Jaktkritik

I flera äldre nummer av Jaktdebatt har jag diskuterat jaktens påverkan på djurpopulationerna. Utefrån vetenskapliga artiklar speciellt från den amerikanska tidskriften Journal of Wildlife Management har jag kunna lära mig att jakten är addetiv. Detta begrepp addetiv innebär att jakten ökar dödligheten i de djurpopulationer som jagas. Den naturliga dödligheten, som innebär att gamla, sjuka, unga och svaga djur dör som en följd av deras möjlighet att få tag i föda eller bli föda för andra djur, ökar alltså. Det är inte så att jakten lägga ovanpå den naturliga dödligheten utan jakten innebär naturligtvis också att i bland även ett svagt djur dör genom jakten i ställt för att dö på annat sätt. Men ju mer en art jagas desto större blir den ökade dödligheten. Om jakten sker sent på året som under jakten på skogshöns och ripor i februari - mars innebär det självklart en större belastning på populationerna då ju dessa har klarat den värsta perioden under året. De svaga individerna har troligen dött under den gågna vintern.
Varför jag tar upp denna viktiga kunskap att jakten är addetiv beror på att jag i helgen fick en broschyr från The European Union for Bird Ringing (EURING) där det bland annat stod att överlevnaden av rödhake och taltrast hade visat sig vara addetiv och beroende av jakttrycket. Denna kunskap var ett resultat av att ringmärkning hade bedrivits i stor skala och under många år.
Som sagt alla vetenskapliga undersökningar visar att jakten är till skada för de populationer som jagas. Vi har alltså färre djur i våra marker än vi skulle behöva ha på grund av jakten.
Läs också vår hemsida: www.jaktkritikerna.se