måndag 29 september 2008

Jaktkritik

Jaktkritik och om jaktens avarter

"Viltvård" eller dödande av djur som jägarna inte vill ha i sina jaktmarker

I mitt förra inlägg (den 24 sept) redogjorde jag för jaktens stora lidande för djuren genom den stora skadskjutningen som sker under jakt. Jag anser att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Jägareförbundet anser att skadskjutningen skall minska genom utbildning men ett mycket bättre sätt är att minska antalet "skottillfällen".
Genom att ta bort ett större antal arter som inte tas till vara utan direkt slängs på sophögen skulle skadskjutningen minska med 40%! De arter som jag avser är de som jägarna anser vara skadedjur och som de hävdar bedriver viltvård på. Rävar, grävlingar och kråk- och måsfåglar bl a.
Om man, som jag gjort, gått in på Jägareförbundets hemsida och tittat på den angivna jaktstatistiken så finner man att av de knappt 900 000 djur som dödas varje år i Sverige så är ca 350 000 av dessa individer det som jägarna bedriver viltvård på.
Det är inte rimligt att jakten på arter som inte tas om hand medför ett oacceptabelt lidande för dessa djur.
Förbjud jakt på arter som inte tas om hand! Lidandet för våra vilda djur minskar radikalt!
Se även hemsidan http://hansynsfulljakt.webhop.net/

onsdag 24 september 2008

Jaktkritik

Jaktkritik och om jaktens avarter

Om skadskjutningar


Jag har alltid hävdat att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Den procentuella skadskjutningen ligger, påstår jag, mellan 20-30%. Varifrån har jag fått dessa siffror? Tyvärr är undersökningar i Sverige tämligen sällsynta. Jag brukar ta upp tre av mig kända undersökningar. Först den som Svenska Jägareförbundet själv gjorde på älgjakten. De fann i en enkät att ca 14% av älgarna måste sökas och att 4 % aldrig återfanns. Här kan det vara på plats att definiera vad jag menar med skadskjutningar. Så fort djuret träffats men inte dör omedelbart (eller inom de närmsta sekunderna) är djuret skadskjutet. Det är likgiltigt om djuret söks upp och avlivas en timme senare. Eftersök skall göras först efter en timme då man anser att djuret som skadskjutits då har haft möjlighet att lägga sig ner för vila (s k sårlega). Om inte djuret får möjlighet till detta innebär det annars att, då man alltid söker med hund, driver djuret framför sig och då får svårare att få djuret inom skotthåll och att djuret lider med då det måste fly skadat från sina plågoandar. Det andra exemplet är det som redogjorts bl a Jaktdebatt om skadskjutningen av rävar. Jan Englund som då var på Riksmuseet konstaterade då att 30% av äldre rävar hade hagel eller andra skottskador i sina ben eller skalle. Det var endast de delar av räven som Jan Englund hade studerat. Hade han fått in hela kroppar hade JE som han själv påpekade fått fram ännu större skadskjutningsfrekvens. Det tredje exemplet är från en undersökning gjord av Sveriges Ornitologiska förening. De sköt ett antal sädgäss med kula. Gässen undersöktes därefter sedan med röntgen och man konstaterade då att ca 60% av äldre gäss hade hagel i kroppen. Den undersökningen har kommenterats av en del jägare och de hävdar att sädgässen inte är svenska (sädgåsen är också riktigt en sällsynt häckande art i Sverige) och att både ryssar och finnar skjuter på gässen. Detta resonemang går ut på att ryssar och finnar är sämre skyttar än de svenska. För mig spelar det ingen roll. Jag konstaterar att skjuta på flygande fåglar ger mycket stora skadskjutningar. De amerikanske undersökningar som jag känner till och som är publicerade i vetenskapliga tidskrifter ger också skadskjutningstal på ca 20%. Även dessa undersökningar underkänns av svenska jägare genom att de framhåller amerikanarnas annorlunda jaktkultur och obefintligt jaktutbildning.
Alltnog helt nyligen kom Rovdjursutredningen som framhöll det oacceptabla i att av de 40 björnar som vara kvoten i Jämtland så skadsköts 13 stycken (= 32,5%). I hela landet skadsköts 40 björnar vilket blir 22% då ca 180 björnar är kvoten för hela landet. I somras fick jag en undersökning av antalet illegalt skjutna vargar, gjord av forskare på Grimsö. De fann att ca en tredjedel av de vargar som dör, dog genom illegal jakt eller ca 136 stycken under tiden 1999-2006. En annan intressant uppgift i studien är att alla döda vargar röntgas på SVA. Under den undersökta tiden kom 87 vargkroppar in och 10 hade ”gamla avläkta skottskador” eller 11,5%. Jag menar att detta inte är en korrekt beskrivning av skadskjutningen hos vargar. Populationen är ju inte utsatt för jakt förutom den illegala. Eftersom 11,5% är skadskjutna av de 400 vargar som anses ha funnits i Sverige under 1999-2006 blir det 45 stycken. Eftersom 136 anses vara skjutna och 45 skadskjutna blir det 181 vargar som är skjutna eller skadskjutna. 45 vargar av de 181 påskjutna ge 25% skadskjutna vargar vilket stöder min hypotes att mellan 20- 30 % av påskjutna djur skadskjuts! Rätta mig om jag har fel.
För den som vill läsa hela rapporten går den att beställa från Viltskadecenter, 730 91 Riddarhyttan, viltskadecenter@ekol.slu.se eller laddas ner som pdf-fil från www.viltskadecenter.se. Rapporten heter ”Så beräknas dödligheten hos varg” av Liberg m fl.

Den enda möjligheten att minska skadskjutningarna är att begränsa antalet arter som får jagas. Ca en tredjedel av de arter som skjuts tas inte om hand, vilket motsvarar ca 350 000 individer mest kråk-och måsfåglar men också rävar, grävlingar m fl. Ett större antal arter framför allt fåglar ger mycket litet i utbyte i form av kött och är den grupp som ger mest skadskjutningar bör också tas bort ur jaktförordningen, som stadgar jaktbara arter och den tid de får jagas.
Om jakten begränsas till de arter som är nödvändiga att jagas som älg och vildsvin begränsas skadskjutningen avsevärt.
Besäk gärna hemsidan: http://hansynsfulljakt.webhop.net/