Jag läser just nu en gammal bok av P.C.Persild ”En gammal kärlek” (Bonniers 1995) som stodpå en av bibliotekets hyllor. Den handlar om en man och en kvinna som träffas på nytt efter 35 år sedan de varit ett par under gymnasietiden. Kvinnan har varit gift och har en som som nu studerar filosofi. I ett litet avsnitt i boken berättar han lite om sin blivande uppsats där han har problem med att definiera ”potentiell person”. P.C.Persild är läkare i professionen och har ett intresse av frågor som rör människans stora frågor som t ex ”när blir man en människa?”. Filosofer som ägnar sig åt djurrättsfrågor anser att självmedvetande är något som skiljer människor från djur. Några anser att djur har ett självmedvetande andra inte. Självmedvetande är svår definierat. Några anser att ”spegeltestet” kan avgöra saken. Spegeltestet går till på så sätt att en individ ställs framför en spegel och känner individen igen sig så har man självmedvetande. För en människa tar det till ca 1 1/2års ålder innan ett barn vet att den figur som syns i spegeln är han/hon själv. När man testar djur som målar man ett märke i pannan på djuret och tar sig då djuret till pannan så har djuret uppfattat att figuren i spegeln är dem själva. Apor, elefanter och delfiner klarar detta test. Men inte hundar och katter. Men jag tror att testet är antroposofiskt alltså utgår från våra mänskliga förställningar. För hundar och katter t ex är lukt- och hörselsinnet mycket viktiga för identifiering av individer. Skulle man kunna göra en ”luktspegel” skulle troligen även hundar och katter känna igen sig själva.
Om självmedvetande karaktäriserar en människa så borde drager till sin spets inte spädbarn eller banr upp till ca 2 års åldern och inte gravt hjärnskadade individer inte vara människor vilket skulle vara helt otänkbart. Men då djuren kanske inte säkert har självmedvetande ska vi då behandla dem annorlunda än människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar