Jag hör på radio att Jägareförbundet uppmanar jägare att skjuta fler kalvar än normalt då många är magrare nu i höst än andra år på grund av torkan i somras. Torkan gjorde att betet var sämre än annars och kalvarna fick inte sitt behov av näring tillgodosett. Den mindre vikten (ca 10%) skulle kunna innebära en sämre överlevnad och även ha effekter senare år.
Detta låter förnuftigt men grundar sig på dålig kunskap. Jag är övertygad om att ingen jägare kan se skillnad på en normalviktig kalv och en som väger 10% mindre. Jakt är en slumpmässig handling och alla individer behandlas lika. Men min kunskap av kvantitativa genetik så vet jag att ett artificiellt urval är mycket svårt och det behövs noggranna mätningar och att åstadkomma någon effekt på avelsarbetet.
Jakten drabbar alla lika och något urval sker alltså inte. Det vettiga vore i detta fall att låta alla kalvar leva och att naturen skulle göra urvalet för att gynna de kalvar som hade tillgodogjort sig tillräckligt med föda och/eller varit mer anpassade till ett lägre födointag.
Jägarnas "förvaltning" som de ofta pratar om har ingen biologisk eller vetenskaplig grund. Det är därför som älgstammen ser ut som den gör med alltför få äldre tjurar, för få tjurar över huvudtaget och alltför många kor som aldrig blir betäckta.Vår fauna har aldrig fått sköta sig själv på ett naturligt sätt vilket gör att den inte är i balans. Men så vill ju inte heller jägarna ha den.
fredag 26 oktober 2018
fredag 19 oktober 2018
Jaktkritik
Jag läser som bekant (?) många böcker. Jag minns att jag för många år sedan kom att läsa någon av Alice Munros novellsamlingar och blev helt fascinerad. Jag minns också att Alice Munro borde få nobelpriset vilket också skedde några år efter. Mycket förtjänt.
Nu hittade jag hennes bok "Utsikt från Castle rock" (Atlas förlag 2016). Boken är en släktkrönika som börjar på 1700-talet och skildrar emigrationen från Skottland 1818 med hennes förfäder som slår sig ner i Kanada. Boken är inte alls i samma klass som hennes noveller och jag har tråkigt de första 2/3 delar av boken. Det kanske var roligt för henne själv att skriva boken men jag läser den för att jag har ingen annan bok till hands.
Det som gör att jag överhuvud taget skriver om denna bok är att hennes pappa börjar som yngling att ägna sig åt satt fånga pälsdjur och sälja skinnen på slutet av 1910-talet men börjar på 1920-talet att föda upp blåräv (silverräv?) och minkar. Det enda som jag fäste mig vid var det sätt som de saxfångade rävarna dödades på. Men sköt inte räven då skotthålen skulle förstöra skinnet utan man slog räven i huvudet så att den svimmade av och sedan ställde man sig på räven hjärta tills den dog. Detta för att rävskinnet skulle vara intakt så att även huvudet fanns kvar helt. Man gjorde s k rävboor som var rävskinn där huvudet, gärna men munnen öppen så att tänderna syntes, och som damerna kunde lägga om halsen. Jag minns från min barndom i början av 1940-talet att också min mamma hade en sådan. Jag ska inte berätta historien hur det går med affärerna. Det får ni göra som kan tycka det är intressant.
Det jag ville berätta är hur Alice Munro såg på verksamheten. Hon skriver: "Jag saknade faktiskt förlusten av rävarna. Inte verksamheten i sig men själva djuren med de vackra svansarna och de arga guldfärgare ögonen. När jag blev äldre och mer och mer komatt avlägsna mig från lantliga vanor och krav, började jag för första gången ifrågasätta att hålla rävar fånga, att sörja över att de blev avlivade och byttes mot pengar. (Jag kom aldrig dithän att jag kände på det sättet för minkar, som tycktes mig elaka och råttlika och liksom förtjänade sitt öde.)"
Jag har alltid haft svårt att förstå varför olika djur bedömts på olika sätt. För mig är minkar pigga och livliga djur och inte alls "råttlika". Jag har också svårt att förstå varför en lärka är mer värd än en kråka. Alla djur liksom människor är individer och ska behandlas som sådana.
Nu hittade jag hennes bok "Utsikt från Castle rock" (Atlas förlag 2016). Boken är en släktkrönika som börjar på 1700-talet och skildrar emigrationen från Skottland 1818 med hennes förfäder som slår sig ner i Kanada. Boken är inte alls i samma klass som hennes noveller och jag har tråkigt de första 2/3 delar av boken. Det kanske var roligt för henne själv att skriva boken men jag läser den för att jag har ingen annan bok till hands.
Det som gör att jag överhuvud taget skriver om denna bok är att hennes pappa börjar som yngling att ägna sig åt satt fånga pälsdjur och sälja skinnen på slutet av 1910-talet men börjar på 1920-talet att föda upp blåräv (silverräv?) och minkar. Det enda som jag fäste mig vid var det sätt som de saxfångade rävarna dödades på. Men sköt inte räven då skotthålen skulle förstöra skinnet utan man slog räven i huvudet så att den svimmade av och sedan ställde man sig på räven hjärta tills den dog. Detta för att rävskinnet skulle vara intakt så att även huvudet fanns kvar helt. Man gjorde s k rävboor som var rävskinn där huvudet, gärna men munnen öppen så att tänderna syntes, och som damerna kunde lägga om halsen. Jag minns från min barndom i början av 1940-talet att också min mamma hade en sådan. Jag ska inte berätta historien hur det går med affärerna. Det får ni göra som kan tycka det är intressant.
Det jag ville berätta är hur Alice Munro såg på verksamheten. Hon skriver: "Jag saknade faktiskt förlusten av rävarna. Inte verksamheten i sig men själva djuren med de vackra svansarna och de arga guldfärgare ögonen. När jag blev äldre och mer och mer komatt avlägsna mig från lantliga vanor och krav, började jag för första gången ifrågasätta att hålla rävar fånga, att sörja över att de blev avlivade och byttes mot pengar. (Jag kom aldrig dithän att jag kände på det sättet för minkar, som tycktes mig elaka och råttlika och liksom förtjänade sitt öde.)"
Jag har alltid haft svårt att förstå varför olika djur bedömts på olika sätt. För mig är minkar pigga och livliga djur och inte alls "råttlika". Jag har också svårt att förstå varför en lärka är mer värd än en kråka. Alla djur liksom människor är individer och ska behandlas som sådana.
torsdag 18 oktober 2018
Jaktkritik
Läs gärna min blogg om "jägargudstjänst" där jag frågar biskopen i Karlstad hur han såg på "jägargudstjänster" Här är hans svar:
Tack för ditt mail. Detta är primärt en fråga för Kils pastorat, som arrangerar gudstjänsten. Men så här tänker jag: Kristen tradition lär att människan har fått ansvar för skapelsen. Detta ansvar innebär dels skyldigheten att ta hand om och dels rätten att använda det skapade. Människan har inte rätt att missbruka vår planet och det som här lever. Men samtidigt ger kristen tro människan stor frihet. Det finns till exempel inga matrestriktioner så som det gör i en del andra religioner.
Om det är riktigt att äta kött kan kristna tänka olika om. De finns kristna köttätare, vegetarianer och veganer som alla grundar detta på tolkningar av Bibeln.
En köttindustri som präglas av djurs lidande är alltid ett missbruk av skapelsen som ska kritiseras. Miljövård samt respekt och ansvarstagande för djur och natur är grundläggande delar i vår tro. När det gäller jakt rymmer kristen tro olika synsätt.
I delar av landet är jakten en viktig del av det lokala engagemanget. Kyrkan är en aktiv del av samhället vi verkar i, och våra gudstjänstfirare är människor som också är aktiva i andra delar av samhället. Vår roll kommer alltid vara att förmedla det ansvar mänskligheten har för skapelsen, och att ge redskap att reflektera över de existentiella frågorna och hjälp att finna vilka de egna värderingarna är.
Med vänlig hälsning
Sören Dalevi
biskop
Karlstads stift
genom
Eva Boberg
biskopens assistent
Här är mitt svar:
Tack för ditt svar. Du liksom de flesta i Sverige vet inget eller mycket lite om jakt. Du talar om att det är tillåtet att använda djur t ex för att äta kött. Men man ska behandla djuren med "respekt och ansvarstagande för djur". Men som jag skrev så är jakten en hobby och ett nöje för de som jagar. Jakten innebär att 100 000-tals djur skadas med stort lidande. (Jag har lämnat referenser). Dessutom hetsas djuren ofta med hundar. Jakt är ingen nödvändighet. Älgstammen skulle kunna regleras av vargar vilket inte jägarna tillåter. Jakt handlar alltså inte om att få kött utan framför allt för att nöjet att döda. Som jag också framhöll så dödas 350 000 djur (rävar, grävlingar, kråk- och måsfåglar för att jägarna anser dessa vara skadedjur) Ingen är tvungen att gå ut i skogen och jaga.
Jag har ytterst svår att tycka att svenska kyrkan ska uppmuntra, sanktionera och välsigna (?) en dylik aktivitet. Jag har aldrig hört talas om fotbollsgudtjänster, gudstjänster för folkdansare, bridgespelare m fl 1000-tals hobbyaktiviteter.
