Jaktkritik

Nu har jag läst ännu en bok om Axel Munthe. Det är Per-Anders Hellqvists "Där citroner blomma" med underrubriken "En bok om Axel Munthe, drottning Viktoria, Capri och musiken" (Per-Anders Hellqvist & Gidlunds Bokförlag 1989).
I boken berättas även om andra personer som träffat Munthe och många av dessa har också i dagböcker och memoarer berättat om sitt möte med Munthe. Som rubriken antyder var musiken en viktig del av Munthes liv. Han var en duktig amatörpianist och hade ne vacker barytonröst och sjung bra. Han underhöll ofta sina gäster med pianospel och sång ofta sjöng han "hans älskade"Schuberts "Lieder".
Men mitt större intresse ligger naturligtvis i Munthes djurskyddsintresse. I boken framgår det att Munthe knappast är konsekvent i sitt fördömande av fågeljakten på Capri. I en dagboksanteckning från en äts hos Munthe får man veta att Munthe serverade vaktlar i alla fall vid ett tillfälle. Jag kan ju inte tro att Munthe gick och handlade eller lagade maten utan det var säkert en hushållerska men man tycker att instruktionerna för inköpen kunde vara tydligare.
I Hellqvists bok finns också utdrag från några kokböcker som visar hur vanligt men också vilken lyx det var med vaktar. I den berömda Hagdahls "Kok - konsten som vetenskap och konst" från 1896 kan man läsa bl a "... men lärkorna haffa det dubbla företrädt att lika ömt älskas af gurmanderna, som de besjungas af poeterna, och man har kallat det en avskyvärd grymhet att icke haffa medlidande med dessa små söta flyttfåglar. men skulle man haffa medlidande med hela världen, finge man ju icke äta någon alls."   Auguste Escoffier kallad kockarnas kock och konungarnas kock föreslår "timbaler på vaktar kokta i världens dyraste vin Château-Yquern och serverade med tio(!) skivor tryffel per fågel".
Munthe var mycket omtyckt på Capri under 1890-talet då han arbetade som läkare på Capri och levde på det han fick i natura som betalning. När Munthe blev livläkare för kronprinsessan sedan drottning Viktoria och öppnade praktik i Rom som gjorde honom förmögen blev naturligtvis han insatser mindre på Capri och då han senare ingrep mot fågeljakten blev han avskydd av en stor del av befolkningen. Ett par av Munthes hundar blev också förgiftade avsiktligt troligen av jägare. Författaren menar också att en anlagd skogsbrand 1987 på berget Barbarossa (inköpt av Munthe för just skydd av flyttande fåglar numera plats för fågelringmärkning) skulle kunna vara rester av den tidigare konflikten mellan befolkning och Munthe. Jag kan tycka detta är väl långsökt. EU har ju förbjudit all vårjakt på flyttande fågel.
Munthe har redan på 1880-talet tagit avstånd från jakt. Han skriver 1888 "Jaktlusten är en djurisk instinkt och såsom sådan omöjlig att förkväva. Men den tillkommerhvarje om sin höga människorang medveten individ att söka motarbeta och hämma utbrottet af denna lust, som är en gengångare från graven, där vårasläktes stamföräldrar hvila, ett lytefrån vår vilda barndomstid,(...) Striden mellan människan och djuret är allt för ojämnför att vara lojal. Jag påstår att jakten, sådan den här bedrifves, i regeln är en omanlig och oädel sport."
Det är väl bara att hålla med.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna