måndag 30 oktober 2017

Jaktkritk

Det är få som läser denna blogg men ni som gör det kanske är väl spridda i landet och då jag har skickat nedanstående insändare till ett 20-tal tidningar runt om i landet så skulle det var roligt och höra om någon/några har sett insändaren. T ex med jag har sett den i xxx

Som jaktkritiker anser att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. 100 000-tales djur skadeskjuts varje år. Vi vet att 60% av äldre sädgäss har hagel i kroppen. 30% av treåriga och äldre rävar har skottskador i ben och huvud. Enligt forskaren skulle fler skador upptäckts om han fått hela kroppar. I dag vet vi att vid vargjakten så skadesköts 15 vargar av de 44 som licensjakten (34%) och 8 % ( två stycken) av de 24 som sköts 2017. Då det är 1,2 miljoner djur som dödas i jakten blir det minst 100 000.
Tänk om slakterier skadade och sårade 100 000-tals djur innan de hade ihjäl dem. Inget slakteri skulle få vara kvar. Men jakten som är en hobby och ett nöje för de som utövar dödandet får fortsätta. Varför?

Hans Ryttman
Jaktkritiker

hans.ryttman@telia.com

Svinnö 138
742 95 Hargshamn
0768 - 44 95 44

lördag 28 oktober 2017

Jaktkritik

Jag gör ett undantag och publicerar en artikel som kommer i nästa nummer av Jktdebatt. Jag vet att få medlemmar i föreningen läser min blogg och jag vill gärna sprida kunskapen om den förödande jakten på våra rovdjur.

Föredrag hållet på Västra Götalands höstträff den 21 okt. 2017.Under min tid som ordförande för Jaktkritikerna ägnade föreningen mycket litet arbete på att lyfta fram jaktens påverkan på rovdjurens överlevnadsmöjligheter. Delvis var situationen helt annorlunda på 1990-talet och fram till början av 2000-talet. Någon licensjakt bedrevs inte och några riktlinjer var inte fastslagna för den s k "förvaltningen" av de stora rovdjuren. I slutet av 1990-talet tillsattes en utredning med kända akademiker inom genetik och ekologi som lade fram sitt betänkande 1999. Men den förvaltning som experterna föreslog dög naturligtvis inte utan man tillsatte snart en ny utredning som tillgodosåg jägarnas önskemål bättre. I den första utredningen fick Jaktkritikerna göra sin röst hörd men inte i de kommande. Senare har Jaktkritikerna inte varit med i de olika överklaganden och övriga protester som Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och WWF har skrivit. När en av de första överklaganden som gjordes mot vargjakt bad jag att få vara med som undertecknare men fick veta av den rovdjursansvariga på Naturskyddsföreningen att vi inte var välkomna. Utan att jag fick klart för mig varför vi inte fick vara med bland undertecknarna tror jag att vi ansågs alltför negativa till jakt i allmänhet och då ansågs extremistiska och på så sätt skulle skada "saken". Senare har jag tyckt att när så stora föreningar arbetar med rovdjursfrågorna och inte får igenom något mer väsentligt så varför ska vi som liten föreningen lägga ner något arbete med vår oerhört minde resurser personellt och ekonomiskt.I början gjorde Jaktkritikerna en insats för lodjuren när de övriga föreningarna sysslade med vargar. Vi framförde ett klagomål mot kungariket Sverige, som det heter i EU sammanhang, mot den jakt som bedrevs på lodjur utanför renbetesområdet.Vi fick som svar ett "Motiverat yttrande" som innebär ett förbudet mot jakten och är undertecknat av Margot Wallström som då var miljökommissionär. Motiveringen mot jakten var:Exempelvis kan inte individers intressen av att bedriva jakt på rådjur , vilket är ett naturligt bytesdjur för lodjuret anses som ett sådant ”allmänintresse”Kungariket Sverige har i sin ovannämnda skrivelse inte angett tillräckliga grunder för att styrka att det inte fanns någon annan lämplig lösning än den ifrågavarande jakten.Kommissionen kan även konstatera att inte heller något av de övriga skäl som nämns i artikel 16:1, punkterna a) - e) i habitatdirektivet föreligger i detta fall.När Margot Wallström slutade som miljökommissionär kom det naturligtvis en annan och då passade Sverige på att göra ett nytt försök och då lyckades man få tillbaka jakten med att utnyttja Artikel 16:1 punkt e) som lyder:För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsat omfattning tillåts insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 (där lodjur ingår) i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga myndigheterna.Hur man kan få denna paragraf att tillåta jakt på fler än 100 djur är för mig en gåta. Paragrafen måste ha tillkommit för att tillåta vissa vetenskapliga undersökningar eventuellt för museer.Vi protesterade naturligtvis men säg den politiker som ändrar sig och erkänner att han/hon har gjort ett fel. I alla fall inte i ett sådant här fall då svenska staten agerade och krävde ett annat beslut än det som Margot Wallström tog. Denna förändring skedde då det var Socialdemokratiskt styre men jägarna är starka och viktiga väljare. Göran Persson och Margot Wallström var ju inte heller bästa vänner.Lodjurjakten gjorde dock ett uppehåll två år innan det nya tillståndet gjorde lodjursjakt tillåten igen.Jag har uppgifter från SVA (Statens Veterinärmedicinska anstalt) som får in alla de skjutna och på andra sätt funna rovdjuren för undersökning av kondition, skador, sjukdomar mm. Under 2005 till 2016 sköts 1163 lodjur i licens- och skyddsjakt. 390 individer dog i trafik och gissningsvis lika många genom tjuvjakt. Enligt forskare på Grimsö är tjuvjakten ungefär lika stor som de som död i trafiken. Tjuvjakten beräknas efter de oförklarligt försvunna lodjur som märkts. Men om detta stämmer skulle ca 1 900 lodjur dö en onaturligt död. Då det under samma tid har funnit 2284 familjegrupper som ska multipliceras med sex för att få antalet individer ger det att det levt 13 700 kodjur under denna tid. 1 900 onaturligt dödade är 14% av alla. Det finns vetenskapliga undersökningar som beräknar att maximalt 6% kan dödas utan att populationen minskar. Det angiva antalet dödade lodjur visades sig också vara för stort och det politiska beslutet att Sverige skulle ha 145 familjegrupper underskreds 2014 varför jakten ställdes in 2015 men återupptogs 2016.   Björnen har den starkaste populationen bland de fyra stor rovdjuren i Sverige. Enligt Naturvårdsverkets hemsida var stammen 2005 ca 2500 björnar och steg till 3200 år 2008. Därefter minskade björnstammen till  2600 år 2013. Inga senare skattningarna finns redovisade. Skattningarna kan ju inte ske med hjälp av spårning i snö, som sker med de andra rovdjuren, utan skattningen sker med hjälp av spillningsanalys med DNA undersökning. Hur säkert denna analys är i jämförelse med spåranalys vet jag inte men antalet redovisas i 100-tal vilket ger en fingervisning om säkerheten. Den klara nedgången från 2008 till 2013 beror naturligtvis på att licensjakten + skyddsjakten dödade fler och nära 300 björnar under åren 2010 - 2015. 2016 hade licensjakten minskat till 215 och skyddsjakten 31 djur. Naturvårdsverket redovisar björnantalet vartannat år och om jag antar en jämn ökning (2005 till 2008) och minskning (2008 - 2013) har 2160 björnar skjutits i licens- och skyddsjakt. Ca 10 björnar dör i trafikolyckor per år och jag antar lika många i tjuvjakt blir det 2350 onaturligt dödade björnar av de 25 700 som funnits. De onaturligt dödade är alltså ca 9%. I slutet av 1990-talet ansåg forskare att tjuvjakten var lika stor som de legala jakten som då var ca 40 björnar enligt Brottsförebyggande rådet (Brå på nätet). Den kraftigt utökade jakten bör väl troligen minska begäret att döda björnar illegalt.Skyddsjakt på björnar, som specialiserat sig på att döda renkalvar och de enstakt björnar som går och rotar i soptunnor i någon by, ska naturligtvis få ske. Men licensjakten på björnar ute i skogen långt från mänskliga boningar ska inte vara tillåten. De orsaker inga allvarliga skador och bör därför fredas. Men även här är det jägarnas önskemål som ska tillfredsställas. Björnen tar ju då och då en älg!Vargen är Sveriges mest hatade djur. Storskarven tävlar om den positionen bland fiskare och sommargäster boende i skärgårdar och vid sjöar där skarven häckar. Detta hat hos många jägare har gjort att riksdagen har tagit ett helt horribelt beslut om att Sverige endast ska ha ca 340 vargar. Denna lilla population kommer naturligtvis inte ha en chans att överleva i de 100-talet år som krävs för att fastslå att ett djur har en gynnsam bevarande status. Med den lilla och ytterst osäkra invandring av genetiskt olika vargar som sker måste antalet avlande par vara 200 - 250 stycken. Dessa revir kan knappast få rum i Svealand utan spridning måste ske till Götaland och Norrlands kustland och förhoppningsvis även några i renbetesområdet. Detta är självklart inget som sker i min livstid men attityder förändras förhoppninsvis.Under åren 2010 - 2016 dödades 273 vargar i licens- och skyddsjakt, 72 dog i trafiken och gissningsvis dödades 100 i tjuvjakt vilket blir att 440 vargar dog en onaturlig död av de 2880 vargar som funnits under denna tid. Detta är 15%. Det ska i ärlighets namn framhållas att vissa av de djur som dödats i jakten skulle ha dött av andra orsaker (svält, skabb t ex) under tiden som följde efter jakten men procenttalet skulle inte minska avsevärt. Vilken population klarar att minskas med 10 - 15 % av onaturliga orsaker? Tänk om vi människor dödades i krig med 700 - 1000 miljoner? Katastrof är inte ett tillräckligt stark ord. Hur kan man tillåta detta "krig" mot våra stora rovdjur?För järven ser det bättre ut. Visserligen har målet att 90 föryngringar nu uppmåtts och stammen ligger mellan 900 - 1000 individer. Än så länge tillåts endast skyddsjakt på 20 - 30 individer. Järvens skador på ren vet jag inget om men vet att den i stort sätt livnär sig på renar som andra rovdjur dödat. Förr i tiden var det oftast varg men nu när inga vargar tillåts i renbeteslandet så utnyttjar järven de renar som blir kvar sedan lodjuret fått sitt. Järven kan dock orsaka blodbad om den kan springa på skaren medan renen trampar igenom. Men hur ofta inträffar detta? Även om tjuvjakten kan vara stor verkar järven öka sin numerär vilket är synnerligen glädjande. Järnen var illa ut på 1970- och 1980-talen med endast ett 40-tal djur men som sagt de har spritts sig och ynglar nu i norra Värmland och i Hälsingland. Märkligt nog har två järvar dödats i trafikolyckor , en 2016 och en 2017, utanför Mariefred i Södermanland. Varifrån kommer dessa järvar?Många forskningsrapporter visar att stora rovdjur har en stor betydelse för faunans naturliga balans. Även floran har nytta av dessa begränsningar av de olika bytesdjuren som oftast har olika preferenser för olika gräs, örter och träd. Jag har dock svårt att tänka mig att den svenska vargstammen skulle få bli så stor så att ingen älgjakt skulle vara nödvändig. En varg klarar sig på 2 - 3 kg kött per dag och behöver alltså ca fyra älgar per år. För att ersätta jakten på ca 100 000 älgar skulle det behövas ca 25 000 vargar vilket förmodligen aldrig ha funnit i Sverige och kommer aldrig att finnas. Men andra rovdjur som lodjur och räv skulle troligen kunna ge en naturlig balans av rådjur och hare kanske också vildsvin. Därför borde både lodjur och räv vara fridlysta. De andra mindre rovdjuren mård och grävling ska naturligtvis aldrig jagas. Inte ens jägarna skulle se någon skillnad i antal av jägarnas bytesdjur om dessa två arter fridlystes.  Det mest skrämmande är de mycket stora antal som dessa rovdjur skjuts i. 70 000 - 75 000 rävar , 30 000 - 35 000 grävlingar och 10 000 - 12 000 mårdar per år. Dessutom fångas märdarna i fällor som alltid är rena tortyrredskapen. Inga fällor ska tillåtas. Här är endast Jaktkritikerna de som värnar om dessa rovdjur och ständigt för en kamp för att dessa avarter inom jakten ska försvinna.  

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna



.



onsdag 11 oktober 2017

Jaktkritik

Polisen har tagit fast en liga som ägnat sig åt tjuvjakt. Ligan har skjutit flera björnar, lodjur och järvar. De har ännu inte blivet dömda men och de anses skyldiga så slipper de att böta för de djur de har skjutit. Vid tidigare fall så har de som tjuvskjutit fått betala många 10 000 kr för att de skjutit "Statens vilt" som det heter när det gäller fridlysta djur. Naturvårdsverket tycker sig inte kunna bestämma vad värdet är på djuren.
Jag har alltid tycket att Naturvårdsverket är en värdelös myndighet. De är alltid mesiga vilket missgynnar natur och miljö som de är till för att värna om. Ett pris för ett djur är naturligtvis svårt att skapa. De vilda djuren har ju ingen "marknad" som tur är men man skulle nog kunna skaffa sig en uppfattning om man tog reda på vad andra länder tar för "storviltsjakt" som ju björn, lo och järv måste tillhöra. Jag är övertygad om att en jägare skulle betala minst 10 000 för att få möjligheten att döda en björn till exempel. Naturvårdsverket är jägarnas bäste vän (även i andra frågor).

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

söndag 1 oktober 2017

Jaktkritik

Jag har just läst ut en 85-årig bok"Fågelvägar" (Nordstedt & Söner 1932) skriven av Knut Hagberg. Hagberg (1900 - 1975) var en lärd man som 1925 disputerade på en avhandling om Thomas Carlyle (engelsk poet). Han kom sedan att bli kulturredaktör för Nya Dagligt Allehanda. Efter tidningens nedläggning kom han till Svenska Dagbladet där han skrev fler än 2000 artiklar om många ämnen som politik, religion och miljöfrågor. Allt detta finns med i den nekrolog som fanns i boken då jag fick den av min gode vän boksamlaren som redan hade boken-
I Hagbergs bok finns flera skildringar av hans utflykter till olika fågellokaler som Vombs ängar, Falsterbo m fl där han redan då ser förändringar till det sämre som utdikningar i Skåne med färre rödspovar och brushanar i våtmarkerna. Även om han får se en vit stork på Vombs ängar. Han ser också att de stora skogarna försvinner även om det i slutet av 1920- och början av 1930-talet fortfarande finns dylika.
I ett kapitel beskriver han sjön Klemmingen Tdär han bl a säger sig ha sett en svarthalsad dopping. Arten kanske var vanligare då och den häckade med åtskilliga per i Krankesjön på den tiden. Hagberg får också  ondgöra sig över de "söndagsjägare" han föraktar, "Till Omdans (en vik) höstsensationer höra väl också minnena av ärorika söndagsjägaren bedrifter: surret av en motorbåt, som kör in genom vassen, ofta på annor mans ägor, smattret från en massa hagelbössor, liknande kulsprutan i aktion , och så några timmar efteråt - när man som en rödakorssoldat inspekterar slagfältet . spridda fjädrar, skadskjutna doppingar, sumphöns och änder."
Det märkliga är den naivitet som Hagberg visar då han möter en tjuvskytt i skogen.
I kapitlet "Storskogen" träffar Hagberg på en (som han skriver) tjuvskytt. "Det är kanske blamernade bekännelse, men faktum är, att jag aldrig lyckats mobilisera några känslor av indignation mot dessa enstörningar, som både okunniga och likgiltiga för lagens bestämmelser i ämnet i kompaniskap med någon hund av blandras söka få tag på en tjäder eller hare, när de så behöver eller när ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig. De jaga för att leva."
Inte idag i alla fall.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter".  Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.