Jaktkritik

Människors förhållande till rovdjur är ofta präglat av mycket kännslomässiga uttryck. Man talar om "vargkramare" och dess motsats "varghatare" men också om rovdjurshat. I den kapitalistiska värld vi lever i betyder egendom, inkomst och förmögenhet mycket. När egendom i form av får eller renar tas av rovdjur ser man det som en stöld som kunde ha förhindrats om inte dessa rovdjur funnits. För att kompensera ägarna betalar staten ut ersättningar men många gånger är inte den ekonomiska kompensationen tillräcklig då det finns känslomässiga band till de djur som dödats och som kanske också skadats allvarligt så de i efterhand måste avlivas. För renägare finns också merarbete med att samla ihop en splittrad renhjord.

Även om jag skulle vilja ha ett förbud för jakt av rovdjur och endast tillåta skyddsjakt på individer som gör allvarlig skada kan jag förstå den ilska som rovdjur kan åstadkomma. Men för att bedriva fåravel så borde det vara obligatoriskt att använda sig av elstängsel. Samerna har en egen kultur och ett eget språk som är erkänt och viktigt att bevara. Men i den samiska kulturen ingår ochså i dess rennäring rovdjur, framför allt varg, björn och järv. Vilken andel renar som rovdjuren ska tillåtas ta måste bli en förhandlingsfråga mellan stat och rennäringen. I kravet på lönsamhet från rennäringen i paritet med inkomster som övrigt befolkning har kanske ytterst få rovdjur kan accepteras. Här uppkommer en konflikt mellan samhällets/statens plikt att sörja för biologisk mångfald och bevarande av vår ursprungliga fauna och de krav som renägande samer har. Någon lätt lösning finns naturligtvis. 

Jag kan däremot inte se några som helst problem i andra delar av landet. Älgar, rådjur, harar m fl djur äger ingen och de anspråk som jägarna gör på dessa djur måste tillbakavisas. Ingen jägare gör någon förlust om en varg eller björn tar en älg eller ett lodjur tar ett rådjur. Större rovdjursstammar gör att viltet som jägarna vill ha, blir färre men förlusten av t ex färre älgar vid jakten måste accepteras. De markägare som får svårare att sälja ut sin jakträtt till andra får finna sig i att deras inkomster minskar. Jag är övertygad om att dessa försäljningsinkomster är marginella sett ur andra aspekter på skogsinkomsterna. 

Detta resonemang om jägarnas icke-ägande av djuren gäller ju självfallet också de mindre rovdjuren som räv, grävling och mård. Att jag som djur- och naturvän vill ha möjlighet att se dessa djur och naturligtvis också gärna våra "fyra stora" är en självklarhet. De ger mig en större upplevelse vid mina naturbesök. 

Den jakt som bedrivs på de små rovdjuren är intensiv. Den senaste statistiken som Jägareförbundet har publicerat är snart tre år gammal men den visar att drygt 60 000 rävar, drygt 30 000 grävlingar och knappt 8000 mårdar dödades jaktsäsongen 2007/2008.Varför?

Endast för att de är konkurrenter om mindre bytesdjur med jägarna! Dessa mindre rovdjur ingår i den så kallade viltvården som dödar ca 350 000 djur varje år. Detta är en tredjedel av alla djur som dödas vid jakt i Sverige. Dessa djur tas inte till vara utan kastas på sopbacken. Varför får detta ske år efter år? Inte nog med att dessa djur betraktas som skräp utan att också 15 - 30 % av de påskjutna djuren också skadskjuts. Eftersom de inte eftersöks plågas de och får lida för denna fullständigt meningslösa jakt. 

Rovdjuren har ett egenvärde som förgyllare av naturupplevelser men också i ett mycket större perspektiv. De är viktiga som upprätthållare av den biologiska mångfalden och ingår i ett ekologiskt system som är känsligt för rubbningar. En natur opåverkad av människan kommer inte att finnas men att balansen kan bli mycket bättre än vad den nu är, är också vilktigt att framhålla. För att vi ska har en levande natur i framtiden måste rovdjuren i mycket större utsträckning få vara i fred. Sammansättningen av vår fauna kommer då att förändras men det är inte jägarna som ska bestämma hur sammansättningen ska se ut. 

Se hemsidan: www.jaktkritikerna.se

Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna