Jag har just läst Nils Uddenbergs bok "Ensam med katt" som diskuterar katten och en ensam människas interaktion men också innehåller en mängd kultuintressant information om katten i måleri och folktro. Men det som grep mig mest var de sista sista sidorna som beskrev poeten Werner Aspenströms starka känslor när han måste åka till veterinär för att avliva sin mycket sjuka katt, Tempus.
Nils Uddenberg säger att det kom tårar när han läste om detta avsked och jag erkänner gärna att det var mycket känslosamt även för mig. Även om denna avlivning var helt nödvändig då katten var dödssjuk och rimligtvis inte hade många dagar kvar att leva och led i sin sjukdom så av avlivandet ytterst känslomässigt smärtsamt.
Därför har jag mycket svårt att förstå de människor som med glädje ger sig ut i skogen och dödar helt friska djur och som har lika rätt till liv som vi själva. De vilda djuren har naturligtvis inte samma känslomässiga koppling till oss med de är djur med mycket lika biologisk natur som vi och därmed också katter. Att en del människor kan bortse från att vilda djur och tamdjur skulle vara väsensskilda från andra biologiska varelser med komplicerade hjärnor som alla ryggradsdjur har är för mig märkligt.
Människan är världens ondaste varelse. vI dödar ju inte enbart djur utan krigar och plågar andra inte bara med tortyr och andra omänskliga förhållanden. Så hoppet att en del ska avstå från plåga och döda djur är tyvärr en from förhoppning som troligen aldrig blir uppfylld.