Jaktkritik

Jag har just läst "Folkhemmets äventyrare- En biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg" av Walter Repo (Atlas förlag 2011). Rolf Blombergs stora årtionde var 1950-talet. Jag var då i yngre tonåren och läste och fascinerade som många andra av Rolf Blombergs böcker. De var spännande och intressanta böcker där man mötte djur och indianer okända för den vite mannen. Jag var mycket imponerad och längtade efter att kunna göra liknade resor som Rolf Blomberg. Rolf Blomberg var en verklig kändis genom att, som hans föregångare Sten Bergman, åka omkring och ge föredrag på Folkets Hus och i radio. 

I boken dyker det upp namn som jag tidigare har skrivit om i Jaktdebatt. Rolf Blomberg var barndomskamrat med författaren Sven Rosendahl som bodde i samma område som Rolf Blomberg och som också delade hans intresse för djur och natur. Men Sven Rosendahl förlorade tidigt sin pappa och då mamman var märkligt grym mot sin son flyttade han till sin farbror i Värmland. Den andra personen som jag skrivit om i Jaktdebatt och som förekommer i boken är David Sjölander som har skildrats i en subjektiv biografi "Herredjuret" av Mattias Hagberg.

Att David Sjölanders namn nämns beror på att Rolf Blomberg i början av sin karriär som forskningsresande samlade material till Göteborgs Naturhistoriska museum. När Rolf Blomberg började samla var Jägerskiöld chef på museet och David Sjölander konservator. På 1930-40-talen var syftet med de stora museerna att visa allmänheten allt tänkbart djurliv som existerade på jorden och det gjorde man genom att döda så många olika arter som möjligt från olika delar av jorden och stoppa upp dem. Det fanns och finns även idag ett intresse av ett systematiserande av alla djur (numera kanske mest av insekter) men då alla museer skulle ha kompletta samlingar ledde detta till en rovdrift av framför allt sällsynta arter. Denna insamling av arter var också en lönande affär och för Rolf Blomberg som alltid var fattig och som måste ha resurser till nya expeditioner var detta inget undantag. Men detta insamlande ledde i Rolf Blombergs fall till en förändring när han 1939 skulle skjuta en näsapa på Borneo. Rolf Blomberg skriver i ett brev: "Just innan jag lämnade Borneo sköt jag en stor näsapshane (som enligt uppgift finns uppstoppad och placerad bakom Sjölanders egenskjutna och uppstoppade afrikanska elefant i Göteborgs Naturhistoriska museum) ett ståtligt exemplar, och en unge. Jag hade också tänkt få med mig en fullvuxen hona, men - jo, jag vet att det kan verka blödigt, fast jag vill hellre säga som det är än att skylla på något annat - jag kunde helt inte förmå mig att skjuta en tredje näsapa. När jag sköt apungen kände jag mig som en kallblodig mördare och darrade på handen, så jag blott skadesköt den. Det blev en otäck upplevelse, som helt förtog lusten för vidare apmord. Har skjutit och till och med ätit åtskilliga apor i Sydamerika, men en näsapa är männskligare än en människa."

I boken "Äventyr i djungeln" (1962) skriver Rolf Blomberg "Det var en sådan skakande upplevelse att jag lovade mig själv att aldrig mer jaga, om det inte var absolut nödvändigt för min existens. Och någon näsapshona fick museet inte.

Då jag övergav jakten med gevär började jag i stället jaga med kamera. Den jakten, som är betydligt svårare, är oblodig och gör ingen illa. Den tillfredsställelse jag känt då jag framkallat en film och sett att jag "skjutit prick" med kameran är oändligt mycket större än den då jag släkte liv." 

I en radioserie som han medverkade i på 1960-talet kom han till Madrid och såg en tjurfäktning och han koimmenterade detta med "En så kallad sport som jag avskyr innerligt. Liksom älgjakten hemma, förresten." Som en kuriosaupplysning står det i boken att Rolf Blombergs far David hade lärt "känna den mytomspunne konstnären, vagabonden, arakisten och djurvännen Ivan Agueli kort innan denne år 1900 sköt mot två matadorer varav en skadades före en tjurfäktning i Paris. Vissa vidhöll att det var Aguelis förtjänst att Frankrikes tjurfäktningar upphörde.- Rolf måste ha betraktat det som ett hjältedåd."

Rolf Blomberg fortsatte sina insamlingsresor men nu med att samla grodor, ormar och gråsuggor!. Han blev med tiden mycket känd i forskningskretsar för sina fynd och har insamlat en hel del för vetenskapen nya arter och fått ge namn åt några bland annat Sydameikas största padda Bufo blombergi som kan väga över ett kilo. 

Rolf Blomberg förfasade sig över de intrång som missionärer och oljebolag gjorde i de sydamerikanska djunglerna och som förstörde unika kulturer för indianerna och de marker de använde för sin försörjning. I text och film lade han i stället större tonvikt än någonsin på miljö- och människorättsfrågor. För honom var aldrig indianerna "vildar" utan medmänniskor. 

Författaren Walter Repo reser i Rolf Blombergs fotspår 50 år efter honom och finner att inget finns kvar av natur eller kulturer. 

Efter jag läst boken är jag imponerad av Rolf Blomberg. Han var en modern man med en känsla för människor och natur som måste ha varit unik på den tiden han arbtade. Tyvärr var han alltför ensam men var pådrivande för att Galapagos, som han först besökte 1934, skulle bli en nationalpark. Nationalparksstatus fick öarna 1959 och 1978 upptog Unesco Galapagos på sin världsarvslista och 1986 blev omgivande vatten ett marint reservat. . Rolf Blomberg dog 84 år gammal 1996 i Quito, Ecuador.

Läs även hemsidan: www.jaktkritikerna.se

Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna