Jaktkritik

Jag har inget stort bibliotek men då jag saknar något att läsa går jag till bokhyllan och letar efter en bok som jag kan tycka om att läsa. För en tid sedan hittade jag "Renar och rovdjur"  av Bjärvall,A. Franzén,R. , Nordkvist,M. och Åhman,G. utgiven av Naturvårdsverket 1990.
Boken beskriver en stort upplagd undersökning av framför allt rovdjurens preadation på renkalvar men även till en begränsad omfattning även på äldre vajor (honrenar) äldre än ett år.
Undersökningen skedde i två samebyar Jåkkåkaska och Umbyn. Jåkkåkaskas sameby är belägen från sjöarna Virihaure och Vastejaure i Padjelanta ner åt sydost förbi Tjåmotis ner mot markerna söder om Jokkmokk. Umbyns betesmarker omfattar Jofjället och Artfjället på västra sidan av Umeälvens källsjöar Nedanför går betesområdet till norra sidan av Umeälven ner mot Lycksele.
Renkalvarna märktes med både sändare som kunde radiopejlas men också lokaliseras efter det renkalven var död (mortalitetssändare) sk sändarkalvar och andra med öronbrickor kontrollkalvar.  Vajorna  märktes med radiosändare (sändarvajor) och andra med halsband (halsbandsvajar). Undersökningen pågick i fyra år. Under dessa år individmärktes 2592 renar varav 2097 kalvar och 495 vajor.
Kalvarna märktes inte förrän de normalt skulle märkas efter ca två månader. Ca 6% av de födda renkalvarna dog innan de märktes men orsakerna till att kalvarna dog kunde aldrig fastställas. 131 döda sändarkalvar återfanns och 43 saknas. Det fanns ingen statistisk skillnad mellan de sändarkalvar eller kontrollkalvar. Kontrollkalvarna identifierades genom att man mycket ofta spanade med tubkikare i renhjordarna efter de med öronbrickor och läste av numren. 131 döda kalvar innebär 11 % och tas de saknade med blir de döda drygt 14 %.  Men alla saknade kavar är troligen inte döda utan studien antar att en tredjedel levar vilket ger en kalvdödlighet på ca 13 %. För de de vuxna vajorna så finner man med samma metod att 2,8 % dör. Att fastställa dödsorsakerna för de vuxna djuren har inte gått då de påträffats för sent och alltså varit helt uppätna.
De sändarförsedda kalvarna var tämligen lätta att hitta och kunde sändas till SVA för obduktion och på så sätt med stor sannolikhet avgöras på vilket sätt kalven hade dött. Framför allt på barmark var det mycket svårt att finna en dö kalv. Då man fann ett kadaver var det oftast inte mycket kvar av djuret och därmed svårt att fastställa på vilket sätt djuret hade dött. Jag kunde tycka att man skulle ha tagit ett ben för analys på fett i benmärgen för att konstatera i vilken kondition djur var då det dog. Denna metod använde Bertil Haglund då han i mitten av 1960-talet under sökte förhållandet mellan ren och rovdjur. Han fann då att de rovdjursdödade renarna hade signifikant lägre fetthalt än de renar som dödade av tåg, vilket tyder på att rovdjuren gör en selektion av renarna.
Med de bästa skattningarna man kunde göra fann man att drygt 60 % av kalvarna dödades av rovdjur. Järven stod för 94% och lodjuren för 88% av predationen. och kungsörn för de övriga rovdjursdöda.
Skillnaden mellan mitten av 1980-talet och idag är stor. 1989 beräknade Bjärvall järvens antal till högst 150 individer. Idag anses järvstammen vara 580, alltså ca fyra gånger större. Lodjuret som var det andra rovdjuret som stod för predationen upskattades stammen till ca 700 av Stefan Jonsson men studien anser detta antal vara för stort. Lodjuret fanns på 1980-talet endast i norra Sverige. Vid 2018 inventering registrerades 120 familjegrupper i renbetesområdena vilket skulle betyda ca 720 lodjur ( sex lodjur per familjegrupp) vilket skulle betyda samma antal som på 1980-talet. Licens - och skyddsjakt har varit omfattande i renbetesområdena så det är ju möjligt att antalet antalet inte har ökat speciellt mycket.
Björnstammen beräknas i studien till ca 600 men nu anses björnstammen vara mellan 2500 - 3000 individer. Varg fanns inte på 1980-talet och fortfarande finns inga vargar i renbetesområdena. Varg står för stor predation av ren i Kanada men anses vara mest avskydd för att den spränger renhjorden med stort arbete för att samla ihop den igen.
Syftet med studien var att utarbeta en ersättningssystem för samebyarna. Beroende på vilka arter och hur många rovdjur som finns i samebyarna skulle dessa få resättning beroende på dessa fakta isället för att samerna skulle behöva hitta kadaverna som ju ofta inte påträffas. Hur detta fungerar vet jag inte men då licensjakt och skyddsjakt är vanlig verkar inte systemet ha någon speciellt effekt.