Strax före jul var jag ute och gick som vanligt. Jag hörde att det jagades i en skog i närheten och jag gissade att det var vildsvin som jagades. Det finns ju även harar, rådjur och älg men det vanligaste villebrådet är vildsvin. Nu spelar det ingen roll vilket djurslag som jagades utan händelseförloppet.
Vid ett tillfälle hördes ett skott och jag antog att ett vildsvin hade skjutits. Sedan dröjde det ett bra slag innan det nästa skottet föll men det efterföljdes snabbt av två andra. Vad hände? Rimligtvis föll inte djuret på det första skottet. Om djuret dött skalle naturligtvis inga andra skott ha behövts skjutas. Alltså rörde sig djuret förmodligen bort från skytten och kanske in i skogen. Jag antar att man föredrar att jaga på mer öppna platser som t ex den kraftledningsgata som går genom skogen varifrån jag tyckte att skotten kom ifrån. Möjlig scenarior finns . Antingen träffade skotten och djuret dog då det två andra skotten träffade, eller skottet (skotten) träffade men djur dog inte och slutligen inget skott träffade utan djuret måste sökas eftersom det hade skadskjutits.
Jag brukar hävda att skadskjutningen ligger på mellan 15 - 30 %. Som bevis hänvisar jag till de tre undersökningar som publicerats ( se vår hemsida: www.jaktkritikerna.se). I en enkät till jägare fick man fram att 14% av älgarna måste sökas efter jakten, 30% av rävar var skadskjutna då kroppar undersöktes. När jag frågade forskaren varför skadskjutningsprocenten var så hög fick jag till svar "Om en jägare ser en räv så kastar han iväg ett skott. Träffar skottet är det bra". I en undersökning genomfärd av Sveriges ornitologiska förening fann man att 60% av äldre sädgäss (>3-4 år) hade hagel i kroppen. Den undersökningen har man velat upprepa men Naturvårdsverket har inte stött detta projekt ekonomiskt. Det jag funnit är från vargjakten 2015 då 44 vargar sköts. SVA fann vid undersökningen av kropparna tt 15 (34%) av vargarna hade skjutits med 4 eller 5 eller 6 skott. Vilket ju tyder på en hög skadskjutningsprocent trots att dessa vargjägare inte är vilka söndagsjägare som helst utan speciellt utbildade för vargjakt.
Undersökningar från USA visar att fågeljakt har höga skadskjutningtal. Svenska jägare jag talat med påstår att jägare i USA inte har de vapen och kunskap som de svenska jägarna och därför skulle de ha större antal skadeskjutna. Vilket knappast är troligt men omöjligt att bevisa. Vad som skulle behövas är fler oberoende undersökningar. Jägarna själva är troligen helt ointresserade och Naturvårdsverket också så varifrån ska pengarna tas för att kunna genomför dylika studier?
I och för sig så är det mesta av jakten helt onödig och därför är varje skadeskjutet djur ett helt onödigt lidande varför jakten borde inskränkas till ett fåtal arter enligt mitt förminade älg och vildsvin.
Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.
tisdag 27 december 2016
måndag 19 december 2016
Jaktkritik
Så här i veckan före jul brukar en del jägare försök döda sin "julhare". Det är en av de mest avskyvärda jakterna som jag vet. Den numera okända författaren Sven Rosendahl (1913 - 1990) (läs mer om honom i min bok "jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter") ansåg att det var en ren nöjesjakt. Han definierade nöjesjakt "som jakt utan etik". Men finns det någon jakt som inte är ett nöje för de som utför den? Det frågar jag mig alltid.
Men tillbaka till harjakten. Så här skriver Sven Rosendahl om den. Han börjar citera en god vän "I söndags, förstår du, gick Pang i fem timmar med haren så det var hela tiden som att dra ett rep geom skogen" och i jaktlitteraturen berättas om att haren var "stel som en pinne" och knappast går att få ner i ryggsäcken, efter skottet.
