söndag 20 januari 2019

Jaktkritik

Jag har skickat följande till Naturvårdsverket som ett inlägg i deras jakttidsutredning

För det första vill jag framhålla att jag är inte mot jakt t ex på älg och vildsvin (även om jag har synpunkter) men anser att jakten i allmänhet har många avarter.

För det andra anser jag att jakt endast har sitt berättigande i att skaffa kött. Därför är viltvårdsjakten oacceptabel. 350 000 rävar, grävlingar, kråk-och måsfåglar och andra djur dödas och kastas på sopbacken. Jag anser att synen på dessa djur är ytterst förlegad. Även om Gustaf Gustaf Kolthoff (1845 – 1913) som var konservator och i sitt arbete såg att räven vara mer nyttig än skadlig då räven nästan alltid levde på smågnagare. Detta har bekräftats av Pelle Palm (bl a fd chef för Skansens djur) visade i sitt lic-arbete efter analys av fler än 1000 spillningsprover av räv och Jan Englund (fd forskare på Riksmuseet) efter obduktion av fler än 300 (340?) rävar och analyser av maginnehåll. Deras arbeten finns i tidskriften Viltrevy och visade det som Kolthoff framförde.

När det gäller kråkor och gråtrut har även Naturvårdsverket (SNV PM 1434 och SNV PM 1734) konstaterat att jakt inte är en effektiv metod utan endast en minskning av födotillgång på vintern kan minska bestånden. Nu är både kråkor och gråtrut på kraftiga nergångar (P<0 arter="" dessa="" endast="" f="" geltaxering="" genom="" jakt="" lidande="" orsakar="" p="" r="" se="" skadeskjutningar.="" stort="" svensk="" varf="">Jag anser därför att man i utredningen måste ha en seriös och vetenskaplig diskussion om "viltvården" ska få vara kvar. Finns det någon vetenskaplig studie som visar på grävlingens skadliga påverkan på det vilda?

För det tredje så måste en diskussion initieras om vilka fåglar som ska få jagas. Jag hade trott att fåglar användes till mat men så är inte fallet. Men så läste jag en faksimileupplagan av Sven Nilssons "Skandinavisk fauna Foglarna"  från 1858.  Jag tar fågelarterna i bokstavsordning. "Alfågel: Köttet blir smakligt om huden avflås och det ligger i vatten eller mjölk innan det stekes. Ejder: Köttet är grovt och föga användbart, Sjöorre: Köttet är tranigt och osmakligt. Katolikerna, äta dem under fastan då de av sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk. Vigg: Köttet skall vara mycket tranigt och osmakligt. Småskrake och storskrake: Köttet är tranigt och ätes endast av allmogen. Fiskmås Köttet är högst osmakligt. (lika för andra måsarter). Ringduva: Ungarna stekta är möra och läckra  men gamla deremot sega och torra. Detta konstaterande gäller för alla gamla fåglar. Tänk på kokhöna förr i världen.

Ett fridlysande borde vara självklart på dessa fågelarter. De jagas ju också i mycket få ex. < 1000 och kan bara anses som ett nöje att skjuta på levande mål. Dessutom minskar ju  ejder och småskrake (se fågeltaxeringen).

I detta sammanhang vill jag nämna att Jan Englund (den fd rävforskaren på Riksmuseet) gjorde en undersökning av rävar och då upptäckte att fler än 30% av rävarna hade skottskador i ben och huvud. Hade han fått undersöka hela kroppar hade han säkert hittat fler skador som han själv uttrycker det. Eftersom rävarna levde då de snarades var inte skadorna livshotande man jag utgår från att de försvårade rävarnas möjlighet att överleva på sikt och alltså förkortade deras liv.
Som ett exempel på detta kan den undersökning av skadeskjutningen av sädgäss som gjordes  i slutet av 1970-talet (Viltrevy Vol13, nr 1 1985) där man finn 80% skadeskjutna före 1/1 men "endast" 50% efter den 1/1. De skadeskjutna på hösten måste antas ha dött och antalet skadeskjutna minskade.
I den utredning som ska påbörjas måste också ta hänsyn till dessa (och andra arters) höga skadeskjutningsprocent. Enligt JL får inte jakt bedrivas om den orsakar "onödigt lidande".
Att framhålla att det är jägarens skyldighet att eftersök skadskjutna djur är ett hån mot det lidande som djuren orsakas då 30 - 80% är skadeskjutna men lever och är skadade så att de mister sin möjlighet att överleva. Förbjud all jakt på djur som inte jägarna bryr sig om då köttvärdet är noll ("viltvården") och/eller besvärliga att eftersöka t ex mindre arter som änder och gäss.
En ytterligare komplikation till att jägare inte eftersöker skadat vilt är den sekundärförgiftning som de skadeskjutna djuren orsakar. 20% av havsörnar och många kungsörnar hittas med dödliga blyhalter i sina kroppar. Förmodligen är det många rovdjursarter som också dör av bly sedan de ätit av skadeskjutet vilt men som aldrig undersökts. Jag antar att t ex jaktfalkar dör av att de äter skadskjutna ripor. Detta borde undersökas genom att Viltvårdsfonden tillskjuter medel för en dylik studie. 

Inga kommentarer: