Jakjtkritik

Alla, även jägarna, säger sig vilja ha de naturligt förekommande djurarterna i Sverige i livskraftiga populationer. Uttrycket är ju inte definierat som "gynnsam bevarandestatus" som enkelt kan sägas vara att populationen ska ha större än 5% chans att överleva under de närmaste 100 åren.
Problemet med denna definition är att olika forskare har olika uppfattning hur många par som behövs för att gynnsam bevarandestatus ska kunna upprätthållas för olika arter. Ingen vet något om framtiden. Därför försöker olika forskare med datasimuleringar skatta risken för utdöende. Man tar hänsyn till den kända överlevnaden och reproduktionen för arten man vill undersöka då man skattar risken för att arten ska då ut under de närmsta 100 åren. Man kan tycka att alla borde använda de kända data som finns men så är tydligen inte fallet.
I den första rovdjursutredningen (SOU 1999:146) så anses t ex lodjuret behöva vara 3500 individer om populationen är helt isolerad men kan minskas om ett visst genetiskt flöde finns till mellan 3500 - 1000 djur. Senare rapporter menar att antalet endast borde vara 145 familjegrupper eller 870 individer då man multiplicerar antalet familjegrupper med sex för att få totala antalet lodjur. Då riksdagen bestämmer rovdjurspolitiken så förkastar man det man inte vill godta och anlitar andra forskare tills man få det man anser sig kunna godta.
Vi vet idag efter gentiska undersökningar att lodjuren har mycket litet utbyte av gener med de östra stammen. De finska lodjuren har större genetisk variation och flera genetiska varianter saknas i Sverige. Detta gör att det andra kriteriet borde tillämpas alltså att lodjuren i Sverige borde vara mellan 1000 - 3500 individer. Den senaste inventeringen (2018) kom till slutsatsen att det fanns ca 1200 lodjur alltså i nivå på det lägsta möjliga antal om gynnsam bevarandestatus ska uppnås.
Nu kräver Jägareförbundet att 350 lodjur ska få dödas i vinter så att antalet kommer ner på de 870 som riksdagen anser vara lämpligt.
I detta samhang är det lämpligt att nämna att åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett (som i dag som höst har en population på något 10-tal individer och endast ett fåtal häckningar) ska ha en population på 200 par innan alla åtgärder anses kunna avslutas. Den vitryggiga hackspetten får mellan 3-4 ungar och har mycket större möjligheter att få in nya individer från både Finland och Norge som har större populationer än Sverige. Dessutom flyger gärna hackspetten långa sträckor och många av de vitryggiga hackspettar som synas i Sverige tros komma från dessa båda länder.
Genetiken är den samma för att sexuellt reproducerande arter och det finns ingen anledning att inte kräva lika antal för en gynnsam bevarandestatus.
Lodjuren gör heller ingen skada mer än att de tar rådjur som jägarna anser vara deras egendom. Vilda djur är ingens egendom eller alla medborgares egendom och jägarna ska inte bestämma hur vår fauna ska vara sammansatt.
Riksdagens beslut i rovdjursfrågorna är rena populismen och rädsla för att förlora väljare.