"Så många stelsprungna harar som jag har sett och ingen anser detta vara harplägari. Hur i fridens dagar går detta ihop" frågar sig Rosendahl. Och ändå säger han i boken "Dianas bägare" att han en gång var "jakttokig". Men det finns fler jägare som kommer till insikt på äldre dagar som tur är.
Även om haren skulle klara sig från jägarens skott så död haren säkert eftersom den inte fått äta tillräckligt, förlorat all energi och sedan ska klara en ofta kall natt.
Någ jag skriv om detta för ett antal år sedan på Fb-gruppen Rapphönans sida (Rapphönorna är en tjejgrupp som skådar fåglar utan killar i släptåg) så kom det kommentarer "usch, så otäckt, Inte ska vi väl behöva läsa om sån´t här. " och dagen efter var mitt inlägg borta.
Varför inte engagera sig för att få bort det otäcka? Det är som de tre berömda aporna som sluter munnen, blundar och håller för öronen med händerna. Då slipper man världen och kan leva i sin lilla bubbla och må bra.
Jag ser i senaste numret av Fåglar i Uppland (Upplands ornitologiska förening) att de fått 100 nya medlemmar sedan sommaren, GRATTIS! Men här behöver man inte sticka ut hackan och riskera något motstånd eller eller ha för några kontroversiella åsikter. Att minska jakten är att ta djurens intress och inte bara sitt eget. Minskar jakten minskar skadskjutningar och stressen eller med ett ord minskat djurplågeri.
Du som läser den här bloggen- varför vill inte fler engagera sig och minska djurplågeriet?
Läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.
Men tillbaka till harjakten. Så här skriver Sven Rosendahl om den. Han börjar citera en god vän "I söndags, förstår du, gick Pang i fem timmar med haren så det var hela tiden som att dra ett rep geom skogen" och i jaktlitteraturen berättas om att haren var "stel som en pinne" och knappast går att få ner i ryggsäcken, efter skottet.
"Så många stelsprungna harar som jag har sett och ingen anser detta vara harplägari. Hur i fridens dagar går detta ihop" frågar sig Rosendahl. Och ändå säger han i boken "Dianas bägare" att han en gång var "jakttokig". Men det finns fler jägare som kommer till insikt på äldre dagar som tur är.
Även om haren skulle klara sig från jägarens skott så död haren säkert eftersom den inte fått äta tillräckligt, förlorat all energi och sedan ska klara en ofta kall natt.
Någ jag skriv om detta för ett antal år sedan på Fb-gruppen Rapphönans sida (Rapphönorna är en tjejgrupp som skådar fåglar utan killar i släptåg) så kom det kommentarer "usch, så otäckt, Inte ska vi väl behöva läsa om sån´t här. " och dagen efter var mitt inlägg borta.
Varför inte engagera sig för att få bort det otäcka? Det är som de tre berömda aporna som sluter munnen, blundar och håller för öronen med händerna. Då slipper man världen och kan leva i sin lilla bubbla och må bra.
Jag ser i senaste numret av Fåglar i Uppland (Upplands ornitologiska förening) att de fått 100 nya medlemmar sedan sommaren, GRATTIS! Men här behöver man inte sticka ut hackan och riskera något motstånd eller eller ha för några kontroversiella åsikter. Att minska jakten är att ta djurens intress och inte bara sitt eget. Minskar jakten minskar skadskjutningar och stressen eller med ett ord minskat djurplågeri.
Du som läser den här bloggen- varför vill inte fler engagera sig och minska djurplågeriet?
Läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.
tisdag 13 december 2016
Jaktkritik
Nu har jag läst ännu en bok om Axel Munthe. Det är Per-Anders Hellqvists "Där citroner blomma" med underrubriken "En bok om Axel Munthe, drottning Viktoria, Capri och musiken" (Per-Anders Hellqvist & Gidlunds Bokförlag 1989).
I boken berättas även om andra personer som träffat Munthe och många av dessa har också i dagböcker och memoarer berättat om sitt möte med Munthe. Som rubriken antyder var musiken en viktig del av Munthes liv. Han var en duktig amatörpianist och hade ne vacker barytonröst och sjung bra. Han underhöll ofta sina gäster med pianospel och sång ofta sjöng han "hans älskade"Schuberts "Lieder".
Men mitt större intresse ligger naturligtvis i Munthes djurskyddsintresse. I boken framgår det att Munthe knappast är konsekvent i sitt fördömande av fågeljakten på Capri. I en dagboksanteckning från en äts hos Munthe får man veta att Munthe serverade vaktlar i alla fall vid ett tillfälle. Jag kan ju inte tro att Munthe gick och handlade eller lagade maten utan det var säkert en hushållerska men man tycker att instruktionerna för inköpen kunde vara tydligare.
I Hellqvists bok finns också utdrag från några kokböcker som visar hur vanligt men också vilken lyx det var med vaktar. I den berömda Hagdahls "Kok - konsten som vetenskap och konst" från 1896 kan man läsa bl a "... men lärkorna haffa det dubbla företrädt att lika ömt älskas af gurmanderna, som de besjungas af poeterna, och man har kallat det en avskyvärd grymhet att icke haffa medlidande med dessa små söta flyttfåglar. men skulle man haffa medlidande med hela världen, finge man ju icke äta någon alls." Auguste Escoffier kallad kockarnas kock och konungarnas kock föreslår "timbaler på vaktar kokta i världens dyraste vin Château-Yquern och serverade med tio(!) skivor tryffel per fågel".
Munthe var mycket omtyckt på Capri under 1890-talet då han arbetade som läkare på Capri och levde på det han fick i natura som betalning. När Munthe blev livläkare för kronprinsessan sedan drottning Viktoria och öppnade praktik i Rom som gjorde honom förmögen blev naturligtvis han insatser mindre på Capri och då han senare ingrep mot fågeljakten blev han avskydd av en stor del av befolkningen. Ett par av Munthes hundar blev också förgiftade avsiktligt troligen av jägare. Författaren menar också att en anlagd skogsbrand 1987 på berget Barbarossa (inköpt av Munthe för just skydd av flyttande fåglar numera plats för fågelringmärkning) skulle kunna vara rester av den tidigare konflikten mellan befolkning och Munthe. Jag kan tycka detta är väl långsökt. EU har ju förbjudit all vårjakt på flyttande fågel.
Munthe har redan på 1880-talet tagit avstånd från jakt. Han skriver 1888 "Jaktlusten är en djurisk instinkt och såsom sådan omöjlig att förkväva. Men den tillkommerhvarje om sin höga människorang medveten individ att söka motarbeta och hämma utbrottet af denna lust, som är en gengångare från graven, där vårasläktes stamföräldrar hvila, ett lytefrån vår vilda barndomstid,(...) Striden mellan människan och djuret är allt för ojämnför att vara lojal. Jag påstår att jakten, sådan den här bedrifves, i regeln är en omanlig och oädel sport."
Det är väl bara att hålla med.
Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna
I boken berättas även om andra personer som träffat Munthe och många av dessa har också i dagböcker och memoarer berättat om sitt möte med Munthe. Som rubriken antyder var musiken en viktig del av Munthes liv. Han var en duktig amatörpianist och hade ne vacker barytonröst och sjung bra. Han underhöll ofta sina gäster med pianospel och sång ofta sjöng han "hans älskade"Schuberts "Lieder".
Men mitt större intresse ligger naturligtvis i Munthes djurskyddsintresse. I boken framgår det att Munthe knappast är konsekvent i sitt fördömande av fågeljakten på Capri. I en dagboksanteckning från en äts hos Munthe får man veta att Munthe serverade vaktlar i alla fall vid ett tillfälle. Jag kan ju inte tro att Munthe gick och handlade eller lagade maten utan det var säkert en hushållerska men man tycker att instruktionerna för inköpen kunde vara tydligare.
I Hellqvists bok finns också utdrag från några kokböcker som visar hur vanligt men också vilken lyx det var med vaktar. I den berömda Hagdahls "Kok - konsten som vetenskap och konst" från 1896 kan man läsa bl a "... men lärkorna haffa det dubbla företrädt att lika ömt älskas af gurmanderna, som de besjungas af poeterna, och man har kallat det en avskyvärd grymhet att icke haffa medlidande med dessa små söta flyttfåglar. men skulle man haffa medlidande med hela världen, finge man ju icke äta någon alls." Auguste Escoffier kallad kockarnas kock och konungarnas kock föreslår "timbaler på vaktar kokta i världens dyraste vin Château-Yquern och serverade med tio(!) skivor tryffel per fågel".
Munthe var mycket omtyckt på Capri under 1890-talet då han arbetade som läkare på Capri och levde på det han fick i natura som betalning. När Munthe blev livläkare för kronprinsessan sedan drottning Viktoria och öppnade praktik i Rom som gjorde honom förmögen blev naturligtvis han insatser mindre på Capri och då han senare ingrep mot fågeljakten blev han avskydd av en stor del av befolkningen. Ett par av Munthes hundar blev också förgiftade avsiktligt troligen av jägare. Författaren menar också att en anlagd skogsbrand 1987 på berget Barbarossa (inköpt av Munthe för just skydd av flyttande fåglar numera plats för fågelringmärkning) skulle kunna vara rester av den tidigare konflikten mellan befolkning och Munthe. Jag kan tycka detta är väl långsökt. EU har ju förbjudit all vårjakt på flyttande fågel.
Munthe har redan på 1880-talet tagit avstånd från jakt. Han skriver 1888 "Jaktlusten är en djurisk instinkt och såsom sådan omöjlig att förkväva. Men den tillkommerhvarje om sin höga människorang medveten individ att söka motarbeta och hämma utbrottet af denna lust, som är en gengångare från graven, där vårasläktes stamföräldrar hvila, ett lytefrån vår vilda barndomstid,(...) Striden mellan människan och djuret är allt för ojämnför att vara lojal. Jag påstår att jakten, sådan den här bedrifves, i regeln är en omanlig och oädel sport."
Det är väl bara att hålla med.
Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna
tisdag 6 december 2016
Jaktkritik
Jag är inte utbildad humanist och har aldrig haft tanken att läsa filosofi på något universitet. Men när jag såg en bok med titeln "Frihet, makt och moral" av Stefan Björklund (Carlsson bokförlag) blev jag nyfiken. Boken är en kort introduktion av 1600 - 1700-tals filosoferna John Lockes och Immanuel Kants filosofi om just de nämnda uttrycken.
Kortfattat kan jag sammanfatta diskussionen om frihet = handlingsfrihet är begränsad av makt = lagar men också av moral men också hur handlingsfriheten bäst kan ha så stort utrymme som möjligt.
Ett avsnitt som jag fäste mig särskilt var diskussionen om rättigheter och skyldigheter. Handlingsfrihet innebär ju rättigheter men måste kopplas till skyldigheter som oftast kopplas till moral. Vi har ju rättigheter att köpa, i princip, vilka varor vi vill men vi bör ju också ha en skyldighet att ta reda på under vilka förhållanden, löne - och arbetesförhållandemässigt de tillverkas och vilken belastning de har på jordens klimat.
Det jag fäste mig vid var det jag kunde koppla till jakt (som inte överhuvud taget nämns) är författarens påpekande ""Man kan skilja mellan rättigheter av skilda slag men det finns vissa inslag som är gemensamma för alla. En del innebär att den ene individens rättigheter begränsar den andre individens utrymme". Utrymme här tolkar jag som handlingsfrihet. Vi kan inte heller ha en rättighet om vi inte tillåter att andra ha samma rättighet. Vi kan alltså aldrig ha en rättighet utan att den medför skyldigheter. Jägare har rätt att jaga vissa arter på vissa platser. Men då jakten är omfattande (mer än 1 miljon djur varje år) begränsar detta min möjligt (handlingsfrihet) och min rättighet att se vilda djur. Min glädje och njutning av att se t ex en räv röra sig över en äng i jakt efter sorkar en vårmorgon minskar beroende av jakten.
