Som pensionär ochmed en tämligen hög ålder så blir mina dagar långa och jag får mycket tid för mig själv. Den går åt till hushållsarbete (handling, laga mat, diska o s v.) men också till att läsa romaner men även facklitteratur.
Nu har jag läst ”Träd” av Gunnar Wetterberg (Bonniers förlag). Boken tar upp det mesta som berör skogen ända från det att Sverige var isbelagt och fram till 2018 då bokem gavs ut. I slutet av boken skriver författaren om det bekymmer som klövviltet staller till med i skaogen genom att de förstör träd. Älgarna är väl det djur som de flesta vet orsakar stora skador på nyplanterade tallplantor. Framför att under det senaste åren då den nya älgskötelplanen gett skogsägarna större makt (enligt jägarna) så att avskjutningen blivet större än den som jägarna vill ha. Men även rådjur, dovhjort och kronhjort gör allvarliga skador på träden genom att feja sin horn på granens stammar. Rådjur och dovhjort äter lövträd som en del skogsägare vill ha fler av.
Gunnar Wetterberg skriver att han har deltagit i drev vid älgjakten och då hört på jäganas ”skryt, skrönor och smågnabb”. Och sedan ”En dag brakade det loss.Småland var äntligen på väg ut ur skabben år.Ändå skröt en av jägarna med hur han snart skjutit samman en rävpäls åt sin fru.Då blen en av bönderna så förbannad att han vevade med knutnävarna. De är ju de enda som håller efter rådjuren. Hur ska jag få ha mina plantor ifred?”
Detta lilla avsnitt tycker jag fångar hela jakten avart. Endast om naturen får sköta sig själv så kommer det en balans mellan rovdjur och bytesdjur som alla , skogsägare och naturintresserade anser vara det bästa för djur och människor. Det är bara en liten del (ca 3%) som vill ha det på ett annat sätt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar