Jaktkritik

Vargar och människor

I dagens tidning (DN 3 feb) står det att 18 vargar har skjutits ”varav tre vuxna föräldradjur från etablerade par och åtta vargar från nybildade par. Den sistnämnda siffran är anmärkningsvärd. Vargar i nybildade par utgör bara 14 procent av stammen i sin helhet. Om jakten varit helt slumpmässig hade två tre stycken av dem skjutits. I stället är nästan varannan skjuten varg från något av dessa par”. Vad som antyds i notisen är ju att jägarna inriktat sig på par som kan få ungar i vår. Misstanken är väl inte helt obefogad.
20 vargar har varit årets tilldelning men Svenska Jägareförbundet har protesterat och kräver fler. De vill ju inte heller ha fler än 150 vargar i Sverige. Genetiker och andra som begriper sig på hur djurpopulationer kan överleva på längre sikt vet att det behövs minst 50 ynglande par i en population. Dessutom krävs ett årligt tillskott av minst en obesläktad individ som ska komma in i populationen och bidra med nytt genetiskt material. Dit är det lång väg även om regeringen tror sig kunna importera vargar från Finland och Ryssland. Ett 20-tal vargar under en femårs period talas det om. Det låter ju bra. Men om regeringens planer på att stammen inte ska vara fler än de nu är, misslyckas ju planen med att förbättra inaveln, då en icke inavlad stam måste vara ca 500 individer med ett årligt tillskott av nya gener.
Vi vet att motståndet mot vargar är större på landsbygden än i staden. Flera påstår att detta beror på att landsbygdsbefolkningen har det besvärligt med vargen. Fäbofolket och fårägarna får sina liv förstörda då de förlorar sina djur som vargarna anfaller. Jag har inte hört talas om att vargar river kor. Jag vet att det förekommer att de tar kalvar. Men dessa kalvar skulle man väl kunna ha nära fäboden så att de skyddades. Fåren kan man klara genom att sätta upp el-nät. Dessutom utgår generösa ersättningar för elstängsel och för eventuella skador som rovdjur orsakar. Jag är övertygad om att det alltså inte är dessa personer i egenskap av djurägare som regeringen vill skydda. Regeringen skriver jag, men menar Centerpartiet som måste gå sin mest väsentliga väljargrupp till mötes, alltså delar av landsbygdsborna. Många landsbygdsbor är markägare och jägare. Jag är övertygad om att det finns procentuellt fler jägare på landsbygden än i städerna då markägande och jakt så tätt hänger ihop. Skulle Centerpartiet förlora även denna grupp skulle de förmodligen inte komma in i riksdagen nästa val. De är de jaktliga intressena som skall skyddas. Jag tror också att både fårägare och fäbofolket många gånger är nära lierade med jägare och kanske också är jägare själva.
Från jägarhåll framhålls jakten som omistlig och då talar de om all annan jakt än vargjakt. Jägarna har en fullständigt fel uppfattning om att de äger djuren och att djuren är deras egendom som ingen annan, inte heller rovdjuren, ska röra. Det finns inget som talar för att djuren inte har lika rätt att leva som vi människor. Att vi människor är intelligentare och kan tänka oss en framtid ger oss ingen rätt att döda djur. Några har tagit sig den rätten men moraliskt är det helt fel. Jag läste häromdagen ett citat av Harry Schein där han uttalade följande: ”Många människor funderar på meningen med livet. Inte jag. Meningen med livet är att leva”. Vi människor är djur. Om meningen med livet är att leva, vilket jag tror, så har alla djur den rättigheten.
Från min synpunkt är det grymt att utsätta djuren för skadskjutningar och stress som djuren ofta utsätts för vid jakten. Jägarna har heller ingen rätt att bestämma hur den Svenska faunan ska vara sammansatt. I ett demokratiskt samhälle ska majoriteten bestämma detta. Jag är övertygad om, att en folkomröstning skulle visa, att en majoritet av svenskarna ville ha mer naturlig sammansatt fauna, där inga rovdjur jagades och att de flesta andra av de jagade arterna, som inte ger speciellt mycket kött eller har minskande stammar skulle fredas. Jag och säkert även andra kan tänka oss en skyddsjakt på enstaka individer som gör allvarlig skada eller är närgångna. Men skyddsjakten måste vara noga genomtänkt och om andra åtgärder kan förhindra skada eller otrygghet skall naturligtvis dessa åtgärder i första hand användas.
Vargjakten upprör många människor och jag tror inte att den är positiv för jägarnas image. Fler får upp ögonen för vilken onaturlig makt jägarna har och att deras motivering till vargjakten, att den är till för att skydda ”deras” älgar inte accepteras. Kanske den debatt som vargjakten åstadkommer också kommer att ta upp all annan jakt som ju i mycket större utsträckning skadar djuren och orsakar djuren lidande.