lördag 28 maj 2022

jaktkritik

 Licensjakten på våra stora rovdjur (varg, lo och björn) har alla hört talas om då det t o m i radio meddelas har många av de olika arterna som dödas, nästan dag för dag. Men jag tror att det är få som känner till att våra särare (gråsäl, knubbsäl och vikare) också licensjagas. 

Naturligtvis är antalet olika mellan de olika arterna men ca 4% av de skattade populationsstorlekarna anses vara lämpligt att licensjaga. Problemet med alla licensjakter är att Naturvårdsverket inte vet om licensjakten har någon som helst effekt på det licensjakten ska leda till, och här, nämligen öka framför allt yrkesfiskarnas fångster och minska skadorna på deras fångstredskap. Enligt mitt sett att se på saken är det oansvarigt och rent av medvetet utsätta sälarna för lidande,  av Naturvårdsverket genom att ”tro” (som de  gör) att licensjakten har de positiva följder som man hoppas på. Havs-och vattenmyndigheten redovisar en mängd siffror på landade fångster för olika arter, tidsuppgifter för hur lång tid fisket pågått och fisketonagets storlek. De konstaterar att skillnaderna är mycket stor mellan år. När man som Naturvårdsverket redovisar att t ex gråsälstammen i Östersjön ligger mellan ca 35000 - 65000 sälar och anser att 2000 dödade sälar skulle påverka fiskarnas fångster är de inte trovärdiga. När dessutom ca 1000 sälar dödas blir det naturligtvis ännu svårare att förklara varför denna licensjakt är nödvändig. När dessutom endast ca 500 sälar kan bärgas (=säkert har dött) blir jakten grym och sälarna utsätts för ”onödigt lidande” som jaktlagen förbjuder. Naturvårdsverket hänvisar till att jägarna ska var så skickliga och så ansvarsfulla att alla påskjuta djur dör omedelbart. Det är självklart en lögn. Det är bara att studera hur många djur som skadeskjuts på land där det dessutom finns och ska enligt lag finnas möjligheter till eftersök med hund. De uppgifter som finns visar att minst 10-30% av de på land jagade djuren skadeskjuts. Med skadeskjutnin menar jag djuret träffas men dör inte omedelbart utan måste eftersökas eller försvinner utan att djuret återfinns trots att blod eller delar av djuret (hår, skinn) finns kvar på skjutplatsen. Sälar visar mycket mindre yta att skjuta på (huvud som guppar i havet)  men trots detta ”tror” Naturvårdsverket att sälar inte är svårare att träffa. 

Går det att anmäla oseriösa tjänstemän till domstol eller kan JO ta upp sådana fall för bedömning?   

fredag 20 maj 2022

Jaktkritik

 När jag får en tid sedan gick in på nätet för att se vad som stod immig hittade jag den här rubriken "Repliken: Jägare gör insatser för att skydda den inhemska faunan”. Det var ett svar på en insändare jag fått in i Västerbottenskuriren.  

Men den här jägaren vet inte mycket. Men han är tyvärr inte ensam bland jägarna. Jägarnas insatser leder naturligtvis till att den ”inhemska faunan” föröds. Den svenska jakten går ut på att ha så fårovdjur som möjligt. Jag antar att hela svenska folket känner till de förödande licensjakten som nästan varje år går av stapeln. Jag skriver ”nästan varje är” eftersom stammarna minskar så kraftigt av licnesjakterna att Naturvårdsverket måste förbjuda licensjakten då och då. Undantaget är björnjakten däran minskar antalet somfår dödas i licensjakten.

Men det är alltså inte bara de stora rovdjuren som dödas i stora mängder utan ALLA rovdjur, rävar, grävlingar, mårdar mfl men också kråkfåglar och vitfågel t o m fiskmås. Snacka om att skydda ”vår inhemska fauna”! Det är det jaktbara viltet (som det heter) hjortdjur och skogshöns som ska finna i vårt land. Tyvärr är inte rovdjursjakten liten heller. Jag räknade en gång på Jägareförbundets statistik att det var ca 1/3 av den svenska jakten som metod av rovdjur ,kråkor- och måsfåglar; alltså ca 350 000 individer. Jag tror inte att antalet har gått ner sedan jag gjorde min räkning. 

Den som vill kontrollräkna hänvisas till Jaktkritikerna.se och be att få köpa en nummer av Jaktdebatt där jaktstatistiken finns med. (det brukar vara ett nummer per år).   

lördag 14 maj 2022

Jaktkritik

Jag har just läst Roy Jacobsens och Anneliese Pitzs bok ”Mannen som älskade Sibirien” (Nordsteds 2020). Boken är en översättning av Fritz Dörries (1852-1953) efterlämnade skrift (som jag antar är en redigerad upplaga av anteckningar som Dörrie hade gjort under sina färder i Sibirien från 1877-1899. Att jag tror att det är en sammanfattning av anteckningar beror på att Dörrie skriver sin skrift 1942 alltså mer än 40 år efter sina färder och att beskrivningen av äventyren är så detaljrika.)  Dörries skrift är en handskrift skriven med Sütterlin (gotisk skrift) som Anneliese Pilz behärskar. Boken som översätts kommer från Randi Carelius Krogsveen och Fritz  Dörrie var hennes mormors far.

Boken är ett intressant tidsdokument. I vissa avseenden förändras världen till det bättre, även om det inte just nu ser ut så. Fritz Dörrie, hans bror Henry och några få år också brodern Edmund var samlare och jägare. De levde på att samla alla tänkbara djur och i viss mån växter som de sålde till museer och andra samlare i Europa. De samlade också tusentals bruksföremål, dräkter och fetischer från de olika folkslagen som fanns i regionen. De levde på det de kunde skjuta (framför allt rådjur och hjortar) men även fiske. De var till att börja med några dagsresor från Vladivostok som redan på den tiden var en stad där det mesta fick att inskaffa. Senare gjorde Dörrie också ett par resor genom Ryssland från sin hemstad Hamburg ända bort till Vladivostok.   

Det som upprör mig mest är de enorma mängder som insamlas. När det gäller insekter, framför allt fjärilar men också skalbaggar, är det väl inte mycket att säga men han har enligt boken samlat "520 rovdjur, fåglar 225 arter i 4805 exemplar och 122 fågelbon med kompletta äggkullar i 610 exemplar”. Man hade en annan syn på djur på den tiden och att tjäna pengar har alltid varit eftertraktat för människor.När det gäller rovdjur är de inte specificerad men i boken framgår det att minst tio amurtigrar och några snöleoparder dödades förutom brunbjörnar och kragbjörnar. Man jagade även på sommaren då honor med ungar dödades. I vissa fall togs ungarna omhand och såldes men ibland kunde de inte infångas utan fick svälta ihjäl. Som sagt; synen på djur var annorlunda på 1800-talet. För att kunna få tag i jättehavsörn utan skotthål så ordnade Dörrie en med stryknin förgiftad åtel. När han efter fyra dagar kom tillbaka så skriver han ”..vilken syn! Inte i min vildaste fantasi hade jag vågat hoppas på detta: Hela tretton rovfåglar låg strödda över allt på slagfältet. Bland dem fyra praktfulla gamla  jättehavsörnar, två honor och två hanar. De övriga var kungsörnar och fiskgjusar. Jag gick en sväng runt kadavret och hittade också två gamla vargar, en räv, några nötskrikor, en del korpar och två vesslor.”

Fiskgjusarna måste vara en felöversättning. Jag har mycket svårt att tänka mig att Dörrie skulle ha skrivit detta då Dörrie var en mycket kunnig biolog. Fiskgjusar äter enbart fisk och aldrig kött och flyttar så fort vattnen fryser. Däremot  kan jag tänka mig att fiskgjusen häckar även i östra Sibirien då fiskgjusen har en mycket stor utbredning och häckar även på södra halvklotet. 

Jag har svårt att ta till mig Dörries krokodiltårar som han fäller vid några tillfällen då han dödat djur. Han anser sig som en djurvän (som många jägare). Vid ett tillfälle finner han en förrymd fånge från de fångläger som funnits (finns?) i Sibirien och som nu lever som en eremit i enslig koja.  Dörrie skriver..” ägaren till hyddan, som jag förstått var en stor djurälskare, eftersom jag själv befann mig i trakten av kärlek till djuren samt att jag var vetenskapsman.” I ett annat avsnitt skriver Dörrie om ett misslyckat skott på en amurtiger. ” ….  har stannat kvar hos mig som ett gnagande minne av något misslyckat och oavslutat, något jag fortfarande vänder tillbaka till i mörka stunder. Jag tycker helt enkelt inte om det här minnet, som ändå inte vill försvinna och det måste naturligtvis betyda något.”

Slutligen några dubiösa berättelser i en starkt förkortad form. Dörrie skjuter en trana (Grus viridirostris) hona. Strax efter kommer hanen ”störtade med hängande vingar -borrade näbben djupt ner i myren och dog på fläcken”. Dörrie skriver: ”..hjärnan var blodsprängd och jag gissa att att han hade fått slag när han såg sin kvinnliga partner ligga död på myren”.  Vid ett annat tillfälle skjuter han en ”vild knölsvan” ruvande på ett bo. Dörrie påstår att han inte skulle ha skjutit om han visse att honom låg och ruvade (?). Senare återvänder han till myren och hittar då hanen död av svält.."av sorg" skriver Dörrie. Jag undrar vilken art Dörrie dödade; kan det varit mindre sångsvan som ju har mindre gult i näbben än sångsvanen?   

lördag 7 maj 2022

Jaktkritik

 Här om dagen läste jag på SR appen att höger opositionen vill utrota vargen. De föreslår i Miljö- och jordbrukskottet vargstammen ska halveras till 170 individer. De vet (antar jag) att en så litet population inte kan överleva i ett längre perspektiv. Vargen är, som alla vet, starkt inavlad. Varje individ har en inavelsgrad som syskon. Då inte heller några vargar från Ryssland-Finland slinker igenom de nordliga delarna av Sverige kommer ingen nya gener in i den svenska stammen. Eftersom det endast är de avlande paren som bestämmer hur den kommande generationens genetiska uppsättning ser ut är det viktigt att många individer deltar i bildandet av en ny generation. Ma

n kan enkelt lika det som då man singlar en slant. Singlar man få gånger (få individer delta i aveln) kommer ett jämt antal krona (klave) upp. Ju fler singlingar som gör desto sannolikare är det att man får upp 50% klave och 50% krona. Hos vargar är det bara en alfa hane och en alfa hona som står för nästa ungkull. Det anses att ca 10% av populationen är den effektiva populationen (alltså att det är 10% som står för bildandet av avkomma). Detta gör att av 170 vargar är det kanske 8-10 par som kommer att producera ungar. Ingen genetiker tror att en så låg population kan överleva på sikt. 

I utredningen ”sammanhållen rovdjurspolitik” (SOU1999:46) anges olika alternativ för rovdjurens populationsstorlek. ” Slutsatsen för kriterium D (betraktar enbart demografiska och milömässig osäkerhet utan hänsyn till genetiska faktorer) är att en population på 400 vargar (dubblering av Vortex simuleringen enligt försiktighetsprincipen) kan betaltes som ”livskraftig” ur demografiska synpunkt” Då den genetiska faktorn inte tagits med blir ju populationsberäkningen mycket större till mellan 1500-5000 individer beroende på hur många genetiskt olika vargar som kan ta sig in i den svenska populationen. 

Den svenska rovdjurspolitiken har alltså inget med biologi att göra utan styrs helt enkelt av känslor och  politiskt spel för att vinna så många röster i glesbygden som möjligt. 

måndag 2 maj 2022

Jaktkritik

 Jag hör på radio att Jägareförbundet vill att de som jagar säl ska få sälja sälskinnet. Det är alltså inte lagligt nu. Jägareförbundet tror att om skinnet skulle få säljas så skulle jägarna få ett ekonomisk utbyte av jakten. 

Jag har däremot hört att varje bärgad säl redan nu betalas med 2100 kr av staten.Tydligen är det skottpengar som ju anses vara helt fel vid jakt. Ibland är det svårt att veta vad som är sant. I Naturvårdsverkets tillstånd finns inget om att skottpengar betalas. Är det någon som läser detta som vet?