Mer viktigt är jägarens skyldigheter mot djuren. All jakt innebär risk för skadskjutning. Ingen jägare skadskjuter med avsikt. Jag har trots detta hört en forskare säga, när jag frågade om varför rävar hade en så hög skadskjutningsprocent, "om en jägare ser en räv så kastar han iväg ett skott. Träffar skottet desto bättre". Men eftersom 100 000-tals djur skadskjuts varje år borde de flesta jägare öva sig skjutskicklighet mycket mer men också dämpa sin iver att döda. Samtidigt borde samhället (riksdagen) starkt begränsa antalet arter som skulle få jagas beroende på oss natur- och djurälskare rättigheter men också djurens rättigheter att få leva. Riksdagen har ju rättigheten att stifta lagar men också skyldigheten att dessa lagar så litet som möjligt inte är destruktiva.
Köp boken "jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår he,sida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.
Kortfattat kan jag sammanfatta diskussionen om frihet = handlingsfrihet är begränsad av makt = lagar men också av moral men också hur handlingsfriheten bäst kan ha så stort utrymme som möjligt.
Ett avsnitt som jag fäste mig särskilt var diskussionen om rättigheter och skyldigheter. Handlingsfrihet innebär ju rättigheter men måste kopplas till skyldigheter som oftast kopplas till moral. Vi har ju rättigheter att köpa, i princip, vilka varor vi vill men vi bör ju också ha en skyldighet att ta reda på under vilka förhållanden, löne - och arbetesförhållandemässigt de tillverkas och vilken belastning de har på jordens klimat.
Det jag fäste mig vid var det jag kunde koppla till jakt (som inte överhuvud taget nämns) är författarens påpekande ""Man kan skilja mellan rättigheter av skilda slag men det finns vissa inslag som är gemensamma för alla. En del innebär att den ene individens rättigheter begränsar den andre individens utrymme". Utrymme här tolkar jag som handlingsfrihet. Vi kan inte heller ha en rättighet om vi inte tillåter att andra ha samma rättighet. Vi kan alltså aldrig ha en rättighet utan att den medför skyldigheter. Jägare har rätt att jaga vissa arter på vissa platser. Men då jakten är omfattande (mer än 1 miljon djur varje år) begränsar detta min möjligt (handlingsfrihet) och min rättighet att se vilda djur. Min glädje och njutning av att se t ex en räv röra sig över en äng i jakt efter sorkar en vårmorgon minskar beroende av jakten.
Mer viktigt är jägarens skyldigheter mot djuren. All jakt innebär risk för skadskjutning. Ingen jägare skadskjuter med avsikt. Jag har trots detta hört en forskare säga, när jag frågade om varför rävar hade en så hög skadskjutningsprocent, "om en jägare ser en räv så kastar han iväg ett skott. Träffar skottet desto bättre". Men eftersom 100 000-tals djur skadskjuts varje år borde de flesta jägare öva sig skjutskicklighet mycket mer men också dämpa sin iver att döda. Samtidigt borde samhället (riksdagen) starkt begränsa antalet arter som skulle få jagas beroende på oss natur- och djurälskare rättigheter men också djurens rättigheter att få leva. Riksdagen har ju rättigheten att stifta lagar men också skyldigheten att dessa lagar så litet som möjligt inte är destruktiva.
Köp boken "jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår he,sida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.
måndag 5 december 2016
Jaktkritik
I lördags gjorde jag en längre promenad och kom då förbi Hargs Bruks vilthägn som ligger 3 - 4 km från mitt hus. Jakten hade just då avslutats och de ca 15 jägarna stod i en grupp för att förmodligen sammanfatta dagens jakt.
Samtidigt höll fyra anställda på att ta vara på de skjutna djuren. Djuren låg på flera ställen och drogs ut till vägen av en fyrhjuling. Bytet blev, vad jag kunde se, tre vildsvin och en dovhjortskalv (?). Jag har aldrig sett några andra hjortdjur än dovhjort i hägnet men det kan möjligen vara ett rådjur.
Så gott som alla jägare framhåller "naturupplevelser" som främsta skäl till varför de jagar. Det här hägnet kan omöjligt ge någon naturupplevelse. En mer anskrämlig skog är svår att hitta. En stor led består av planterad(?) och risig granskog. Marken är uppbökad på de flesta håll och grenar, stenar och sly gör den dyster och svårframkomlig. Vissa öppna hyggen finns kanske för att göra det möjligt att jaga. I ytterkanterna av det ca 1 km2 stora hägnet finns gräsmarker där man ofta ser dovhjortarna gå och beta. Jag tror att skogen har valts just för dess ringa värde som produktionskog. Hargs Bruk lär vara Sveriges största privata markägare med 20 000 ha skog och andra marker.Andra marker kanske har varit alltför värdefulla sör att ta till anspråk för ett vilthägn.
Som sagt "naturupplevelser" kan inte vara skälet till att ett 15-tal jägare kommit till vilthägnet. När man frågar jägare varför man jagar , som t ex i utredning "Jaktens villkor" (SOU 1997:91) så svarar alltså nästan 100% "naturupplevelser" och sedan "kamratskap" "avkoppling", "spänning", "intresse för hundar", "viltvårdsintresse" och på sjunde plats "ger kött". "Spänning" och "avkoppling" är väl det som normalt kallas för "nöje". Ingen jagar av plikt. Någon hund fanns inte med och någon viltvård var knappast vildsvinsjakten i hägnet.
Få kött kan ju tyckas var skälet i denna jakt men de skjutna grisarna måste ju slaktas och styckas och det är väl troligt att jägarna fick åka hem med kött från andra tidigare vildsvinsjakter. Så var i alla fall på Frötuna där man 1980-talet jagade utsläppta fasaner. Där fick jägarna en urtagen, plockad och fryst fasan med sig hem.
Jag har ingen aning om kostnaden för jakten men jag antar att kilopriset på det erhållna vildsvinsköttet betydligt överstiger det som man behöver betala för samma kött i välsorterade butiker. Så många kilo per jägare kan det inte ha blivit. Men som sagt man missar ju nöjet att döda ett djur.
Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna.
Samtidigt höll fyra anställda på att ta vara på de skjutna djuren. Djuren låg på flera ställen och drogs ut till vägen av en fyrhjuling. Bytet blev, vad jag kunde se, tre vildsvin och en dovhjortskalv (?). Jag har aldrig sett några andra hjortdjur än dovhjort i hägnet men det kan möjligen vara ett rådjur.
Så gott som alla jägare framhåller "naturupplevelser" som främsta skäl till varför de jagar. Det här hägnet kan omöjligt ge någon naturupplevelse. En mer anskrämlig skog är svår att hitta. En stor led består av planterad(?) och risig granskog. Marken är uppbökad på de flesta håll och grenar, stenar och sly gör den dyster och svårframkomlig. Vissa öppna hyggen finns kanske för att göra det möjligt att jaga. I ytterkanterna av det ca 1 km2 stora hägnet finns gräsmarker där man ofta ser dovhjortarna gå och beta. Jag tror att skogen har valts just för dess ringa värde som produktionskog. Hargs Bruk lär vara Sveriges största privata markägare med 20 000 ha skog och andra marker.Andra marker kanske har varit alltför värdefulla sör att ta till anspråk för ett vilthägn.
