2018 har varit "klimatets år." Jag tycker att jag hört diskussioner mycket mer om klimatet än något annat år innan. Kanske beroende på skogsbränder och den ovanligt långa varma sommaren. Alla (?) är oroliga och har synpunkter på hur uppvärmningen ska stoppas. Bland de förslag som oftast förkommer är; sluta flyga och sluta äta kött.
Jag är vegetarian men inser att detta inte är tillräckligt. Jag konsumerar mejeriprodukter, mjölk, yoghurt, grädde och ost. Inte i stora mängder men än då.
Det finns skäl för att tillåta kor och får (att konsumera fläskkött finns det knappast något skäl till). Skälen till att tillåta idisslare är att det finns marker som inte duger (eller är mycket improduktiva) till annan växtlighet än gräs. Hur stora dessa arealer är och hur många kor-får de kan försörja vet jag inte men att inte utnyttja dessa marker för att låta kor-får beta på dessa vore, om inte slöseri, så i alla fall förlust av biologisk mångfald då betade ängar har en unik fauna och flora.
Utan den intensiva vallodlingen och det, oftast importerade kraftfodret (proteinet), kan naturligtvis inte den produktion och konsumtion som idag finns upprätthållas. Men det är inte mitt syfte med denna blogga att diskutera. En minskning av mejerivaror blir det helt klart, men vad ska vi göra av köttet från de kor och får som inte kan producera någon mjölkprodukt beroende på ålder? Att låta dessa självdö verkar både inhumant och slösaktigt. Om vi eftersträvar mejerivaror måste också tjurar och baggar dödas för att mejeriproduktionen inte ska bli för liten. Vad ska köttet av dessa djur ta vägen? Jag tycker inte att det ska bli hund- eller kattmat. Varför inte äta upp köttet? Kött är en utmärkt människoföda med högt proteininnehåll.
Jag kommer fortfarande att vara vegetarian men mina frågor kan jag inte komma undan.
I detta sammanhang så vill jag också, som du som läser min blogg mer regelbundet, tala om att jag är mot jakt beroende på att jakten innebär skadeskjutningar, som ger stort lidande för djuren och 1/3 av de skjutna djuren tas inte till vara. Men jag är inte mot dödande av djur om det sker snabbt och effektivt så att djuren inte stressa och lider fysiskt
Vore intressant att höra din åsikt..
måndag 31 december 2018
fredag 28 december 2018
Jaktkritik
Jag läser i Jaktkritikernas tidskrift Jaktdebatt att förslaget att tillåta pilbågsjakt på ett flertal arter i Sverige har varit ute på remiss. Ett flertal länsstyrelser har varit för ett godkännande medan Jordbruksverket, länsstyrelsen i Dalarna och Sveriges Lantbruksuniversitet har velat invänta utvärderingen av pilbågsjakten i Danmark och Finland samtidigt som de vill ha mer forskning och kunskap om följderna av pilbågsjakt.
Jag tror att det på många länsstyrelser (som på Naturvårdsverket) sitter många jägare då många anser jakt vara ett praktiskt och tekniskt område och inte ett etiskt. Det är därför som sju länsstyrelser har ansett att pilbågsjakt ska tillåtes. Man kan tycka att det är en rimlig hållning är att avvakta en utvärdering och begära mer forskning.
Men en utvärdering är ytterst tveksam om den kan ge ett klart svar på några frågor. Vilken definition har de utvärderande på skadeskjutning (hur fort ska djuret dö; omedelbart eller efter antal sekunder? ska djuret ta sig från platsen och behöva eftersökas?). Dessutom är aldrig något jakttillfälle det samma så att jakttillfällerna kan jämföras. Avstånd är gissningar, djurets rörelser, djurets riktning till jägaren är svår att beskriva och kan ändras, vind och väderförhållanden är alltid olika. Risken finns att de olika jägarna inte är ärliga speciellt då djuret skadskjutits mm.
Det enda som kan göra att pilbågsjakt och jakt med gevär ska kunna utvärderas på ett jämförligt och statistiskt godtagbart sätt är att göra en jämförelse under exakt lika förhållanden.
Låt exempelvis 20 slumpmässigt uttala pilbågsjägare och lika många gevärsförsedda jägare skjuta på tavlor uppsatta på säg 30 m:s avstånd. Låt sedan jägarna skjuta 20-30 skott på tavlorna och mät sedan avståndet till mittpunkten och beräkna variationen mellan och inom de två grupperna. Det vapen som visar den bästa träffbilden och minsta variationen inom grupper bör användas som jaktvapen. Med ett dylikt statistiskt upplägg kan man klart avgöra vilket vapen som är säkrast vid dödandet av ett djur.
Jakt ska inte vara en lek. Jakt ska vara seriös och syfta till att skaffa kött för konsumtion och vara effektivt vid dödandet av djuret. Det vapen som säkrast dödar djur ska vara det som ska användes. Detta är klart angivet i jaktlagen (jakt får inte innebära "onödigt lidande") även om lagstiftare insåg att jakt innebär lidande. Dessutom finns klara skrivningar om vilka vapen som får användas vid jakt på olika arter i jaktförordningen. Skulle (mot min förmodan) pilbågasjakt vara effektivare ska naturligtvis gevär inte tillåtas.
Utför en statistisk test för att avgöra pilbågsjaktens och gevärsjaktens skillnader!
Jag tror att det på många länsstyrelser (som på Naturvårdsverket) sitter många jägare då många anser jakt vara ett praktiskt och tekniskt område och inte ett etiskt. Det är därför som sju länsstyrelser har ansett att pilbågsjakt ska tillåtes. Man kan tycka att det är en rimlig hållning är att avvakta en utvärdering och begära mer forskning.
Men en utvärdering är ytterst tveksam om den kan ge ett klart svar på några frågor. Vilken definition har de utvärderande på skadeskjutning (hur fort ska djuret dö; omedelbart eller efter antal sekunder? ska djuret ta sig från platsen och behöva eftersökas?). Dessutom är aldrig något jakttillfälle det samma så att jakttillfällerna kan jämföras. Avstånd är gissningar, djurets rörelser, djurets riktning till jägaren är svår att beskriva och kan ändras, vind och väderförhållanden är alltid olika. Risken finns att de olika jägarna inte är ärliga speciellt då djuret skadskjutits mm.
Det enda som kan göra att pilbågsjakt och jakt med gevär ska kunna utvärderas på ett jämförligt och statistiskt godtagbart sätt är att göra en jämförelse under exakt lika förhållanden.
Låt exempelvis 20 slumpmässigt uttala pilbågsjägare och lika många gevärsförsedda jägare skjuta på tavlor uppsatta på säg 30 m:s avstånd. Låt sedan jägarna skjuta 20-30 skott på tavlorna och mät sedan avståndet till mittpunkten och beräkna variationen mellan och inom de två grupperna. Det vapen som visar den bästa träffbilden och minsta variationen inom grupper bör användas som jaktvapen. Med ett dylikt statistiskt upplägg kan man klart avgöra vilket vapen som är säkrast vid dödandet av ett djur.
Jakt ska inte vara en lek. Jakt ska vara seriös och syfta till att skaffa kött för konsumtion och vara effektivt vid dödandet av djuret. Det vapen som säkrast dödar djur ska vara det som ska användes. Detta är klart angivet i jaktlagen (jakt får inte innebära "onödigt lidande") även om lagstiftare insåg att jakt innebär lidande. Dessutom finns klara skrivningar om vilka vapen som får användas vid jakt på olika arter i jaktförordningen. Skulle (mot min förmodan) pilbågasjakt vara effektivare ska naturligtvis gevär inte tillåtas.
Utför en statistisk test för att avgöra pilbågsjaktens och gevärsjaktens skillnader!
lördag 22 december 2018
Jaktkritik
Jag skrev för en tid sedan om Jägareförbundets krav på att få döda 350 lodjur i vinter-vår. Jag framhöll då att denna avskjutning allvarligt skulle hota lodjursstammen i Sverige då den redan är hotad som population då den nu bara är 1200 djur. Om populationen skulle minska ännu mer är dess gynnsamma bevarandestatus klart underskriden.
Jag har för några dagar sedan fått Svenska Rovdjursföreningens tidskrift "Våra rovdjur" beroende på att jag skrivit en artikel i tidskriften om jakten på våra små rovdjur, räv, grävling, mård, iller och mink. Jakten på alla dessa, utom mink, ökar statistiskt. Denna jakt har inga som helst vetenskapliga belägg för att dödandet skulle öka jägarnas utbyte av andra jaktbara arter. Dessutom ska inte jägarna bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt.
