måndag 28 januari 2019

Jaktkritik

Jag fortsätter att skriva till Naturvårdsverket.

Jag är självfallet medveten om att jakttidsutredningen endast är till för att justera just tider vissa arter ska få jagas men frågan borde väckas om inte andra etiska och andra människors intressen borde diskuteras.
Jakt är ett nöje. Ingen tvingas ut i skogen för att döda djur. Vi vet genom de få undersökningar som jag refererar till nedan att 100 000-tals djur skadeskjuts. Även om de värdefulla djuren eftersökts så hittas inte alla. Vid älgjakten så eftersöktes 17% men 3% återfanns aldrig (se nedan).
De flesta andra djur sår gå med sina skador med de handikap som detta innebär. Jägarna själva anser att större skjutskicklighet erhålls då jägarexamen krävs för vapen licens. Men då 11-åringar och en jägarexamen kan klars av på tre dagar är det knappast troligt. Dödade människor i samband med jakt har under de senaste åren (2007 - 2016) legat mellan 1-2 (medel 1,4) / år vilket tyder på att hänsynen inte har blivit bättre. Skadeskjutningar borde betraktas som djurplågeri. Jakt är ju inte nödvändig. Men man skadeskjuter ju inte av vilje. (Även om jag hört att det finns jägare som skjuter på rävar så fort de ser dem; dör de är det bra, skadas de duger det också.) Man kan ta bilkörning som ett annat exempel. Alla bilförare som orsakar olyckor blir dömda i olika grad beroende på svårighetsgrad.
Der enda sättet att minska djurens lidande i samband med jakt är att minska antalet jaktbara arter. Jag har ju tidigare tagit upp de arter som inte konsumeras.
Jägarna äger inte de vilda djuren. Jakten dödar fler än 1 miljon djur varje år. Detta inskränker oss natur- och djurvänner att få se vilda djur när vi är ute i naturen. En mycket stor del av upplevelsen att vandra i naturen är just att få se fåglar och djur. En mycket liten del av svenska folket förstör alltså många människors upplevelser. Dessutom är många människor rädda för att gå ut i skogen för att plocka svamp eller bär när det är jakttider. Jägarna önskan att få många skottillfällen får inte vara ett mål.
Endast arter som ger acceptabelt med kött ska vara jaktbara.

Referenser: Englund,J.1979. Skelettskador hos räv.Svenska Jakt 1979/3. 160 - 163
Ericsson,G. & von Essen,H.2002. Moose shot at and not retrieved in Sweden. Procedings of the 24th int.congress of game biologists. 55 - 63.
von Essen,H.&Ericsson,G.1999. Älgjakten och skadeskjutningen under den första älgjaktsveckan 1998. Viltformum 2.
Jönsson,B., Karlsson,J. & Svensson,S. 1985. Bean Goose (Anser fabilis) wintering in Sweden. Swedish Wildlife Research nr 3, Vol.13.

söndag 20 januari 2019

Jaktkritik

Jag har skickat följande till Naturvårdsverket som ett inlägg i deras jakttidsutredning

För det första vill jag framhålla att jag är inte mot jakt t ex på älg och vildsvin (även om jag har synpunkter) men anser att jakten i allmänhet har många avarter.

För det andra anser jag att jakt endast har sitt berättigande i att skaffa kött. Därför är viltvårdsjakten oacceptabel. 350 000 rävar, grävlingar, kråk-och måsfåglar och andra djur dödas och kastas på sopbacken. Jag anser att synen på dessa djur är ytterst förlegad. Även om Gustaf Gustaf Kolthoff (1845 – 1913) som var konservator och i sitt arbete såg att räven vara mer nyttig än skadlig då räven nästan alltid levde på smågnagare. Detta har bekräftats av Pelle Palm (bl a fd chef för Skansens djur) visade i sitt lic-arbete efter analys av fler än 1000 spillningsprover av räv och Jan Englund (fd forskare på Riksmuseet) efter obduktion av fler än 300 (340?) rävar och analyser av maginnehåll. Deras arbeten finns i tidskriften Viltrevy och visade det som Kolthoff framförde.

När det gäller kråkor och gråtrut har även Naturvårdsverket (SNV PM 1434 och SNV PM 1734) konstaterat att jakt inte är en effektiv metod utan endast en minskning av födotillgång på vintern kan minska bestånden. Nu är både kråkor och gråtrut på kraftiga nergångar (P<0 arter="" dessa="" endast="" f="" geltaxering="" genom="" jakt="" lidande="" orsakar="" p="" r="" se="" skadeskjutningar.="" stort="" svensk="" varf="">Jag anser därför att man i utredningen måste ha en seriös och vetenskaplig diskussion om "viltvården" ska få vara kvar. Finns det någon vetenskaplig studie som visar på grävlingens skadliga påverkan på det vilda?

