lördag 24 december 2011

Jaktkritik

Nu läser jag Sverker Sörlins bok "Den blinde skaparen- En essä om Darwin och livets sammanhang".  I boken skildras hans uppvaktning av sin kusin Emma Wedgewood som kallar honom " den mest kärleksfulla person man kan tänka sig" Till hans förtjänster hör att han ogillar våld mot djur. Hon påpekar det särskilt.
Men som naturforskare på 1800-talet skjuter ju Darwin också för att få djuren närma sig för studier. Men han beordrar också skjutandet av rapphöns för att undersöka vilka växtfrön de kan bära med sig i fjäderdräkt och på fötterna. Finns det någon motsättning i detta?
Peter Singer, djurrättsorganisationernas filosof framför andra, anser att dödandet av djur inte är moraliskt förkastligt men däremot plågandet av djur. Han menar att om man dödar en gris så låter man en ny växa upp. "Grisarna" som art förlorar alltså inget på detta. "Livet" har inte förändrats. Det finns lika många individer. Nu diskuterar han inte det förkastliga att föda upp grisar på foder som istället kunde ha använts till männskoföda. Men om detta har jag skrivit om i samband med Pelle Strindlunds "Jordens Herrar" (se tidigare blogg).
Men jag tycker att man måste lägga till faktor. Är dödandet nödvändigt? Som jag ser det är mycket av dödandet av djur helt meningslöst och ger bara tillfredsställelse till vissa okänsliga individer. Men man måste ju också ställa sig frågan: finns det ett nödvändigt dödande? Frågan är svår för mig att besvara. Vi är "jordens herrar" som har framför allt egendom att försvara. Få, om några,  vill ofrivilligt bli av med det vi äger. Vi försöker skydda oss med lås och andra hinder. Fårägare ska enligt mig skydda sin egendom genom el-stängsel men hur gör skogsägare mot älgar och bönder mot vildsvin? Dessa arealer kan inte begäras omgärdas av stängsel. Kostnaden skulle bli orimligt stor.
Läs hemsidan: www.jaktkritikerna.se
Gå med i FB-gruppen: Jaktkritikerna

torsdag 22 december 2011

Jaktkritik

I dag läste jag om en person som fått 15 månaders fängelse för att han slagit ihjäl sin hund. Det var det hårdaste straffet som utdömts för djurplågeri. Han hade tydligen varit mycket grym med att piska ihjäl hunden. Det är rätt att straffa en sådan oempatisk person. Jag är dock övertygad om att personen inte kommer att ändra sitt beteende när han sitter i fängelset. Han verkar ju ha psykopatiska drag. Men "andra till varnagel" som det heter tror jag att straffet kan ha betydelse. Det måste göras klart att djurplågeri är ett allvarligt brott. Hoppas att många uppfattar detta.
Men även om detta fall var ovanligt grymt så finns det grader i helvetet som man säger.
En bilist som sätter sig i en bil och kör kan genom oskickligt eller direkt felaktigt beteende orsaka en människas död eller kroppsskada. Detta trots att när personen sätter sig i bilen inte har någon som helst tanke på eller avsikt att han/hon kommer att orsaka en människa skada. Ändå döms personen till vållande till annans död eller kroppsskada.
Det som jag tycker är märkligt är att jägare aldrig åtalas för skadskjutningar. Jägaren är ju ute för att döda men han/hon är (förhoppningsvis) medveten om att risken för att skada ett djur är mycket stort. Eftersom skadskjutning av ett djur innebär djurplågeri som kan vara mycket långvarit borde detta också vara brottsligt.
Men ingen jägare skulle då kunna gå fri. Alla som jagat har skadskjutit. Dessutom skulle troligen ytterst få  skadskjutningar anmälas då ingen vill bli osams med sin jägarkompis och som sagt alla jägare skulle bli åtalade.
Men en del av lösningen ligger i att förbjuda all onödig jakt alltså jakt på arter som inte tas tillvara, som har försumbara köttmängder och arter som minskar i antal. Med dessa åtgärder skulle mer än 90% av alla skadskjutningar undvikas.

