söndag 30 december 2012

Jaktkritik


I julas (den 24/12) skrev jag en blogg och la ut den som "Om ni inte har något att göra så läs min blogg www.jaktkritik.blogspot.com." i några FB-grupper. I några grupper fick jag inga kommentarer, i andra flera "gilla" men i gruppen Rapphönorna blev kommentarerna, till min stora förvåning ogillanden. Rapphönorna är en grupp för tjejer/kvinnor som utan prestige vill skåda fågel. Syftet tycker jag är bra och kanske tyvärr nödvändigt. Men när jag fick kommentarer som "jakt ska vi väl inte syssla med" och "hur otäckt det är med slakterier och harjakt vet vi" och att jag blev beskylld för "jakthatare" av en troligen jägare (jag har aldrig blivit kallad jakthatare av några andra) gjorde jag kommentaren att intresse för fåglar och borde innebära intresse för annat som sker i naturen och att min kritik av jakten överensstämmer med Sveriges ornitologiska förenings så togs kommentarerna och min hänvisning till min blogg bort från FB-gruppen.
Jag har under mina år som ordförande i Jaktkritikerna träffat medlemmar som inte vill ha tidskriften "Jaktdebatt" skickad till sin adress och andra som skylta med sitt medlemskap för att de tror/anser att det skulle vara till nackdel i sin yrkesutövning. Jag tror att de har fel men det är alltid upp till var och en att tycka och känna vad som är rätt. Men när en grupp människor framför allt kvinnor inte ska/vill diskutera allvarliga problem inom sin hobby tycker jag att det går för långt. Här kan det ju inte vara någon personlig rädsla som ligger bakom. Att bli kallad "jakthatare" kan man väl stå ut med. Jag har dessutom alltid trott att kvinnor är mer medkännande och värnar mer om livet än män men de kanske också tycker att död och lidande är för obehagligt att diskutera.
Jag har för den delen aldrig kallat jägare för djurhatare eller djurmördare och kommer aldrig att göra det. Min kritik vänder sig främst mot de 100 000-tals skadeskjutna djuren som jakten lämnar efter sig, de förgiftningar som skadskjutna djur orsakar då rovdjur och rovfåglar sedan äter upp dem, det oetiska med "viltvården" som dödar ca 400 000 djur som kastas bort bara för att jägare anser att dessa djur minskar jägarnas möjligheter till jakt på s k vilt och slutligen jägarnas monopol på att bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt. 
Jägarna äger inte djuren. De är alla vår rikedom. Vi som älskar djur och natur går minste om många fina naturupplevelser då jägarna minskar antalet djur i naturen.   
Läs: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna  

1 kommentar:

  1. Tack för att det finns en grupp som tar upp de här problemen säger jag som kvinna. Om nu denna kvinna är jägare är det nog inte mycket att bry sig om. Många jägare går till personligt angrepp om man dristar sig till att kritisera deras skjutande. De har ju inte mycket annat att säga för att försvara sin hobby, som faktiskt går ut på att man har som nöje att döda djur. Vilka argument kan man komma med för att försvara detta? Jag har själv blivit utsatt för angrepp när jag bad markägaren säga till arrendatorena att hålla sina hundar på rätt sida om gränsen istället för att de skulle springa efter mina hästar som gick på bete. De gick över tomten till ett hus där de trodde att jag bodde vilket inte var rätt hus. De släppte sina hundar en bit in på vår mark. Och de sa att de skulle anmäla mig för att jag förstörde deras jakt. De kunde ju inte hålla reda på var gränsen gick. Detta fast det går ett stängsel hela vägen längs gränsen!!!! Så särskilt fina i kanten är inte vissa jägare. Deras beteende har ju gjort att jag mer och mer lägger märke till hur de beter sig i naturen. och inte har det lett till att jag accepterar jakten mer utan precis tvärtom. Jag tror ändå att de flesta kvinnliga ornitologer tycker som jaktkritkerna tycker fast de vill kanske inte ta upp det till allmänt beskådande. För man får faktiskt vara ganska modig, tyvärr. Många jägare är väldigt otrevliga och visar ingen som helst hänsyn.

    SvaraRadera