Jaktkritik

Jag läser som bekant (?) många böcker. Jag minns att jag för många år sedan kom att läsa någon av Alice Munros novellsamlingar och blev helt fascinerad. Jag minns också att Alice Munro borde få nobelpriset vilket också skedde några år efter. Mycket förtjänt.
Nu hittade jag hennes bok "Utsikt från Castle rock" (Atlas förlag 2016). Boken är en släktkrönika som börjar på 1700-talet och skildrar emigrationen från Skottland 1818 med hennes förfäder som slår sig ner i Kanada. Boken är inte alls i samma klass som hennes noveller och jag har tråkigt de första 2/3 delar av boken. Det kanske var roligt för henne själv att skriva boken men jag läser den för att jag har ingen annan bok till hands.
Det som gör att jag överhuvud taget skriver om denna bok är att hennes pappa börjar som yngling att ägna sig åt satt fånga pälsdjur och sälja skinnen på slutet av 1910-talet men börjar på 1920-talet att föda upp blåräv (silverräv?) och minkar. Det enda som jag fäste mig vid var det sätt som de saxfångade rävarna dödades på. Men sköt inte räven då skotthålen skulle förstöra skinnet utan man slog räven i huvudet så att den svimmade av och sedan ställde man sig på räven hjärta tills den dog. Detta för att rävskinnet skulle vara intakt så att även huvudet fanns kvar helt. Man gjorde s k rävboor som var rävskinn där huvudet, gärna men munnen öppen så att tänderna syntes, och som damerna kunde lägga om halsen. Jag minns från min barndom i början av 1940-talet att också min mamma hade en sådan. Jag ska inte berätta historien hur det går med affärerna. Det får ni göra som kan tycka det är intressant.
Det jag ville berätta är hur Alice Munro såg på verksamheten. Hon skriver: "Jag saknade faktiskt förlusten av rävarna. Inte verksamheten i sig men själva djuren med de vackra svansarna och de arga guldfärgare ögonen. När jag blev äldre och mer och mer komatt avlägsna mig från lantliga vanor och krav, började jag för första gången ifrågasätta att hålla rävar fånga, att sörja över att de blev avlivade och byttes mot pengar. (Jag kom aldrig dithän att jag kände på det sättet för minkar, som tycktes mig elaka och råttlika och liksom förtjänade sitt öde.)"
Jag har alltid haft svårt att förstå varför olika djur bedömts på olika sätt. För mig är minkar pigga och livliga djur och inte alls "råttlika". Jag har också svårt att förstå varför en lärka är mer värd än en kråka. Alla djur liksom människor är individer och ska behandlas som sådana.