Men det är en annan artikel som jag tycker är mest intressant är en artikel om att vargen måste ha en population på minst 1 700 vargar för att vara trygg i ett längre perspektiv. Den forskare som framhåller detta arbetar på SLU heter Guillaume Chapron. Han anser också att den effektiva populationen (Ne) ska vara 500 individer. Den effektiva populationen är den del av populationen som deltar i bildandet av den kommande, alltså de djur som parar sig. 500 individer är alltså 250 par. I den expertgrupp som skrev en rovdjursutredning 1999 ansåg att vargen hade en populationsstruktur som var Ne/N = 1/10 vilket betyder att det finns 10 gånger fler djur än den effektiva populationen i en vargstam. Alfaparet som allvar fram en kull har ju en flock av yngre djur som stannar kvar och dessutom finns ett antal kringvandrande djur som ännu inte bildat par beroende på ålder och/eller avsaknaden av revir.
Denna bestämning av Ne till 500 individer har naturligtvis också bäring på lodjur. I den nämnda utredningen så skattar forskarna att Ne/N = 1/6,5 vilket betyder att lodjuren ska vara 6,5 gånger fler än den effektiva populationen. I Sveriges fall då utbytet är ytterst minimal mellan den svenska och den östra populationen ska vara ca 3000 individer för att gynnsam bevarandestatus ska uppnås. I dag är den som sagt 1 200! Jägarna vill utrota alla våra rovdjur på sikt.
Jag har för några dagar sedan fått Svenska Rovdjursföreningens tidskrift "Våra rovdjur" beroende på att jag skrivit en artikel i tidskriften om jakten på våra små rovdjur, räv, grävling, mård, iller och mink. Jakten på alla dessa, utom mink, ökar statistiskt. Denna jakt har inga som helst vetenskapliga belägg för att dödandet skulle öka jägarnas utbyte av andra jaktbara arter. Dessutom ska inte jägarna bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt.
Men det är en annan artikel som jag tycker är mest intressant är en artikel om att vargen måste ha en population på minst 1 700 vargar för att vara trygg i ett längre perspektiv. Den forskare som framhåller detta arbetar på SLU heter Guillaume Chapron. Han anser också att den effektiva populationen (Ne) ska vara 500 individer. Den effektiva populationen är den del av populationen som deltar i bildandet av den kommande, alltså de djur som parar sig. 500 individer är alltså 250 par. I den expertgrupp som skrev en rovdjursutredning 1999 ansåg att vargen hade en populationsstruktur som var Ne/N = 1/10 vilket betyder att det finns 10 gånger fler djur än den effektiva populationen i en vargstam. Alfaparet som allvar fram en kull har ju en flock av yngre djur som stannar kvar och dessutom finns ett antal kringvandrande djur som ännu inte bildat par beroende på ålder och/eller avsaknaden av revir.
Denna bestämning av Ne till 500 individer har naturligtvis också bäring på lodjur. I den nämnda utredningen så skattar forskarna att Ne/N = 1/6,5 vilket betyder att lodjuren ska vara 6,5 gånger fler än den effektiva populationen. I Sveriges fall då utbytet är ytterst minimal mellan den svenska och den östra populationen ska vara ca 3000 individer för att gynnsam bevarandestatus ska uppnås. I dag är den som sagt 1 200! Jägarna vill utrota alla våra rovdjur på sikt.
onsdag 12 december 2018
Jakjtkritik
Alla, även jägarna, säger sig vilja ha de naturligt förekommande djurarterna i Sverige i livskraftiga populationer. Uttrycket är ju inte definierat som "gynnsam bevarandestatus" som enkelt kan sägas vara att populationen ska ha större än 5% chans att överleva under de närmaste 100 åren.
Problemet med denna definition är att olika forskare har olika uppfattning hur många par som behövs för att gynnsam bevarandestatus ska kunna upprätthållas för olika arter. Ingen vet något om framtiden. Därför försöker olika forskare med datasimuleringar skatta risken för utdöende. Man tar hänsyn till den kända överlevnaden och reproduktionen för arten man vill undersöka då man skattar risken för att arten ska då ut under de närmsta 100 åren. Man kan tycka att alla borde använda de kända data som finns men så är tydligen inte fallet.
I den första rovdjursutredningen (SOU 1999:146) så anses t ex lodjuret behöva vara 3500 individer om populationen är helt isolerad men kan minskas om ett visst genetiskt flöde finns till mellan 3500 - 1000 djur. Senare rapporter menar att antalet endast borde vara 145 familjegrupper eller 870 individer då man multiplicerar antalet familjegrupper med sex för att få totala antalet lodjur. Då riksdagen bestämmer rovdjurspolitiken så förkastar man det man inte vill godta och anlitar andra forskare tills man få det man anser sig kunna godta.
Vi vet idag efter gentiska undersökningar att lodjuren har mycket litet utbyte av gener med de östra stammen. De finska lodjuren har större genetisk variation och flera genetiska varianter saknas i Sverige. Detta gör att det andra kriteriet borde tillämpas alltså att lodjuren i Sverige borde vara mellan 1000 - 3500 individer. Den senaste inventeringen (2018) kom till slutsatsen att det fanns ca 1200 lodjur alltså i nivå på det lägsta möjliga antal om gynnsam bevarandestatus ska uppnås.
Nu kräver Jägareförbundet att 350 lodjur ska få dödas i vinter så att antalet kommer ner på de 870 som riksdagen anser vara lämpligt.
I detta samhang är det lämpligt att nämna att åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett (som i dag som höst har en population på något 10-tal individer och endast ett fåtal häckningar) ska ha en population på 200 par innan alla åtgärder anses kunna avslutas. Den vitryggiga hackspetten får mellan 3-4 ungar och har mycket större möjligheter att få in nya individer från både Finland och Norge som har större populationer än Sverige. Dessutom flyger gärna hackspetten långa sträckor och många av de vitryggiga hackspettar som synas i Sverige tros komma från dessa båda länder.
Genetiken är den samma för att sexuellt reproducerande arter och det finns ingen anledning att inte kräva lika antal för en gynnsam bevarandestatus.
Lodjuren gör heller ingen skada mer än att de tar rådjur som jägarna anser vara deras egendom. Vilda djur är ingens egendom eller alla medborgares egendom och jägarna ska inte bestämma hur vår fauna ska vara sammansatt.
Riksdagens beslut i rovdjursfrågorna är rena populismen och rädsla för att förlora väljare.
Problemet med denna definition är att olika forskare har olika uppfattning hur många par som behövs för att gynnsam bevarandestatus ska kunna upprätthållas för olika arter. Ingen vet något om framtiden. Därför försöker olika forskare med datasimuleringar skatta risken för utdöende. Man tar hänsyn till den kända överlevnaden och reproduktionen för arten man vill undersöka då man skattar risken för att arten ska då ut under de närmsta 100 åren. Man kan tycka att alla borde använda de kända data som finns men så är tydligen inte fallet.
I den första rovdjursutredningen (SOU 1999:146) så anses t ex lodjuret behöva vara 3500 individer om populationen är helt isolerad men kan minskas om ett visst genetiskt flöde finns till mellan 3500 - 1000 djur. Senare rapporter menar att antalet endast borde vara 145 familjegrupper eller 870 individer då man multiplicerar antalet familjegrupper med sex för att få totala antalet lodjur. Då riksdagen bestämmer rovdjurspolitiken så förkastar man det man inte vill godta och anlitar andra forskare tills man få det man anser sig kunna godta.
Vi vet idag efter gentiska undersökningar att lodjuren har mycket litet utbyte av gener med de östra stammen. De finska lodjuren har större genetisk variation och flera genetiska varianter saknas i Sverige. Detta gör att det andra kriteriet borde tillämpas alltså att lodjuren i Sverige borde vara mellan 1000 - 3500 individer. Den senaste inventeringen (2018) kom till slutsatsen att det fanns ca 1200 lodjur alltså i nivå på det lägsta möjliga antal om gynnsam bevarandestatus ska uppnås.
Nu kräver Jägareförbundet att 350 lodjur ska få dödas i vinter så att antalet kommer ner på de 870 som riksdagen anser vara lämpligt.
