lodjur kan vara inavlade vilket är helt möjligt då lodjuren nästan var utrotade under 1920-talet då kanske endast ”några tiotal” ansågs finnas i landet.
Lodjuren orsaker inga allvarliga skador på tamdjur och skyddsjakt kan tillåtas om någon individ skulle orsaka skada på någon fårbesättning. Lodjuren är inte heller något hot mot människor eller hundar. Lodjursjakten är endast tillför att jägarna inte accepterar konkurrenter till dem själva.
Låt inte jägarna bestämma hur den svenska faunan skall vara sammansatt! Kräv fridlysning av lodjuren!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar