måndag 29 juli 2019

Jaktkritik

Jag har alltid undrat hur biologisk mångfald kan beskrivas. Det nedanstående är ett försök att förklara begreppet:

"Biologisk mångfald är ..." variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem."

Jag tycker att beskrivningen har brister. Ett litet område har helt naturligt en lägre biologisk mångfald. Dessutom är den biologiska mångfalden olika mellan olika geografiska områden. En zoologisk anläggning eller en zoologisk affär skulle kunna anses ha en stor biologisk mångfald. Men det skulle bli mycket missvisande. Endast naturliga områden bör ingå i begreppet.
Men jag tycker att man missar en väsentlig del i förklaringen ovan och det är att biologisk mångfald också ska innehålla individrikedom. Ett område med många arter men med få individer har naturligtvis mycket sämre möjlighet att överleva på sikt. För att det biologiska systemet ska kunna fortleva i hundratals år måste den biologiska mångfalden innefatta individrikedom.
Om detta handlar t ex hur många vargar vi ska ha i landet. Med det i riksdagen fastlagda antalet kommer inte vargarna att överleva i det 100 åriga perspektiv som anses behövas för att uppfylla begreppet "gynnsam bevarandestatus".

Därför måste jakten anses vara en risk på sikt. Med de nya jakttidsförslaget (se tidigare bloggar) kommer detta att bli än värre.

fredag 12 juli 2019

Jaktkritik

Härom dagen kom ett nytt nummer av tidskriften Jaktdebatt. Jaktkritikernas tidning för medlemmarna  (medlemskap 250 kr/år).
I tidskriften finns mycket att läsa men en artikel är intressant att kommentera I april i år beslutade riksdagen att införa licensjakt på säl. Tidigare har skyddsjakt tillåtits. Skillnaden är nu att sälar får skjutas utanför det tidigare området som hade begränsats till 100 m ifrån fångstredskap. Ifrån att ca 400 gråsälar hade fått dödats i skyddsjakten får nu 760 dödas i licensjakten vilket är ca 2% av gråsälstammen å¨ca 40 000 sälar. 400 knubbsälar får också dödas av de ca 15 000 som anses finnas på västkusten vilket är mindre än 3% av stammen och av vikare finns kanske 20 000 i Bottenviken varav 190 ska få dödas vilket är ca 2% av stammen.
Jakten kommer naturligtvis inte att påverka finkarnas fångster. Vem kan statistiskt visa att denna jakt har varit till gagn för fångstare eller minskad andel förstörda fångstredskap. De årliga slumpmässiga skillnaderna är självfallet mycket större. Införandet av licensjakten är en populistisk åtgärd för att tillfredsställa de mest högljudda men också mest okunniga kritikerna av sälstammarnas ökning. Som framhålls i artikeln är det andra mycket mer väsentliga orsaker till fiskbeståndens minskning i Östersjön som klimatförändringar, övergödning och överfiske genom trålning.
Det märkliga är att riksdagen tar ett beslut som Naturvårdsverket själva beskriver så här: "Det är svårt att bedöma konsekvenserna för yrkesfisket av eventuell licensjakt på säl i den mån jakten har populationsbegränsad effekt.... där skador uppstår kan det göra skillnad men det kan lika gärna vara verkningslöst om jakten sker någon annanstans.  Sälen kan röra sig över stora områden och licensjakten  kommer sannolikt i mindre utsträckning att riktas mot specialiserade individer på fiskredskap.  Detta visar hur trubbigt licensjakt kan vara som verktyg."
Licensjakten är alltså meningslös men drabbar sälarna oerhört svårt  med stort lidande då skadeskjutningarna med all säkerhet överskrider de procenttal som jägarna åstadkommer på land (15-30%)
Riksdagsledamöterna tänker aldrig själva utan trycker på på den knapp som de blivit tillsagda att trycka på!

söndag 7 juli 2019

jaktkritik


Det är alltid roligt att då rätt. Nedanstående mening skrev jag i min kritiska genomgång av de jakttidsförslag som kom från Naturvårdsverket för någon tid sedan. Vill du läsa hela mitt fördömande av förslaget så finns det här i min blogg om du letar.
"Skogsharen har gynnsam bevarandestatus enligt art 17 rapporteringen (april 2019)."
Även om skogsharen har gynnsam bevarande status finns det inget skäl till att den fortfarande ska jagas. Sedan 1990 har skogsharen minskat med mer än 90% om man studerar Jägareförbundets jaktstatistik. Det finns inget skäl till att jaga en art som så snabbt minskar utan att vi vet orsaken.
Nu har jag hört på radio att artdatabanken har ändrat hotstatus för skogsharen. Äntligen kan man ju utbrista. Jag hoppas verkligen att Naturvårdsverket och utredaren tar till sig uppgiften och fredar skogsharen från jakt. Allt annat vore nonchalant och verkligen stötande. Men utredningen visar så liten förståelse för djurskydd att det knappast är troligt tyvärr.

torsdag 4 juli 2019

Jaktkritik

Jag har just läst ut Kenneth Bengtssons utmärkta bok "Storlom i kök och fasan i grill - några fågelminnen från åren 1997 - 2018" som handlar om ett antal insatser för fåglar i nöd som Kenneth och hans medhjälpare har tagit hand om på rehabilitetsplatsen Spillepeng utan för Malmö.
Att ta hand om nödställda fåglar kräver kunskap och man måste ha tillstånd från Länsstyrelse, ha lokaler för ändamålet och veterinärkontakter. I boken finns flera tips hur man tar hand om fåglar och vart man ska vända sig. Det är alltså förbjudet att försöka rehabilitera en fågel själv. Det finns flera KFV-anläggningar i Sverige (KFV = katastrofhjälp för fåglar och vilt. Enligt hemsidan KFV-Riks finns ett 40-tal anläggningar.) Det är en fantastisk insatts som Kenneth och hans gäng gör. Tänk om alla vore så stora djurvänner som de på Spillepeng är. Då skulle vi inte behöva den stora jakt på skarvar, måsar, kråkor, duvor och andra fåglar som Kenneth räddar till livet. Stort tack till Kenneth och hans medhjälpare.
Men par kommenterer till boken är väl värda på den här bloggen. Kenneth berättar att "tunga dykänder" alltså ejder, svärta och sjöorre blir liggande på plana marken ofta invid trafikleder och inte kan ta sig därifrån om de flugit eller drivit in över land. Kenneth har flera fall där detta har hänt. I ett fall var det en svärthane som blivit liggande och som efter kontroll släpptes. Svärtan blev senare skjuten i Danmark men inrapporterad som sjöorre (sortand på danska). Jägares okunskap om vad de skjuter är tydligen internationell! Inte ens då de har fågeln i handen kan de artbestämma en fågel. Båda fågelhannarna är svarta med svärtan har vita armpennor och kraftigare näbb och är lätt att skilja från sjöorre även på långt håll. Svärtan är fridlyst i Sverige men förmodligen inte i Danmark som har ett betydligt högre jakttryck än i Sverige.
I sista kapitlet berättar Kenneth om en tam skata. Den var tam då den kom i Kenneths vård. Sedan kunna Kenneth följa den  nästa dag för dag i mer än ett år. Skatan hade ringmärkts av Kenneth och då var tam var det många som lästa av ringnumret och meddelade Kenneth som är en känd person i Malmötrakten. Som Kenneth framhåller blir kråkfåglar lätt tama och är oftast mycket trevliga varelser. Det var väl inte en slump att Oden hade två tama korpar som informatörer om vad som händer i världen. Kenneth skriver "... skator är alldeles fantastiska trevliga fåglar och sannerligen värda mer respekt än vad somliga, rätt många föresten, visar dem." De skjuts nämligen ca 30 000 skator i Sverige varje år (36 000 (2016/2017) 28 000 (2017/2018)). Men Kenneth varnar för att tämja kråkfåglar. De får tyvärr ofta ett brått och brutalt slut som jag med kännedom om den hänsynslösa jakten på kråkfåglar kan styrka.