För det tredje så måste en diskussion initieras om vilka fåglar som ska få jagas. Jag hade trott att fåglar användes till mat men så är inte fallet. Men så läste jag en faksimileupplagan av Sven Nilssons "Skandinavisk fauna Foglarna"  från 1858.  Jag tar fågelarterna i bokstavsordning. "Alfågel: Köttet blir smakligt om huden avflås och det ligger i vatten eller mjölk innan det stekes. Ejder: Köttet är grovt och föga användbart, Sjöorre: Köttet är tranigt och osmakligt. Katolikerna, äta dem under fastan då de av sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk. Vigg: Köttet skall vara mycket tranigt och osmakligt. Småskrake och storskrake: Köttet är tranigt och ätes endast av allmogen. Fiskmås Köttet är högst osmakligt. (lika för andra måsarter). Ringduva: Ungarna stekta är möra och läckra  men gamla deremot sega och torra. Detta konstaterande gäller för alla gamla fåglar. Tänk på kokhöna förr i världen.

Ett fridlysande borde vara självklart på dessa fågelarter. De jagas ju också i mycket få ex. < 1000 och kan bara anses som ett nöje att skjuta på levande mål. Dessutom minskar ju  ejder och småskrake (se fågeltaxeringen).

I detta sammanhang vill jag nämna att Jan Englund (den fd rävforskaren på Riksmuseet) gjorde en undersökning av rävar och då upptäckte att fler än 30% av rävarna hade skottskador i ben och huvud. Hade han fått undersöka hela kroppar hade han säkert hittat fler skador som han själv uttrycker det. Eftersom rävarna levde då de snarades var inte skadorna livshotande man jag utgår från att de försvårade rävarnas möjlighet att överleva på sikt och alltså förkortade deras liv.
Som ett exempel på detta kan den undersökning av skadeskjutningen av sädgäss som gjordes  i slutet av 1970-talet (Viltrevy Vol13, nr 1 1985) där man finn 80% skadeskjutna före 1/1 men "endast" 50% efter den 1/1. De skadeskjutna på hösten måste antas ha dött och antalet skadeskjutna minskade.
I den utredning som ska påbörjas måste också ta hänsyn till dessa (och andra arters) höga skadeskjutningsprocent. Enligt JL får inte jakt bedrivas om den orsakar "onödigt lidande".
Att framhålla att det är jägarens skyldighet att eftersök skadskjutna djur är ett hån mot det lidande som djuren orsakas då 30 - 80% är skadeskjutna men lever och är skadade så att de mister sin möjlighet att överleva. Förbjud all jakt på djur som inte jägarna bryr sig om då köttvärdet är noll ("viltvården") och/eller besvärliga att eftersöka t ex mindre arter som änder och gäss.
En ytterligare komplikation till att jägare inte eftersöker skadat vilt är den sekundärförgiftning som de skadeskjutna djuren orsakar. 20% av havsörnar och många kungsörnar hittas med dödliga blyhalter i sina kroppar. Förmodligen är det många rovdjursarter som också dör av bly sedan de ätit av skadeskjutet vilt men som aldrig undersökts. Jag antar att t ex jaktfalkar dör av att de äter skadskjutna ripor. Detta borde undersökas genom att Viltvårdsfonden tillskjuter medel för en dylik studie. 

tisdag 15 januari 2019

Jaktkritik

Följande brev skickas jag till Naturvårdsverket

Jag läser i Jaktkritikernas tidskrift Jaktdebatt att förslaget att tillåta pilbågsjakt på ett flertal arter i Sverige har varit ute på remiss. Ett flertal länsstyrelser har varit för ett godkännande medan Jordbruksverket, länsstyrelsen i Dalarna och Sveriges Lantbruksuniversitet har velat invänta utvärderingen av pilbågsjakten i Danmark och Finland samtidigt som de vill ha mer forskning och kunskap om följderna av pilbågsjakt.
Jag tror att det på många länsstyrelser (som på Naturvårdsverket) sitter många jägare då många anser jakt vara ett praktiskt och tekniskt område och inte ett etiskt. Det är därför som sju länsstyrelser har ansett att pilbågsjakt ska tillåtes. Man kan tycka att det är en rimlig hållning är att avvakta en utvärdering och begära mer forskning.
Men en utvärdering är ytterst tveksam om den kan ge ett klart svar på några frågor. Vilken definition har de utvärderande på skadeskjutning (hur fort ska djuret dö; omedelbart eller efter antal sekunder? ska djuret ta sig från platsen och behöva eftersökas?). Dessutom är aldrig något jakttillfälle det samma så att jakttillfällerna kan jämföras. Avstånd är gissningar, djurets rörelser, djurets riktning till jägaren är svår att beskriva och kan ändras, vind och väderförhållanden är alltid olika.  Risken finns att de olika jägarna inte är ärliga speciellt då djuret skadskjutits mm.
Det enda som kan göra att pilbågsjakt och jakt med gevär ska kunna utvärderas på ett jämförligt och statistiskt godtagbart sätt är att göra en jämförelse under exakt lika förhållanden.
Låt exempelvis 20 slumpmässigt uttala pilbågsjägare och lika många gevärsförsedda jägare skjuta på tavlor uppsatta på säg 30 m:s avstånd. Låt sedan jägarna skjuta 20-30 skott på tavlorna och mät sedan avståndet till mittpunkten och beräkna variationen mellan och inom de två grupperna. Det vapen som visar den bästa träffbilden och minsta variationen inom grupper bör användas som jaktvapen. Med ett dylikt statistiskt upplägg kan man klart avgöra vilket vapen som är säkrast vid dödandet av ett djur.
Jakt ska inte vara en lek. Jakt ska vara seriös och syfta till att skaffa kött för konsumtion och vara effektivt vid dödandet av djuret. Det vapen som säkrast dödar djur ska vara det som ska användes. Detta är klart angivet i jaktlagen (jakt får inte innebära "onödigt lidande") även om lagstiftare insåg att jakt innebär lidande. Dessutom finns klara skrivningar om vilka vapen som får användas vid jakt på olika arter i jaktförordningen. Skulle (mot min förmodan) pilbågasjakt vara effektivare ska naturligtvis gevär inte tillåtas.
Utför en statistisk test för att avgöra pilbågsjaktens och gevärsjaktens skillnader!
Jag ser gärna ett svar
Mvh Hans

och fick följande svar

Hej Hans,
Naturvårdsverket har efter remiss av förslag till föreskrifter om jaktmedel kommit fram till att frågan om pilbågsjakt behöver utredas ytterligare innan myndigheten kan fatta beslut om att tillåta eller inte tillåta denna jaktform. Under hela 2019 kommer frågan om pilbågsjakt att utredas och ett avgörande bedömer jag kan komma tidigast kring årsskiftet 2019/20.

Jag förmedlar ditt förslag till upplägg av studie till dem som kommer att ansvara för den fördjupade utredningen.

Vänligen
Hanna Dittrich Söderman
  Det var väl positivt?

måndag 7 januari 2019

Jaktkritik

Jag hörde på radio att Skogstyrlelsen i södra Sverige beklagade att alltför många skogsägare planterade gran på felaktiga marker där de växte dåligt och in gav de volymer som man borde förvänta sig. De vill att det fanns ett krav på att skogsägarna planterade rätt trädslag på rätt marker. Påbud brukar inte vara bästa metoden för att få människor att ändra sig.
Nu framkom det att markerna som nu planterades med gran skulle vara utmärkta för tall. Varför skogsägarna inte planterade tall berodde på att det fanns för mycket älg och att älgen åt upp den planerade tallen så att den inte kunde växa upp till ett avverkningsbart träd.
Men som också framhölls så har ju markägaren också jakträtt och måste kunna hävda att avskjutningen ska vara så stor att inte älgen påverkar skogsföryngringen.
Förr bestämdes avskjutningen av länsstyrelserna efter inventeringar men nu har jaktvårdsområderna mycket större makt att beslut om avskjutning. Hinner man inte med under den ordinarie jakttiden går det att ansöka om dispens som alltid (?) beviljas.
Jag tror att de som sitter och bestämmer om älgjaktens storlek prioriterar älgjakten då den ger nöjet omedelbart medan skogsavverkningen ligger 80 år längre fram och då är gubbarna döda för länge sen. Älgjakten är mycket viktigare. Det är ju därför som jägarna inte vill tillåta vargstammen att växa så att den kommer in under "gynnsam bevarande status" - begreppet. Om vargstammen fick växa skulle problemen med älgskador minska och kanske helt falla bort.