söndag 25 november 2018

Jaktkritik

I veckan hörde jag på "Spanarna" i SR P1. I programmet pratade en präst Camilla Liv (Lif?) om att det fanns kurser för lära sig tala me djur. Det är ju inget okänt fenomen att man kan få djur att förstå bad man menar. Jag vet t ex att min katt kommer då jag säger "kom" och "vill du gå ut" och jag går mot dörren så  kommer hon springande. Om hon begriper vad jag säger eller om det är någon gest som hon uppfattar kan jag ju inte veta men hund- och hästägare är övertygade om att deras sällskapsdjur begriper.
Men detta om att tala med djur var bara en inledning. Spanaren menade att djuren behövde rättigheter som t ex floden på Nya Zeeland (som jag bl a skrivit om) och därför någon som kunde förstå och hävda deras rättigheter. Hon menade också att djurens rättigheter låg i tiden och att detta blev mer och mer uppmärksammat.
Jag skulle gärna kalla mig försvarare (försvarsadvokat kanske) för de vilda djurens rättigheter. För det första och viktigaste i FN:s deklarationer om mänskliga rättighet Rätten till liv. Alla djur, alla fall däggdjur, fåglar och fiskar har ju nervsystem som är identiskt med vårt att känna smärta men och nu erkänns mer och mer deras mentala kapacitet.
Jag hör också att EU har påbörjat en utvidgning av sitt habitatdirekjtiv för att omfatta riktlinjer (guidelines) för hur djur inom artikel 4 (bör framför att våra stora rovdjur) ska få jagas. Det är verkligen på tiden. Hoppas bara att EU-valet inte innebär att miljökommissionären tillfaller någon okunnig person som inte vet något om våra rovdjurs situation som t ex den före greken och den nuvarande cyprioten. De har godkänt att varg och lodjur jagas enligt Art. 16 §e) som anger att dödandet ska ske för insamling, selektivt och i ett begränsat antal.
Om jag uppfattade radioinslaget så ska licensjakten inte få förekomma utan att de människor som berörs ska inhägna sina tamboskap och upplysas hur de ska bete sig vid eventuella möten med björn, varg och lo.
Nu är verkligen dessa eventuella möten ytterst sällsynta då både björn och varg flyr så snart de hör något misstänkt på flera 100 m:s håll och lodjur är det ingen som ser när de är ute i en skog.
Det märkliga i inslaget var att ordföranden i Jägareförbundet trodde att även skyddsjakten skulle försvinna. Detta tyder på en stor okunnighet om habitatdirektivet. I Art.16 §a) står det att jakt är tillåten för att undvika allvarlig skada på t ex boskap. Jag tänker då framför allt på renar.


söndag 18 november 2018

Jaktkritik

Jag tycker mycket om att läsa Per Gunnar Evanders böcker. Han har inte publicerat några böcker de senaste 10 - 15 åren vad jag vet men många av böckerna kan läsa om. Per Gunnar Evanders böcker handlar oftast om människor som saknar förmågan att uttrycka känslor och i sig själva är ensamma. Många gånger finns det psykoterapeutiska inslag som t ex i han mest kända och enligt min mening bästa bok "Fallet Lillemor Holm" som just berättar om en terapisituation där en psykoterapeut behandlar en ung vilsen kvinna.
Just nu läser jag om boken "Fuskaren" från 1991. Jag har förmodligen läst den ungefär vid tidpunkten då den kom ut men har glömt innehållet och läser den som om den var helt okänd för mig.
Därför kommer det som en överraskning att läsa starkt kritikiska avsnitt om jakt. Jag har för många år sedan redan skrivit om ett annat citat som varit kritiskt mot jakt men i den romanen var det en av bipersonerna som beskrivs som starkt jaktkritisk. I "Fuskaren" är det huvudpersonen (jaget i boken) som uttalar följande ""För mig har nämligen fritidsjakt alltid framstått som ett ovanligt tarvligt söndagsnöje. Detta simpla jippo är yttrande av sadism och blodtörst som inte borde anstå en civiliserad människa. Den verksamhet som består i att lurpassa på ett strategiskt utvald plats för att ur nesligt bakhåll döda eller dödligt såra ett försvarslöst vilddjur blir allt osmakligare ju mer man sätter sig in i situationen.
Det var troligen ingen tillfällighet att nazistkoryféerna sökte efter fritidsjägare när de skulle rekrytera vakter och kommendanter till sina koncentrationsläger. Då var man på den säkra sidan."
Lite längre ner på sidan ...." en rad namnkunniga viltvårdare uttalade sig och menade att fritidsjakten skapat ett förhållande mellan de vilda djuren och människan som är helt onaturligt. Skyggheten och rädslan hos villebrådet kan, menade de, i mycket bero på människans eget, ett beteende som dikteras av intressen och böjelser som knappast delas av alla oss som upplever naturen som ett oskattbart värde i livet."
Ytterligare lite längre ner ... i ett tämligen nybildat sällskap med högst obestämt syfte, möjligen skulle det enligt uppgift handla om naturvård, inte ett ovanligt täcknamn för djurmördares verksamhet."
Jag skulle naturligtvis aldrig kunna beskriva min avsky för jakten lika bra som PG Evander och jag tycker därför att jag kan fylla min blogg med hans citat.
Sen ska man naturligtvis poängtera att det som författare skrivet i böcker inte är självbiografiskt och jag vet naturligtvis inget om PG Evanders verkliga uppfattning om jakt. Men som sagt det är bra formulerat och är också min åsikt.


fredag 9 november 2018

Jaktkritik

Jag har inget stort bibliotek men då jag saknar något att läsa går jag till bokhyllan och letar efter en bok som jag kan tycka om att läsa. För en tid sedan hittade jag "Renar och rovdjur"  av Bjärvall,A. Franzén,R. , Nordkvist,M. och Åhman,G. utgiven av Naturvårdsverket 1990.
Boken beskriver en stort upplagd undersökning av framför allt rovdjurens preadation på renkalvar men även till en begränsad omfattning även på äldre vajor (honrenar) äldre än ett år.
Undersökningen skedde i två samebyar Jåkkåkaska och Umbyn. Jåkkåkaskas sameby är belägen från sjöarna Virihaure och Vastejaure i Padjelanta ner åt sydost förbi Tjåmotis ner mot markerna söder om Jokkmokk. Umbyns betesmarker omfattar Jofjället och Artfjället på västra sidan av Umeälvens källsjöar Nedanför går betesområdet till norra sidan av Umeälven ner mot Lycksele.
Renkalvarna märktes med både sändare som kunde radiopejlas men också lokaliseras efter det renkalven var död (mortalitetssändare) sk sändarkalvar och andra med öronbrickor kontrollkalvar.  Vajorna  märktes med radiosändare (sändarvajor) och andra med halsband (halsbandsvajar). Undersökningen pågick i fyra år. Under dessa år individmärktes 2592 renar varav 2097 kalvar och 495 vajor.
Kalvarna märktes inte förrän de normalt skulle märkas efter ca två månader. Ca 6% av de födda renkalvarna dog innan de märktes men orsakerna till att kalvarna dog kunde aldrig fastställas. 131 döda sändarkalvar återfanns och 43 saknas. Det fanns ingen statistisk skillnad mellan de sändarkalvar eller kontrollkalvar. Kontrollkalvarna identifierades genom att man mycket ofta spanade med tubkikare i renhjordarna efter de med öronbrickor och läste av numren. 131 döda kalvar innebär 11 % och tas de saknade med blir de döda drygt 14 %.  Men alla saknade kavar är troligen inte döda utan studien antar att en tredjedel levar vilket ger en kalvdödlighet på ca 13 %. För de de vuxna vajorna så finner man med samma metod att 2,8 % dör. Att fastställa dödsorsakerna för de vuxna djuren har inte gått då de påträffats för sent och alltså varit helt uppätna.
De sändarförsedda kalvarna var tämligen lätta att hitta och kunde sändas till SVA för obduktion och på så sätt med stor sannolikhet avgöras på vilket sätt kalven hade dött. Framför allt på barmark var det mycket svårt att finna en dö kalv. Då man fann ett kadaver var det oftast inte mycket kvar av djuret och därmed svårt att fastställa på vilket sätt djuret hade dött. Jag kunde tycka att man skulle ha tagit ett ben för analys på fett i benmärgen för att konstatera i vilken kondition djur var då det dog. Denna metod använde Bertil Haglund då han i mitten av 1960-talet under sökte förhållandet mellan ren och rovdjur. Han fann då att de rovdjursdödade renarna hade signifikant lägre fetthalt än de renar som dödade av tåg, vilket tyder på att rovdjuren gör en selektion av renarna.
Med de bästa skattningarna man kunde göra fann man att drygt 60 % av kalvarna dödades av rovdjur. Järven stod för 94% och lodjuren för 88% av predationen. och kungsörn för de övriga rovdjursdöda.
Skillnaden mellan mitten av 1980-talet och idag är stor. 1989 beräknade Bjärvall järvens antal till högst 150 individer. Idag anses järvstammen vara 580, alltså ca fyra gånger större. Lodjuret som var det andra rovdjuret som stod för predationen upskattades stammen till ca 700 av Stefan Jonsson men studien anser detta antal vara för stort. Lodjuret fanns på 1980-talet endast i norra Sverige. Vid 2018 inventering registrerades 120 familjegrupper i renbetesområdena vilket skulle betyda ca 720 lodjur ( sex lodjur per familjegrupp) vilket skulle betyda samma antal som på 1980-talet. Licens - och skyddsjakt har varit omfattande i renbetesområdena så det är ju möjligt att antalet antalet inte har ökat speciellt mycket.
Björnstammen beräknas i studien till ca 600 men nu anses björnstammen vara mellan 2500 - 3000 individer. Varg fanns inte på 1980-talet och fortfarande finns inga vargar i renbetesområdena. Varg står för stor predation av ren i Kanada men anses vara mest avskydd för att den spränger renhjorden med stort arbete för att samla ihop den igen.
Syftet med studien var att utarbeta en ersättningssystem för samebyarna. Beroende på vilka arter och hur många rovdjur som finns i samebyarna skulle dessa få resättning beroende på dessa fakta isället för att samerna skulle behöva hitta kadaverna som ju ofta inte påträffas. Hur detta fungerar vet jag inte men då licensjakt och skyddsjakt är vanlig verkar inte systemet ha någon speciellt effekt.  

fredag 2 november 2018

Jaktkritik

Jag brukar ju inte skriva några längre bloggar men då jag nu skrivit en artikel för Rovdjursföreningens tidskrift Våra Rovdjur så passar jag på att visa den på bloggen. Det är inte alltid så lätt att hitta bra ämnen att skriva om utan alltför mycket upprepning. Jag hoppas och tror att du som läser min blogg inte blir ledsen att se artikeln något för du kan läsa den i VR.

Rovdjur (Carnivora) delas upp i flera familjer. Våra fyra stora rovdjur, björn, varg, järv och lo tillhör alla olika familjer.
Rovdjur har nog alltid ansetts skadliga framför allt från jägares och allmogens synpunkt. I det gamla Sverige de var nog en och samma person. 1938 fick Svenska Jägareförbundet det s k "allmänna uppdraget" att "ha statsmaktens uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska vittvården och jakten". I detta uppdrag ingår att presentera statistik över skjutna och på annat sätt dödade djur. Denna statistik sköts , enligt min mening, med minsta tänkbara ambitioner. Det finns inget vetenskapligt statistiskt sätt då uppgiftslämnare utses, inga bortfall eller beräkningsmetoder finns redovisade. De antal som redovisas i avskjutningsstatistiken är alltså helt otillförlitliga. Även Jägareförbundet anser att enskilda år inte är rättvisande. Endast en längre period kan anses visa trender. De av mig redovisade diagrammen ska alltså ses som ungefärliga antal och siffrorna kan alltså variera med tiotals procent mer eller mindre.
Jag har Jägareförbundets redovisade statistik från 1939 och fram till 2016/2017. Jaktåret beräknas från 1 juli till 30 juni.
Flera mindre rovdjur har fridlysts under åren. Hermelin fridlystes 1999/2000 och småvessla 1973/1974 och utter 1968/1969.. Mårdhund, som anses vara en invasiv art, skyddsjagas finns med i statistiken från 2008/2009 man antalet anges till <500 1939="" 1945="" 25.="" anges="" anledning="" av="" de="" fr="" iller="" mink="" n="" nda="" och="" ok="" p="" ren="" samredovisas="" senaste="" till="">
RÖDRÄV

Det rovdjur som jagas mest är rödräven. Något förvånande för mig är att räven har dödats i ett förhållandevis lika antal under alla år. Jag hade väntat mig, att under 1940 - och 1950-talen då pälsar och rävboor var vanliga, skulle jakten vara intensivare men de redovisade talen ligger mellan 80 000 till 60 000 rävar per år. Undantagna är ett tiotal år mellan 1985 till 1995 då antalet var ca 20 000 till 40 000 rävar. Detta var under rävskabbens värsta tid men från 2000-talet och fram är antalet döda åter mellan 60 000-80 000.
I Gunnar Brusewitz´ bok "Björnjägare och fjärilsmålare" så skildras många 1800-tals personer och där finns de som anser att rödräven ska utrotas. Ett undantag är Gustaf Kolthoff (1845 - 1913) som var konservator och såg vid sitt arbete att räven nästa alltid levde på smågnagare och därför ansåg räven vara mer nyttig än skadlig. Det är också den mest riktiga beskrivningen av rävens levnadsvanor.  I Bjärvalls och Ullströms "Däggdjur" framhålls sorkar som huvudföda men även kadaver och markhäckande fåglar och söta frukter. I spillningsundersökningar från Tullgarn-trakten i Södermanland visade Pelle Palm liknande födoval men även säd och insekter. Att kadaver besöktes visade sig genom att älgkött hade konsumerats. Jan Englund har redovisat ca 300 maginnehåll från räv från större delen av Sverige. Där fann också hare och rådjurskött men också tre katter i magen från rävar i Skåne. Inte ens ett mårdhår hittades i någon av dessa undersökningar trots att några anser att räven tar mårdar. Om detta händer måste det vara sällsynt och kan omöjligen påverka mårdpopulationens storlek.
Räven skadeverkningar på det jaktbara viltet är säkert betydligt överdrivet och jakten sker troligen mest av fördomar och slentrian.
En mer långvarig och väl genomförd vetenskaplig undersökning borde göras för att klarlägga rävens möjliga påverkan på det vilda och rävens förtjänster.

GRÄVLING

Det näst mest jagade rovdjuret är grävlingen. Förre 1980-talet var jakten mindre än den är därefter.  Till 1980 låg jakten på ca 10 000 individer per år men ökade då till 30 000 och därutöver. Det är naturligtvis omöjligt att veta orsaken till den ökande jakten. En orsak kan vara bättre redovisning, ökande grävlingspopulation men också större lust att döda. Tidskriften Jaktjournalen utlyser t ex tävlingar i att döda så många djur inom "viltvården" som möjligt. Även enskilda jaktföreningen lär göra samma sak.
Grävlingen borde vara ett skyddat vilt då den knappast orsakar allvarlig skada på det jaktbara viltet. Enligt Bjärvall-Ullströms "Däggdjur" äter grävlingen omväxlande och varierande föda. Daggmask dominerar men äter vad den hittar under sina strövtåg, insekter, sniglar fågelägg och smådäggdjur. På hösten innan vintersömnen är bär, frukt och ollon viktiga men också säd framför allt havre. Grävlingen fördubblar sin vikt mellan de kommer ut grytet på våren tills de åter går ner i grytet till vintern.




Där populationen är tämligen stor lever grävlingen i sociala grupper med äldre hane och hona tillsammans med fjolårs- och årsungar.

MÅRD

Mård är det tredje mest jagade rovdjuret. Under en period mellan 1990 till 1995 dödades fler än 20 000 mårdar per år. sedan dess har ca 10 000 mårdar dödats per år. Jag som bott i Uppland hela mitt liv och varit ute i skogar på flera ställen har sett fem mårdar i mitt liv förvånas över det stora antal som tycks finnas.
Jakten sker med fällor. Om man söker på jaktmetoder så är det fällor för mård som finns angivna. Jag anser att alla slag av fällor ska vara förbjudna. Fällor är enbart till för jägare att eliminera djur de inte vill ha i de skogar de jagar. Det finns undersökningar från SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) som visar att lodjur förstör sina klor och tänder, som måste orsaka stort lidande, då lodjuren hamnar i en fälla och försöker ta sig ut. Jag kan mycket väl tänka mig att även mården försöker ta sig ut ur fällan med samma resultat. Fällor är alltså tortyrredskap och borde falla för jaktlagens §27 som kräver att jakt inte får innebära "onödigt lidande".
Mården kan inte heller anses orsaka allvarlig skada. Smågnagare och ekorre står för huvuddelen av födan men mården plundrar även fågelbon och kan ta ripor och andra hönsfåglar. Då inget pälsmode förkommer kan knappast heller pälsen vara av värde för jägarna.
 Enligt Bjärvall & Ullström är mård ett byte för kungsörn. I samband med en ringmärkning av havsörn hittades ett mårdskinn i boet. Men troligen hade havsörnen funnit mården överkörd vid en vägkant.

MINK

Minken infördes i Sverige på 1920-talet för pälsfarmning. Tämligen tidigt lyckades minken rymma från en del farmer och efter ca 50 år var hela landet koloniserat ända upp i fjällregionen. Minken är alltså mycket anpassningsbar och kräver endast tillgång på vatten då den är speciallserad på fisk framför allt på vintern. På sommaren dominerar smågnagare men även kräftor, groddjur och fåglar. På öar, framför allt i skärgårdar, kan minken länsa alla bon av änder och måsfåglar på både ägg och ungar. I norra Upplands skärgård har jakt med hund på mink visat att häckningsframgången är bättre på öar där minken jagats än på andra öar.  I USA och Ryssland dominerar bisam helt som födokälla.
Päls från vild mink är inte säljbar utan endast pälsar av hög kvalitet från minkfarmer.
Minkjakten har minskat betydligt från att ha varit över 40 000 per år på 1980-talet med en ganska jämn fallande avskjutning till idag ca 7 000. Jägarna anser att jakten speglar populationernas storlekar. Finns det många djur skjuts fler än om de är färre. Det kan ju tyckas rimligt. Men de stora nedgången på omkring 85% sedan slutet av 1980-talet (jaktåret 1989/1990 sköts 48 000 minkar) verkar ovanligt kraftig. Visserligen har jakten varit intensiv men t ex har jakten på rödräv också varit stor men ingen märkbar populationsförändring har skett. Det finns exempel på arter som vuxit snabbt men därefter ganska snabbt minskat. Ett exempel är skrattmåsen som på 1970-talet var uppskattningsvis var 270 000 men numera mindre än en fjärdedel av detta antal. Även här har jag inte sett någon förklaring till minskningen. När det gäller minken är det nog ingen som sörjer den minskande populationen. Minken kan ju orsaka allvarliga skador på markhäckande fågelpopulationer framför att på skärgårdsöar.

ILLER

Illern finns i Sverige enbart i Götaland. Jakten har ökat från ca 2000 i mitten av 1980-talet till fler än 4000 på 2000-talet men de senaste år åter minskat till ca 3000 illrar per år. Jakten på iller beror på dess påstådda nackdel för jaktbart vilt. Enligt Bjärvall & Ullström så livnär sig illern i huvudsak på smågnagare men bytesvalet innefattar också harar, fåglar, daggmaskar och insekter. Till skillnad från andra mårddjur lever illern närmare människor och kan då och då slå sig ner i ladugårdar och uthus. I B & U anses illerns antal avtagit beroende på minskande våtmarker som är illerns huvudbiotop. Denna minskning tycks alltså inte ha fortsatt.
Illern kan användas som sällskapsdjur med flera olika färgvarianter. Tama illrar (frett) används också som ett jagande djur framför allt till kaninjakt i Skåne och på Gotland. Men lär även kunna användas som råttjägare. Jakten på kaniner sker på så sätt att illern släpps mer i kaninhålet och jägaren står med ett nät utanför kaninhålet eller helt enkelt skjuter kaninen då den rusar ut ur hålet.

Egna kommentarer

För mig som jaktkritiker är all jakt avskyvärd även om jag inser att älg och vildsvin måste hållas på rimliga nivåer både för undvikande av trafikolyckor och skador på skog och växande grödor så länge som staten inte tillåter en större vargstam. Men den jakt som sker på konkurrenter som ingår i "viltvården" , bland annat de som nu redogjorts för, är mer avskyvärd då den inte fyller någon som helst funktion. Inte ens används de som mat utan kastas direkt på sophögen. Dessutom fann forskaren Jan Englund då han undersökt ben och skallar av rävar, att rävar äldre än tre år i 30% av fallen hade skador av jakt och/eller hagel kvar i de nämnda delarna. Utan att det är undersökt tror jag att det ser ut på samma sätt hos de andra små rovdjuren. Detta är helt oacceptabelt. Jakten borde alltså förbjudas och då försvinner också de plågoredskap som fällor innebär. Fällor används ju enbart för små rovdjur och lodjur. Möjligen används fortfarande ripsnaror som också borde förbjudas.