tisdag 26 januari 2010

Jaktkritik

På Öland pågår ett, för oss jaktkritiker, intressant experiment. Vid inventeringar av strandängar på Öland konstaterade man, att de vadare, som häckar på strandängarna hade dålig häckningsframgång. Detta har lett till, att vadarnas antal har minskat. För att om möjligt förbättra häckningsframgången för vadarna har man försökt att minska predationen av ägg och ungar. Predationen sker bl a beroende på att kråkor, korpar, rävar och grävlingar äter upp ägg och ungar. Men man framhåller att vadarnas minskning ”fortfarande till stor del är okända”. ”Andra orsaker kan vara att betestrycket är för högt, andra gångar saknas hävd helt och hållet. Vattensamlingar, viktiga för vadarnas födosök, är idag en bristvara på betesmarkerna.”
Försöksuppställningen omfattade två jaktområden och två referensområden. Det första året (2007) var ett referensår då ingen utökad jakt förekom. Viss jakt förekom i samtliga områden.
Men 2008 och 2009 genomfördes en riktad och utökad jakt framför att på kråka.
Predationsjakten på kråkor innebar att man kunde minska antalet häckande kråkor med 60 % (45 bon 2007 till 18 bon 2009). I referensområdena där ingen jakt skedde sågs ingen förändring av kråkbeståndet.
När man redovisar resultatet av vadarnas häckningsframgång och boöverlevnad har man räknat 622 vadarbon var av 414 (67 %) är tofsvipebon. 98 % av de bon som misslyckades under ruvningen gjorde detta på grund av predation. Tofsvipa hade 42 %, rödbena 27 % och strandskata 17 % kläckningsframgång sammanlagt under åren 2007 – 2009. Strandskatan är också det art som minskat kraftigast (med 70 %) sedan 1988. Skillnaden var dock stor mellan lokaler (6 % resp. 61 %).
Slutsatsen av studien blev: ”Generellt kunde inte någon skillnad i kläckningsframgång fastställas mellan jakt- och referensområden.”
Man kunde också visa att 84 % av den predation, som förekom skedde på natten, vilket man tolkar så, att det var däggdjur, som stod för predationen. Man tror också att det oftast var grävling, som stod för plundringen. En faktor, som kan ha påverkat resultatet, är att rävskabben kom till Öland 2004. Antalet skjutna rävar var 12 stycken 2007/2008 men endast en nästkommande säsong. I rapporten menar man att rävens minskade numerär är orsaken till, att häckningsframgången blev så mycket bättre under försökstiden än före, då rävarnas antal var betydligt större.
I artikeln framhålls ”Likt andra försök med predatorkontroll visar denna undersökning att kontroll av predatorer måste genomföras på bred front. Det är inte tillräckligt att enbart kontrollera en art.” Försöket skall fortsätta ytterligare två år. Jag antar då att man skall utöka jakten på räv (som tycks ha kommit tillbaka) och grävling.
Resultaten från två åttaåriga predatorkontollförsök i England visar att ökad kläckningsframgång i områden med höga predatortätheter och utökad jakt men ingen skillnad kunde påvisas i oråden med lägre predatortäthet. I ett annat försök ”tycktes” häckningsframgången vara högre när jakt på predatorer bedrevs. Tyvärr finns inga siffror redovisade.
Mina egna kommentarer till projektet.
Jag tycker att det är självklart, att om de naturliga fienderna, kråkfåglar, rävar och grävlingar (trutar?) till dessa vadare skjuts bort så blir häckningsframgången bättre. När vargen var utrotad och lodjuret och björnen på gränsen till utrotning kunde både älgen och rådjuret öka sina numerärer. Det påstås att t ex Linné aldrig såg en älg. Skildringar av drevjakter i Värmland på 1800-talet (ur Bruzewits bok Björnjägare och fjärilsmålare) talar om inringade vargar, björnar, harar och rävar men inga älgar eller rådjur. Man skall dock i detta sammanhang framhålla att jakten hade släps fri för allmogen och en hänsynslös jakt hade påbörjats. Detta var en av anledningarna till att Svenska Jägareförbundet bildades 1835.
Alltnog jag tycker att man bör ställa sig flera frågor. I vilka proportioner befinner sig de olika arterna i en ”naturlig” sammansättning? Dessa arter har ju sammanlevt i 1000-tals år. De borde därför kunna sammanleva i livskraftiga bestånd även i fortsättningen.
Om nu predatorerna har ökat och påverkar sina bytesdjur negativt, varför har kråkfåglar med flera predatorer ökat? I många undersökningar som gjorts och som sammanfattats av Naturvårdsverket har man funnit att populationerna av kråk- och måsfåglar kan minska genom jakt men att jakten är en ineffektiv metod att minska dessa arter. Om jakten upphör återkommer kråkorna i samma omfattning. Det enda, som på sikt och långvarigt minskar stammarna är, att minska dessa fåglars födotillgång speciellt på vintern. Det är kanske där man skall börja sin analys. Var hittar dessa arter sin föda på vintern? Hur och kan denna födotillgång minska? Vid en långvarig studie vid Kvismaren fann man, att bortskjutandet av kråkor ledde till att det revirhävdandet paret ofta sköts bort, vilket i sin tur ledde till att många ungkråkor kunde inta revirparets marker, vilket i sin tur ledde till att större skada skedde på häckande fågelbestånd. Denna negativa effekt på jakten borde också studeras. I undersökningen visades det, att strandskatan hade den sämsta kläckningsframgången. Denna art var också den som minskat mest under den senaste 20-års perioden. Varför? Här är kanske förändringar i markanvändning (högt betestrycks, ingen hävd och färre vattensamlingar), som undersökningen påpekar, orsaken. Det kan ju knappast vara så, att strandskatan är den art, som svårast eller oftast blir prederad. Kanske förbättrade miljöer även skulle gynna de övriga arterna.
Här tycker jag, att det finns många frågor att besvara och att jakten endast är en temporär åtgärd. Så fort det inte finns intresserade och betalda forskare, som inventerar och tar reda på var kråkbona är belägna kommer naturligtvis kråkorna och de andra arterna att komma tillbaka, om man inte förstår varför de finns i ”onaturligt” (?) högt antal.

Referens: Predatorkontroll - kan det vara ett verktyg för naturvården på öländska sjömarker?
Ottvall,R.2009. Calidris 38(4):17 -24.

tisdag 19 januari 2010

Jaktkritik

Vargjakten har som de flesta vet, tror jag, upprört många känslor. Mycket av det som skrivits och sagts är inget att bry sig om eftersom många uttalar sig utan kunskaper och utbildning. Ett exempel är Andeas Carlgren som menade att jakten skulle hjälpa den starkt inavlade vargsatmmen.
Men när forskare ryker ihop är det allvarligare.
Anders Bjärvall, fd rovdjursansvarig på Naturvårdsverket, menade i en tidningsartikel, att om man skulle reducera vargstammen, vore det bättre att döda valpar där man visste att föräldrarna var alltför mycket släkt med varandra, än den slumpmässiga jakten som nu förekom. Man skulle vinna två fördelar med detta: skadskjuningarna skulle elimineras och dödandet skulle motsvara EU:s habitatdirektiv på "strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning".
När Olle Liberg, forskare på Grimsö (SLU:s forskningsstation för ekologi) i en tidning uttalade att 50 vargar borde skjutas nästa år för att stammen inte skulle öka, intervjuades Anders i radio och han ansåg att Olle gick jägarnas ärenden. Därefter fick Olle besvara kritiken och menade att Anders förslag på att döda valpar reducerade vargar till "skadedjur" och framföll att det jaktliga intresset var viktigt i vargjakten. När han fick frågan om han främjade jägarnas intressen svarade Olle att det var ett "oförskämt" uttalade.
Nu hör det till saken att Olle är jägare. Jag som inte är jägare utan är djur- och naturvän ser saken naturligtvis helt annorlunda. Om Olle istället motiverade sitt förslag om den ökade vargjakten med seriösa argument hade koppling till jägarna kanske kunnat falla till marken. Men nu kvarstår misstanken starkare.
Som jag i min förra blogg framhöll skall naturligtvis inte vargstammen överhuvudtaget minska. Varje population som är liten riskerar att förlora värdefulla gener, som t ex har med vitalitet eller reproduktion att göra, genom en slump som kallas genetisk drift. Det finns bara två sätt att minska inavel och den ena är att låta populationen öka snabbt och den andra att låta tillräckligt många obesläktade individer invandra. Eftersom invandringen inte sker i den utsträckning den borde, är en kraftig och snabb tillväxt av popultionens storlek att rekommendera. Alltså helt i motsats till regeringens och Olles idéer.
En för mig, som djur- och naturvän, är att jakten Sveriges allvarligaste djurskyddsproblem. 100 000-tals djur skadskjuts varje år i Sverige. Detta visar sig också i den avslutade vargjakten där 26% av vargarna skadsköts (enl SVT Akuellt och jag har inte sett siffrorna dementeras). Där tycker jag Anders har en viktig poäng med sitt förslag. Att dödandet av ungar skulle reducera vargen till "skadedjur" är ju nonsens. Det är ju jägarna själva som ser vargen som skadedjur då den konkurrerar om älgar och rådjur. Det är ju därför som jägarna så stark lobbar för vargjakt. En miljon skottillfällen finns ju i den övriga jakten. Så de få (27 st) vargar det är fråga om har inget med jaktligt intresse att göra. Det är rovdjurshatet som kommer till synes.
Läs även vår hemsida: www.jaktkritikerna.se

måndag 11 januari 2010

Jaktkritik

Den senaste veckans stora uppståndelse gäller ju vargjakten. Andreas Carlgren är inte tillräckligt kunnig och/eller omger sig med okunniga medhjälpare för att vara den person som borde sköta de mycket allvarliga överväganden som rör våra rovdjur. Andreas Carlgren påstår att vargarna måste skjutas eftersom de är alldeles för inavlade. Han påstår att man genom jakten tar bort genetiskt defekta djur vilket naturligtvis inte är sant. Visserligen har några (5-10%?) av vargarna skellettdefekter och några andra fel som kan vara förknippade med den höga grad av inavel som djuren har. Men dessa djur elimineras naturligtvis inte genom jakt. Jakten slå blint medan ett naturligt urval möjligen kunde åstadkomma att de skadade individerna hade lägre sannolikhet att fortplanta sig. Som lektor i genetik med specialkompetens inom populationsgenetiken kan jag uttala mig om det som är det allvarligaste problemet med inavel nämligen sterilitet eller semisterilitet. Denna sterilitet visar sig i de små kullstorlekar som våra vargar får.
Som genetiker kan jag också bestämt hävda att avskjutning är det sämsta medlet för att förbättre genetiken hos de vargar vi har. Ju färre individer vi har desto större sannolikhet för att gener försvinner som skulle vara viktiga för vargarnas möjlighet att leva vidare. Ett sätt att förbättre en inavlad stam är att låta den snabbt öka i storlek alltså helt motsatt åtgärd än den nu företagna. Det andra sättet är naturligtvis att se till att fler vargar får möjlighet att invandra. En naturlig invandring är självfallet det bästa sättet att förbättra den genetiska potensialen och att på konstlad väg föra in individer är säkert döfött då våra agressiva varghatare inte skulle tolerera detta.
Se vår hemsida: www.jaktkritikerna.se

tisdag 5 januari 2010

Jaktkritik

Jag vill först besvara några av de anonyma kommentarer till min blogg. Några jägare har svårt att tro att skadskjutningen uppgår till 100 000-tals djur i Sverige varje år. Jag hade tänkt att skriva om den avslutade vargjakten och det kan ju visa hur stor skadskjutningen är. Sju av de 25 skjutna (enl. SVT) blev skadskjutna = 28%. Denna procentsiffra är inte på något sätt unik. Forskare på Grimsö har funnit 25% skadskjutningar. Forskare på räv har funnit att´ca 30% av rävarna var skadskjutna. Jägareförbundet ocgh Sveriges ornitologiska förening fann att 60% av äldre sädgäss hade hagel i kroppen. Jägareförbundet fann att 14% av älgarna skadsköts. Allt finns publicerat i Svensk Jakt, Viltrevy och rapporter från Grimsö. Anta att bara 10% av djuren skadskjuts blir det 100 000 skadskjutna djur då 1 miljon skjuts varje år.
Nog om detta.
Vetenskapliga rapporter publicerade av Naturvårdsverket visar att jakten är ett ineffektivt sätt att minska antalet av t ex trutar och kråkor. Endast att minska tillgången på föda på vintern är effektivt. Om nu rävar, kråkor m fl av jägarna oönskade arter inte skulle jagas skulle förmodligen ingen se någon skillnad. Vem märker att duvhöken eller kungsörnen fridlystes? Självfallet tar de harar och skogshöns. Men de har större rättigheter än jägarna till bytet och det är knappast rovdjuren som påverkar viltstammarna mest. För övrigt har jag aldrig förstått varför jägarna skall bestämma hur den svenska faunan skall vara sammansatt.
Se hemsidan: www.jaktkritikerna.se