Som sagt "naturupplevelser" kan inte vara skälet till att ett 15-tal jägare kommit till vilthägnet. När man frågar jägare varför man jagar , som t ex i utredning "Jaktens villkor" (SOU 1997:91) så svarar alltså nästan 100% "naturupplevelser" och sedan "kamratskap" "avkoppling", "spänning", "intresse för hundar", "viltvårdsintresse" och på sjunde plats "ger kött". "Spänning" och "avkoppling" är väl det som normalt kallas för "nöje". Ingen jagar av plikt. Någon hund fanns inte med och någon viltvård var knappast vildsvinsjakten i hägnet.
Få kött kan ju tyckas var skälet i denna jakt men de skjutna grisarna måste ju slaktas och styckas och det är väl troligt att jägarna fick åka hem med kött från andra tidigare vildsvinsjakter. Så var i alla fall på Frötuna där man 1980-talet jagade utsläppta fasaner. Där fick jägarna en urtagen, plockad och fryst fasan med sig hem.
Jag har ingen aning om kostnaden för jakten men jag antar att kilopriset på det erhållna vildsvinsköttet betydligt överstiger det som man behöver betala för samma kött i välsorterade butiker. Så många kilo per jägare kan det inte ha blivit. Men som sagt man missar ju nöjet att döda ett djur.
Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna.
fredag 2 december 2016
Jaktkritik
Jag hörde igår op radion att en jägare i Värmland beklagade att älgjakten slöt allt färre älgar. Förra året var nivån lika som på 1960-talet och i år var antalet som på 1950-talet. Anledningen var naturligtvis, antydde jägaren, den täta populationen av vargar.
Jag har även tidigare framfört det felaktiga att se orsak - verkan samband som en enkelt samband. På 1950 - 1960 -talet fanns ingen varg i Värmland. Den mindre avskjutningen som då var det normala berodde alltså på någon annan orsak. Nu framgick det inte i radiointervjun hur stor skillnaden var mellan de olika åren men jag vet att Värmland har varit det län som har haft störst avskjutnung av älg. Jag antar att den minskade älgtillgången i dag inte inträffade helt plötsligt utan att minskningen har skett successivt.
Jag menar att den stora avskjutningen som skett har påverkat älgstammens storlek. Dessutom kan skogsbruket ha ändrats med mindre avverkningsytor och de stora kalhyggerna som just började på 1950 - 1960-talen är ett minne blott. Dessa kalhyggen gav stora mindre björk (sly) och gräsytor som gynnade älgens stora framgångssaga i Sverige. Sedan de stora kalhyggernas tid minskar älgavskjutningen från 1980-talet då rekordet var 175 000 och ingen år var under 130 000 dödade älgar. Idag skjuts ca 95 000 älgar per år. Jag vet att vargar tar älgar och påverkar på marginalen älgstammen storlek men de andra orsakerna stor troligen för det större delen av minskningen.
Köp gärna boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna
Jag har även tidigare framfört det felaktiga att se orsak - verkan samband som en enkelt samband. På 1950 - 1960 -talet fanns ingen varg i Värmland. Den mindre avskjutningen som då var det normala berodde alltså på någon annan orsak. Nu framgick det inte i radiointervjun hur stor skillnaden var mellan de olika åren men jag vet att Värmland har varit det län som har haft störst avskjutnung av älg. Jag antar att den minskade älgtillgången i dag inte inträffade helt plötsligt utan att minskningen har skett successivt.
Jag menar att den stora avskjutningen som skett har påverkat älgstammens storlek. Dessutom kan skogsbruket ha ändrats med mindre avverkningsytor och de stora kalhyggerna som just började på 1950 - 1960-talen är ett minne blott. Dessa kalhyggen gav stora mindre björk (sly) och gräsytor som gynnade älgens stora framgångssaga i Sverige. Sedan de stora kalhyggernas tid minskar älgavskjutningen från 1980-talet då rekordet var 175 000 och ingen år var under 130 000 dödade älgar. Idag skjuts ca 95 000 älgar per år. Jag vet att vargar tar älgar och påverkar på marginalen älgstammen storlek men de andra orsakerna stor troligen för det större delen av minskningen.
Köp gärna boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)