I detta samhang är det lämpligt att nämna att åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett (som i dag som höst har en population på något 10-tal individer och endast ett fåtal häckningar) ska ha en population på 200 par innan alla åtgärder anses kunna avslutas. Den vitryggiga hackspetten får mellan 3-4 ungar och har mycket större möjligheter att få in nya individer från både Finland och Norge som har större populationer än Sverige. Dessutom flyger gärna hackspetten långa sträckor och många av de vitryggiga hackspettar som synas i Sverige tros komma från dessa båda länder.
Genetiken är den samma för att sexuellt reproducerande arter och det finns ingen anledning att inte kräva lika antal för en gynnsam bevarandestatus.
Lodjuren gör heller ingen skada mer än att de tar rådjur som jägarna anser vara deras egendom. Vilda djur är ingens egendom eller alla medborgares egendom och jägarna ska inte bestämma hur vår fauna ska vara sammansatt.
Riksdagens beslut i rovdjursfrågorna är rena populismen och rädsla för att förlora väljare.
onsdag 5 december 2018
Jaktkritik
Jag beundrar Göran Rosenberg (journalist och författare). Han är en av Sverige få intellektuella personer. Hans krönikor i Sveriges radios "Godmorgon världen" (P1 söndagsförmiddagar) är alltid hörvärda och ge alltid nya insikter och klara resonemang. Han är alltid skarp, skarpögd och angelägen. Lyssna på dom i sr-play!
I söndags talade Göran Rosenberg om ord som förgiftar, sårar och dödar speciellt inom de sociala medierna (som han kallar "de osociala") men i detta sammanhang talar han i en bisats om "att en jaktlicens inte tillåter att såra eller döda hur många djur som helst" så har GR fel!
En jägare har all rätt att döda och såra(!) så många djur han vill om de inte omfattas av licensjakt (våra stora rovdjur).
Så har ju t ex tidskriften Jaktjournalen en tävling som går ut på att döda så många rävar, grävlingar, kråkor m fl som ingår i den s k viltvården. Dessutom träffade jag för ett antal år sedan en kvinna som berättade att hennes granne sköt bort alla "sina" rådjur på ägorna för att få dit ännu fler från omgivande marker. Jag vet naturligtvis inte om hon hade grund för sitt påstående men det är helt klart att markägare har all rätt att skjuta alla djur han/hon har på sina marker. Det är fruktansvärt men inget hindrar dem.
Jakten skiljer sig allt inte från människor rätt att vräka ur sig vad den vill, anonymt eller fejkad signatur. Människor rätt att skriva vad de vill är naturligtvis mycket svårare att komma åt, som GR framhåller, men jakten regleras i lag och är lättare att övervaka. Hoppas fler uppmärksammar detta och att vi kan bli fler så att lagarna ändras och våra vilda djur skyddas från död och allvarliga skador.
I söndags talade Göran Rosenberg om ord som förgiftar, sårar och dödar speciellt inom de sociala medierna (som han kallar "de osociala") men i detta sammanhang talar han i en bisats om "att en jaktlicens inte tillåter att såra eller döda hur många djur som helst" så har GR fel!
En jägare har all rätt att döda och såra(!) så många djur han vill om de inte omfattas av licensjakt (våra stora rovdjur).
Så har ju t ex tidskriften Jaktjournalen en tävling som går ut på att döda så många rävar, grävlingar, kråkor m fl som ingår i den s k viltvården. Dessutom träffade jag för ett antal år sedan en kvinna som berättade att hennes granne sköt bort alla "sina" rådjur på ägorna för att få dit ännu fler från omgivande marker. Jag vet naturligtvis inte om hon hade grund för sitt påstående men det är helt klart att markägare har all rätt att skjuta alla djur han/hon har på sina marker. Det är fruktansvärt men inget hindrar dem.
Jakten skiljer sig allt inte från människor rätt att vräka ur sig vad den vill, anonymt eller fejkad signatur. Människor rätt att skriva vad de vill är naturligtvis mycket svårare att komma åt, som GR framhåller, men jakten regleras i lag och är lättare att övervaka. Hoppas fler uppmärksammar detta och att vi kan bli fler så att lagarna ändras och våra vilda djur skyddas från död och allvarliga skador.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)