Läs hemsidan: www.jaktkritikerna.se
Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

lördag 3 december 2011

Jaktkritik


Jag har just läst Frans de Waals bok "Empatins tidsålder".  de Waal diskuterar empati som han definierar som att kunna känna för en annan individ som lider av smärta eller sorg, medkänsla som är en mer aktiv insats för att hjälpa den lidande individen som innefattar tröst, omtanke och hjälp till skadade och sjuka individer. För att kunna visa empati och ha omtanke måste djuret ha vissa förutsättningar. Han menar att djuret måste ha en tanke om sig själv. Alltså kunna uppfatta sig som individ och se andra som andra individer. Han tar spegeltestet som en möjlighet att ta reda på hur djuret uppfattar sig själv. Man målar ett tecken ovanför eller vid sidan av ögat som djuret alltså inte kan se om det inte speglar sig. När man ställer djuret framför spegeln tar ett djur, som har ”självmedvetenhet” som de Waal kallar det, på märket och oftast försöker ta bort det. De djur som visar en medvetenhet i spegeltestet har också den största förmågan av empati och medkänsla. De djur som de Waal framhåller är djur med stor hjärna i förhållande till kropp som människa, människoapor, valar-definer och elefanter. Det är viktigt att påpeka att spegeltestet är avancerat test eftersom ett barn måste vara mellan 18 – 24 månader för att förstå att spegelbilden föreställer barnet självt. de Waal tar i boken upp en mängd exempel på djurens bevis på empati och omtanke. Men det är viktigt att komma ihåg att de Waal betonar att empati och omtanke inte uppkommit i ett plötsligt hopp i evolutionen. Grader av dessa egenskaper finns hos alla djur. Han tar upp hundar, katter och möss men nämner också kråkfåglar som i tester visar självmedvetenhet i spegeltestet. Kråkfåglar gömmer ofta föda men ser de att de är iakttagna tar de bort godbiten för att gömma den på annan plats när de inte iakttas. Detta beteende tyder på att de kan skilja på sig själva och andra. 
I studier av babianer i det vilda kan man se babianer sitta och titta på när en leopard eller lejon äter upp en flockmedlem. De tycks oberörda men undersöker man avföringen (de skiter på sig) så finner man en hög halt av stresshormon. Babianerna putsade andra oftare efter förlusten för att minska stressen och för att inleda nya relationer för att ersätta förlusten. Kroppsspråk behöver alltså inte visa hur djuret känner sig. 
När det gäller möss så inleder de Wall med ett stycke ”Innan jag går vidare måste jag betona att det kan upplevas svårt för djurälskare att ta del av forskningen om djurs empati. I syfte att se hur djur reagerar på andras smärta har forskare i regel själva förorsakat smärtan. Jag är kritisk mot sådana metoder och jag använder dem inte själv, men det vore dumt att ifrågasätta de upptäckter som har gjorts tack vare dem. Lyckligtvis utfördes det mesta av denna forskning för flera decennier sedan, och idag skulle man troligen inte göra på samma sätt”. 
de Waal redogör för två experiment där man i ett gav utspädd ättiksyra till möss som reagerade med att sträcka på sig som visar obehag. Om en annan mus fick se detta sträckte den också på sig oftare än om den bara observerade en kontrollmus. I det andra testet hade man lärt en mus att trycka på en spak för att få mat. Om musen fick en stöt i samband med att den tog på spaken och en annan mus såg detta rörde inte den iakttagande musen spaken. Dessa försök visar att möss kan känna en annans mus smärta. Det som redan Bentham uttryckte på 1700-talet ”Djur kan inte tala med de kan lida” måste idag utökas med att de är mycket mer kännande varelser än att vara individer med samma nervimpulser som vi också har ett sinne som vi förknippar med mänskliga egenskaper, empati.
Har vi rätt att döda dessa varelser? Tänk på västerlandets syn på slavar på 1700 och 1800-talet som Pelle Strindlund beskrev i sin bok ”Jordens herrar” som jag skrev om i JD nr 3 (2011). 
Gå in på hemsidan:www.jaktkritikerna.se
eller gå med i Facebook-gruppen Jaktkritikerna