Jag har just läst Roy Jacobsens och Anneliese Pitzs bok ”Mannen som älskade Sibirien” (Nordsteds 2020). Boken är en översättning av Fritz Dörries (1852-1953) efterlämnade skrift (som jag antar är en redigerad upplaga av anteckningar som Dörrie hade gjort under sina färder i Sibirien från 1877-1899. Att jag tror att det är en sammanfattning av anteckningar beror på att Dörrie skriver sin skrift 1942 alltså mer än 40 år efter sina färder och att beskrivningen av äventyren är så detaljrika.) Dörries skrift är en handskrift skriven med Sütterlin (gotisk skrift) som Anneliese Pilz behärskar. Boken som översätts kommer från Randi Carelius Krogsveen och Fritz Dörrie var hennes mormors far.
Boken är ett intressant tidsdokument. I vissa avseenden förändras världen till det bättre, även om det inte just nu ser ut så. Fritz Dörrie, hans bror Henry och några få år också brodern Edmund var samlare och jägare. De levde på att samla alla tänkbara djur och i viss mån växter som de sålde till museer och andra samlare i Europa. De samlade också tusentals bruksföremål, dräkter och fetischer från de olika folkslagen som fanns i regionen. De levde på det de kunde skjuta (framför allt rådjur och hjortar) men även fiske. De var till att börja med några dagsresor från Vladivostok som redan på den tiden var en stad där det mesta fick att inskaffa. Senare gjorde Dörrie också ett par resor genom Ryssland från sin hemstad Hamburg ända bort till Vladivostok.
Det som upprör mig mest är de enorma mängder som insamlas. När det gäller insekter, framför allt fjärilar men också skalbaggar, är det väl inte mycket att säga men han har enligt boken samlat "520 rovdjur, fåglar 225 arter i 4805 exemplar och 122 fågelbon med kompletta äggkullar i 610 exemplar”. Man hade en annan syn på djur på den tiden och att tjäna pengar har alltid varit eftertraktat för människor.När det gäller rovdjur är de inte specificerad men i boken framgår det att minst tio amurtigrar och några snöleoparder dödades förutom brunbjörnar och kragbjörnar. Man jagade även på sommaren då honor med ungar dödades. I vissa fall togs ungarna omhand och såldes men ibland kunde de inte infångas utan fick svälta ihjäl. Som sagt; synen på djur var annorlunda på 1800-talet. För att kunna få tag i jättehavsörn utan skotthål så ordnade Dörrie en med stryknin förgiftad åtel. När han efter fyra dagar kom tillbaka så skriver han ”..vilken syn! Inte i min vildaste fantasi hade jag vågat hoppas på detta: Hela tretton rovfåglar låg strödda över allt på slagfältet. Bland dem fyra praktfulla gamla jättehavsörnar, två honor och två hanar. De övriga var kungsörnar och fiskgjusar. Jag gick en sväng runt kadavret och hittade också två gamla vargar, en räv, några nötskrikor, en del korpar och två vesslor.”
Fiskgjusarna måste vara en felöversättning. Jag har mycket svårt att tänka mig att Dörrie skulle ha skrivit detta då Dörrie var en mycket kunnig biolog. Fiskgjusar äter enbart fisk och aldrig kött och flyttar så fort vattnen fryser. Däremot kan jag tänka mig att fiskgjusen häckar även i östra Sibirien då fiskgjusen har en mycket stor utbredning och häckar även på södra halvklotet.
Jag har svårt att ta till mig Dörries krokodiltårar som han fäller vid några tillfällen då han dödat djur. Han anser sig som en djurvän (som många jägare). Vid ett tillfälle finner han en förrymd fånge från de fångläger som funnits (finns?) i Sibirien och som nu lever som en eremit i enslig koja. Dörrie skriver..” ägaren till hyddan, som jag förstått var en stor djurälskare, eftersom jag själv befann mig i trakten av kärlek till djuren samt att jag var vetenskapsman.” I ett annat avsnitt skriver Dörrie om ett misslyckat skott på en amurtiger. ” …. har stannat kvar hos mig som ett gnagande minne av något misslyckat och oavslutat, något jag fortfarande vänder tillbaka till i mörka stunder. Jag tycker helt enkelt inte om det här minnet, som ändå inte vill försvinna och det måste naturligtvis betyda något.”
Slutligen några dubiösa berättelser i en starkt förkortad form. Dörrie skjuter en trana (Grus viridirostris) hona. Strax efter kommer hanen ”störtade med hängande vingar -borrade näbben djupt ner i myren och dog på fläcken”. Dörrie skriver: ”..hjärnan var blodsprängd och jag gissa att att han hade fått slag när han såg sin kvinnliga partner ligga död på myren”. Vid ett annat tillfälle skjuter han en ”vild knölsvan” ruvande på ett bo. Dörrie påstår att han inte skulle ha skjutit om han visse att honom låg och ruvade (?). Senare återvänder han till myren och hittar då hanen död av svält.."av sorg" skriver Dörrie. Jag undrar vilken art Dörrie dödade; kan det varit mindre sångsvan som ju har mindre gult i näbben än sångsvanen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar