lördag 20 maj 2017

Jaktkritik

Jag har läst en del av och om August Strindberg genom ären men aldrig läst att han jagat. Nu när jag läser en av Gunnar Brusewitz´s mindre kända böcker "Guldörnen och duvorna - fågelmotiv hos Strindberg" (Wahlström & Widstrand 1989) så framgår det att Strindberg, om inte själv jägare, var fascinerad av jakt.
Trots ett utdrag ur ett brev där Strindberg skriver ..."måste jag i morgon börja en ny skitbok om abborrfiske, jakthistorier, trädgårdskonst o.d. till jullekyr! Åh, det är rysligt!" så kommer boken ut till julen med titeln "Blomstermålningar och djurstycken".
I avsnittet "Jaktminnen" skriver Strindberg "Jakten är ett manligt nöje, därför att det har varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under sitt försvar." "Tydligare kan inte de vildromantiska attityden gärna uttryckas" enligt Brusewitz. Själv tycker jag att citatet bara visar en mycket förlegad och sedan länge förkastad synpunkt på jakt och mannan i synnerhet.
När Strindberg beskriver sina upplevelser som jägare sker det med som Brusewitz skriver ""något som liknar självironi, en egenskap som han annars knappast var känd för."  Strindberg skriver också "intagen av en bestämd motvilja mot all ordnad jakt" vilket tyder på att han själv inte jagade men ansåg som de flesta andra på den tiden 1880- 1890-talet att det var nödvändigt fram för allt att döda rovdjur, kråkor, trutar och andra "skadedjur".  Denna attityd har som bekant knappast förändrats, tyvärr.
Enligt Brusewitz så är Strindbergs djursyn något dubbel då han i staden "räddar duvor och sparvar! från att ätas upp av katter och hundar. Strindberg är ingen "djurvän" utan snarare rädd för djur. Hundskräcken 8fobin) för hundar är välkänd. Hundar kallar han "vidriga odjur".
När Strindberg får Heidenstams "Vallfart och vandringsår" av sin gode vän blir Strindberg upprörd över att i en dikt läsa att skalden vägrade ta en god väns hand sedan vännen hade slagit ett värnlöst djur med hunden. Strindberg anser att det "bottnar i svaghet och debilitet". Senare i brevet till Heidenstam kommer Strindberg i på Axel Munthe "Icke skjuta orrar men slagta!" som jag förut skrivit om och därför inte upprepar.
Strindberg kommer också in på djurvännerna i sin bok "En dåres försvarstal" genom att citera (?) en "sinnessjukhusläkare" som anser att bland symptomen på "vansinne" är överdriven kärlek till djur och motsvarande  känslolöshet för människor. Även detta uttalande är för länge sedan förkastat och det förhåller sig tvärs om. Läs gärna Pelle Strindlunds "Jordens herrar".

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

Inga kommentarer: