Nu har jag läst ut Gunnar Brusewitz´ bok "Björnjägare och fjärilsmålare" (Wahlström & Widstrand 1968). Brusewitz ger i boken små biografier av sju olika "naturforskare" (som Brusewitz kallar dem). De levde och verkade alla under 1800-talet även om några var födda i slutet av 1700-talet och några dog på 1900-talet. 

Jag tycker att Brusewitz har en förmildrande, överseende och okritisk hållning till det barbari som förekom. Alla är ju jägare. På 1800.talet måste man ha djuret i handen för att kunna veta vilken art man såg men också få större kunskap om artens biologi t ex föda. Nu skulle man inte behöva skjuta 100-tals eller 1000-tals för dessa ändamål men jakten var då som nu ett nöje. Dessutom tillkom samlandet och skapandet av museer som många ägnade sig åt.

Rovdjursjakten var omfattande och förödande. Men Brusewitz har förståelse för detta raseri då han  kan bekräfta att 1000-tals hästar, kor, grisar och får/getter dödas av rovdjur. Men som Brusewitz också påpekar starkt tillbakaträngd av den av Gustaf III frisläpta husbehovsjakten för allmogen och att kreaturen gick fritt i skogen utan större övervakning och betade ner det som de vilda djuren skulle kunna livnära sig på. 

Flera av de porträtterade personerna är rena knölar och i mitt tycke är Hovjägmästaren Herman Falk i Värmland en tyrann. Falk får, oförtjänt, den näst längsta presentationen. Brusewitz verkar fascinerad av Falks stort upplagda drevjakter på rovdjur och att han lär ha dödat fler än 100 björnar. Detta verkar imponera Brusewitz så att han räknar upp andra personer som också lär ha dödat fler än 100 björnar; han nämner också finska jägare! Denna Falk är en osympatisk person och i boken berättas om en berusad bonde som försökt skämta lite med Falk och att Falk slagit till honom så kraftigt att bonden föll omkull med sådan fart att personen intill också föll. Då Falk fick reda på att en torpare skjutit en orre på förbjuden tid stämde honom inför tinget och fick honom dömd att förlora sin bössa men också böter så att han måste sälja sin ko. Från att ha varit fattig kom familjen att leva i verklig misär. Förutom sina drevjakter på rovdjur kunde också Falk ordna dylika på hare och då kunde jakten uppgå till ett 50-tal harar en ett 10-tal var vanligare.

Falk var dock medveten om det jaktvara viltets kraftiga nergång och ville på 1860-talet införa begränsningar på den fria jakten. Men inte på "skadedjur" där skottpengarna kraftigt skulle höjas. En annan person som Brusewitz skriver om J.W.Lindblad har liknande tankar men vill utrota duvhöken och räven.

Jag ser detta som typiskt jägare att främja det jaktbara viltet med utrota rovdjuren. Så är det än idag. Gustaf Kolthoff (också porträtterad i boken) som var konservator såg vid sina dissektioner av rävar hur "nyttiga" rävarna var för jordbruket då de i huvudsak konsumerar sorkar och han ansåg räven som ett "övervägande nyttigt djur" vilket inte många jägare håller med honom än idag.    

Det finns alltså mycket att göra för att vi djurvänner ska bli tillfredsställda.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida. www. jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

I midsomras fick jag en del böcker av en god vän och bibliotekarie och boksamlare. Bland annat fick jag Gunnar Brusewitz´s "Björnjägare och fjärilsmålare" (Walhström & Widstrand 1968). Jag hade inte boken men hade läst den för länge sedan.
I boken beskrivs bland annat hur en förmögen engelsman Llewellyn Lloyd kommer till Sverige på 1820-talen och bosätter sig här för den omfattande jakten som kan bedrivas. Han skaffar sig vänner bland allmogen och dödar fler än 100 björnar under sin levnad. Björnjakten på den tiden går tydligen alltid tll så att man väcker björnen i dess ide och står beredda med bössorna när den kommer utrusande. Man ägnade mycken tid med att då den första snön kom och leta björnspår för att se inom vilket område som björnen kunde tänkas lägga sitt ide. Man vänta gärna till midvintern innan björnen väckts för då kunde man även hoppas på att honor hade fött sina ungar som man i sin tur dödade och även fick skottpengar för. För bönderna var naturligtvis björnjakten ekonomisk. Man fick skottpengar och förmodligen oclså kött och man kunde säkert sälja björnskinnet. Dessutom räddade man troligen någon ko från att dödas av björn på fäboden. För Lloyd var självfallet jakten enbart ett nöje. "De flesta jagar för att ha något att berätta" sägs det. Och så var det med Lloyd. Han skrev flera böcker om sin jakt men fick med även om seder och bruk som fanns i Dalarna och Värmland där han jagade björn. Jakten var ibland dramatisk. Man hade på den tiden enbart flintlåsgevär och de var inte helt säkra och missade man ett skott tog det ett tag innan man kunde ladda om. Lloyd var mycket illa däran innan hans medhjälpare han ladda om och träffa björnen med ett direkt dödande skott sekunderna innan björnen hade dödat Lloyd som fick en hel del skador men inga allvarligare.
Mycket har hänt de senaste 200 åren och jag hoppas naturligtvis att sättet att se på djur ska bli ännu mer humant och jakten upphöra helt. Att ändra traditioner och tänkesätt tar tid men jag ser att fler och fler tar avstånd från jakt och ju fler som visar sitt avståndstagande desto fortare går det att ändra synen på jakten i samhället.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.    

Jaktkritik

Jag har läst en del av och om August Strindberg genom ären men aldrig läst att han jagat. Nu när jag läser en av Gunnar Brusewitz´s mindre kända böcker "Guldörnen och duvorna - fågelmotiv hos Strindberg" (Wahlström & Widstrand 1989) så framgår det att Strindberg, om inte själv jägare, var fascinerad av jakt.
Trots ett utdrag ur ett brev där Strindberg skriver ..."måste jag i morgon börja en ny skitbok om abborrfiske, jakthistorier, trädgårdskonst o.d. till jullekyr! Åh, det är rysligt!" så kommer boken ut till julen med titeln "Blomstermålningar och djurstycken".
I avsnittet "Jaktminnen" skriver Strindberg "Jakten är ett manligt nöje, därför att det har varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under sitt försvar." "Tydligare kan inte de vildromantiska attityden gärna uttryckas" enligt Brusewitz. Själv tycker jag att citatet bara visar en mycket förlegad och sedan länge förkastad synpunkt på jakt och mannan i synnerhet.
När Strindberg beskriver sina upplevelser som jägare sker det med som Brusewitz skriver ""något som liknar självironi, en egenskap som han annars knappast var känd för."  Strindberg skriver också "intagen av en bestämd motvilja mot all ordnad jakt" vilket tyder på att han själv inte jagade men ansåg som de flesta andra på den tiden 1880- 1890-talet att det var nödvändigt fram för allt att döda rovdjur, kråkor, trutar och andra "skadedjur".  Denna attityd har som bekant knappast förändrats, tyvärr.
Enligt Brusewitz så är Strindbergs djursyn något dubbel då han i staden "räddar duvor och sparvar! från att ätas upp av katter och hundar. Strindberg är ingen "djurvän" utan snarare rädd för djur. Hundskräcken 8fobin) för hundar är välkänd. Hundar kallar han "vidriga odjur".
När Strindberg får Heidenstams "Vallfart och vandringsår" av sin gode vän blir Strindberg upprörd över att i en dikt läsa att skalden vägrade ta en god väns hand sedan vännen hade slagit ett värnlöst djur med hunden. Strindberg anser att det "bottnar i svaghet och debilitet". Senare i brevet till Heidenstam kommer Strindberg i på Axel Munthe "Icke skjuta orrar men slagta!" som jag förut skrivit om och därför inte upprepar.
Strindberg kommer också in på djurvännerna i sin bok "En dåres försvarstal" genom att citera (?) en "sinnessjukhusläkare" som anser att bland symptomen på "vansinne" är överdriven kärlek till djur och motsvarande  känslolöshet för människor. Även detta uttalande är för länge sedan förkastat och det förhåller sig tvärs om. Läs gärna Pelle Strindlunds "Jordens herrar".

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.