Djur är levande och kännande varelser. Mer lika människor inte bara i nervsystemet utan och i sin mentala del. Läs som jag skrev de Waals "Empatins tidsålder" men också Pelle Strinlunds bok "Världens herrar" om hur människor resonerade om slavar under 1700- och 1800-talen. Samma vokabulär används i dag då vår behandling av djur diskuteras.
Jag kommer att gå vidare för att informera svenska kyrkan centrat och hoppas naturligtvis att teologer och lekmän har en större förståelse och känsla för djurens lidande i jakten än den du tycks ha.
Mvh Hans
Kommentera gärna!
Tack för ditt mail. Detta är primärt en fråga för Kils pastorat, som arrangerar gudstjänsten. Men så här tänker jag: Kristen tradition lär att människan har fått ansvar för skapelsen. Detta ansvar innebär dels skyldigheten att ta hand om och dels rätten att använda det skapade. Människan har inte rätt att missbruka vår planet och det som här lever. Men samtidigt ger kristen tro människan stor frihet. Det finns till exempel inga matrestriktioner så som det gör i en del andra religioner.
Om det är riktigt att äta kött kan kristna tänka olika om. De finns kristna köttätare, vegetarianer och veganer som alla grundar detta på tolkningar av Bibeln.
En köttindustri som präglas av djurs lidande är alltid ett missbruk av skapelsen som ska kritiseras. Miljövård samt respekt och ansvarstagande för djur och natur är grundläggande delar i vår tro. När det gäller jakt rymmer kristen tro olika synsätt.
I delar av landet är jakten en viktig del av det lokala engagemanget. Kyrkan är en aktiv del av samhället vi verkar i, och våra gudstjänstfirare är människor som också är aktiva i andra delar av samhället. Vår roll kommer alltid vara att förmedla det ansvar mänskligheten har för skapelsen, och att ge redskap att reflektera över de existentiella frågorna och hjälp att finna vilka de egna värderingarna är.
Med vänlig hälsning
Sören Dalevi
biskop
Karlstads stift
genom
Eva Boberg
biskopens assistent
Här är mitt svar:
Tack för ditt svar. Du liksom de flesta i Sverige vet inget eller mycket lite om jakt. Du talar om att det är tillåtet att använda djur t ex för att äta kött. Men man ska behandla djuren med "respekt och ansvarstagande för djur". Men som jag skrev så är jakten en hobby och ett nöje för de som jagar. Jakten innebär att 100 000-tals djur skadas med stort lidande. (Jag har lämnat referenser). Dessutom hetsas djuren ofta med hundar. Jakt är ingen nödvändighet. Älgstammen skulle kunna regleras av vargar vilket inte jägarna tillåter. Jakt handlar alltså inte om att få kött utan framför allt för att nöjet att döda. Som jag också framhöll så dödas 350 000 djur (rävar, grävlingar, kråk- och måsfåglar för att jägarna anser dessa vara skadedjur) Ingen är tvungen att gå ut i skogen och jaga.
Jag har ytterst svår att tycka att svenska kyrkan ska uppmuntra, sanktionera och välsigna (?) en dylik aktivitet. Jag har aldrig hört talas om fotbollsgudtjänster, gudstjänster för folkdansare, bridgespelare m fl 1000-tals hobbyaktiviteter.
Djur är levande och kännande varelser. Mer lika människor inte bara i nervsystemet utan och i sin mentala del. Läs som jag skrev de Waals "Empatins tidsålder" men också Pelle Strinlunds bok "Världens herrar" om hur människor resonerade om slavar under 1700- och 1800-talen. Samma vokabulär används i dag då vår behandling av djur diskuteras.
Jag kommer att gå vidare för att informera svenska kyrkan centrat och hoppas naturligtvis att teologer och lekmän har en större förståelse och känsla för djurens lidande i jakten än den du tycks ha.
Mvh Hans
Kommentera gärna!
lördag 6 oktober 2018
Jaktkritik
Jag läser mycket. Det är ett stort nöje för mig. Jag läser brett , romaner, eller skönlitteratur som många vill benämna dessa, men även facklitteratur och biografier.
Här om dagen läste jag en bok där en metafor användes med koppling till jakt. Jag minns inte exakt hur metaforen beskrevs men den var ungefär så här: Det sägs att om en räv fastnar i en rävsax så biter den av sig foten för att komma loss.
Rävsaxar och andra saxar som förr användes för att fånga rovdjur är förbjudna sedan många årtionden och jag vet inte om det är sant att rävar kunde ta sig loss i saxen genom att bita av sig tassen. Jag skulle ju kunna tänka mig att saxen var så hårt spänd att den slog av benpipan och genom den fruktansvärda smärtan som räven då kände ryckte till så att foten lossnade. Smärtan måste ha varit oerhört stor i vilket fall då räven fastnade i en sax.
Saxarna som användes förr för att fånga rovdjur är förbjudna sedan flera årtionden. På 1980-talet (?) förbjöd EU import av pälsar av rovdjur från Kanada och USA eftersom dessa ofta fångades med saxar. Hur det sker i dag vet jag inte och inte heller om EU importerar pälsar från dessa länder. Jag vet dock att en svensk forskare la sig i detta fall och var bl a i USA:s kongress för att propagera för att de skulle sluta med saxar och fånga rovdjuren med snaror. Detta har han själv berättat för mig. Men han då svaret varför ska vi börja fånga djur med snaror då de inte är godkända i Sverige? Beroende på detta svar lyckades forskaren få igenom att rävsnaror får användas i Sverige. Allt enligt forskaren själv.
Nu får alltså rävsnaror användas. Men liksom alla andra fällor är de pinoredskap och, anser jag, vara helt förbjuda. Även om snaran inte slår av eller skadar benet så stryper snaran blodflödet till tassen och måste var mycket smärtsamt för räven som måste ligga och vänta på sin död åtskilliga timmar innan jägaren kommer och kontrollerar snaran.
Det är ofattbart för mig att fällor över huvud taget får användas. All typer av fällor är plågsamma tortyrredskap inte bara för de rävar som fastnar i en snora utan och t ex för lodjur som bevisligen förstör både klor och tänder ((detaljer finns på SVA:s hemsida) och jag antar att även de mårdar som hamnar i en fälla beter sig lika lodjuren, och lider lika mycket i fällan genom att förstöra tänder och klor, även om detta inte har undersökts, vad jag vet. Vad jag vet är att ripor som till en del fångas i snaror många gånger hamnar fel i snaran och har en långvarig och mycket plågsam död innan de stryps till döds.
Varför får dylika barbariska och mycket plågsamma jaktmetoder fortsätta? Många tror att Sverige har en sund och human djurskyddslagstiftning men den gäller inte de vilda djuren. Varför? Jo, jägarna ser en ändring som ett hot mot deras nöje, jakten!
Här om dagen läste jag en bok där en metafor användes med koppling till jakt. Jag minns inte exakt hur metaforen beskrevs men den var ungefär så här: Det sägs att om en räv fastnar i en rävsax så biter den av sig foten för att komma loss.
Rävsaxar och andra saxar som förr användes för att fånga rovdjur är förbjudna sedan många årtionden och jag vet inte om det är sant att rävar kunde ta sig loss i saxen genom att bita av sig tassen. Jag skulle ju kunna tänka mig att saxen var så hårt spänd att den slog av benpipan och genom den fruktansvärda smärtan som räven då kände ryckte till så att foten lossnade. Smärtan måste ha varit oerhört stor i vilket fall då räven fastnade i en sax.
Saxarna som användes förr för att fånga rovdjur är förbjudna sedan flera årtionden. På 1980-talet (?) förbjöd EU import av pälsar av rovdjur från Kanada och USA eftersom dessa ofta fångades med saxar. Hur det sker i dag vet jag inte och inte heller om EU importerar pälsar från dessa länder. Jag vet dock att en svensk forskare la sig i detta fall och var bl a i USA:s kongress för att propagera för att de skulle sluta med saxar och fånga rovdjuren med snaror. Detta har han själv berättat för mig. Men han då svaret varför ska vi börja fånga djur med snaror då de inte är godkända i Sverige? Beroende på detta svar lyckades forskaren få igenom att rävsnaror får användas i Sverige. Allt enligt forskaren själv.
Nu får alltså rävsnaror användas. Men liksom alla andra fällor är de pinoredskap och, anser jag, vara helt förbjuda. Även om snaran inte slår av eller skadar benet så stryper snaran blodflödet till tassen och måste var mycket smärtsamt för räven som måste ligga och vänta på sin död åtskilliga timmar innan jägaren kommer och kontrollerar snaran.
Det är ofattbart för mig att fällor över huvud taget får användas. All typer av fällor är plågsamma tortyrredskap inte bara för de rävar som fastnar i en snora utan och t ex för lodjur som bevisligen förstör både klor och tänder ((detaljer finns på SVA:s hemsida) och jag antar att även de mårdar som hamnar i en fälla beter sig lika lodjuren, och lider lika mycket i fällan genom att förstöra tänder och klor, även om detta inte har undersökts, vad jag vet. Vad jag vet är att ripor som till en del fångas i snaror många gånger hamnar fel i snaran och har en långvarig och mycket plågsam död innan de stryps till döds.
Varför får dylika barbariska och mycket plågsamma jaktmetoder fortsätta? Många tror att Sverige har en sund och human djurskyddslagstiftning men den gäller inte de vilda djuren. Varför? Jo, jägarna ser en ändring som ett hot mot deras nöje, jakten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)