tisdag 27 juni 2017

Jaktkritik

I midsomras fick jag en del böcker av en god vän och bibliotekarie och boksamlare. Bland annat fick jag Gunnar Brusewitz´s "Björnjägare och fjärilsmålare" (Walhström & Widstrand 1968). Jag hade inte boken men hade läst den för länge sedan.
I boken beskrivs bland annat hur en förmögen engelsman Llewellyn Lloyd kommer till Sverige på 1820-talen och bosätter sig här för den omfattande jakten som kan bedrivas. Han skaffar sig vänner bland allmogen och dödar fler än 100 björnar under sin levnad. Björnjakten på den tiden går tydligen alltid tll så att man väcker björnen i dess ide och står beredda med bössorna när den kommer utrusande. Man ägnade mycken tid med att då den första snön kom och leta björnspår för att se inom vilket område som björnen kunde tänkas lägga sitt ide. Man vänta gärna till midvintern innan björnen väckts för då kunde man även hoppas på att honor hade fött sina ungar som man i sin tur dödade och även fick skottpengar för. För bönderna var naturligtvis björnjakten ekonomisk. Man fick skottpengar och förmodligen oclså kött och man kunde säkert sälja björnskinnet. Dessutom räddade man troligen någon ko från att dödas av björn på fäboden. För Lloyd var självfallet jakten enbart ett nöje. "De flesta jagar för att ha något att berätta" sägs det. Och så var det med Lloyd. Han skrev flera böcker om sin jakt men fick med även om seder och bruk som fanns i Dalarna och Värmland där han jagade björn. Jakten var ibland dramatisk. Man hade på den tiden enbart flintlåsgevär och de var inte helt säkra och missade man ett skott tog det ett tag innan man kunde ladda om. Lloyd var mycket illa däran innan hans medhjälpare han ladda om och träffa björnen med ett direkt dödande skott sekunderna innan björnen hade dödat Lloyd som fick en hel del skador men inga allvarligare.
Mycket har hänt de senaste 200 åren och jag hoppas naturligtvis att sättet att se på djur ska bli ännu mer humant och jakten upphöra helt. Att ändra traditioner och tänkesätt tar tid men jag ser att fler och fler tar avstånd från jakt och ju fler som visar sitt avståndstagande desto fortare går det att ändra synen på jakten i samhället.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.    

torsdag 22 juni 2017

Jaktkritik

För några dagar sedan hörde jag på radio att man i Norge var upprörd över att en "svensk" varg befann sig i ett område som den norska staten hade bestämt skulle vara vargfritt. Hur dessa områden, vargfria och där man tillåter varg, skiljer sig framgick inte. Men där nu vargen befann isg hade den rivit ett hundratal får.
Enligt min mening är denna massaker ett skäl till skyddsjakt. Men man kan anklaga norrmännen att de tillåter den oansvariga fårskötseln. Fåren lär få gå helt oskyddade av stängsel och angrips naturligtvis då av lodjur och som i detta fall en varg.
Liksom i Sverige har troligen Norge varit helt utan större rovdjur sedan ett århundrade. Man har väl därför vant sig vid att det är helt utom fara för fåren att gå utan något skydd. Det naturliga borde då vara när rovdjur finns att se till att fåren befinner sig i ett väl skyddat område inom ett t ex flertrådigt elstängsel.
Norrmännen har enligt min mening en mycket mindre tolerans mot rovdjur och lodjursjakten är förödande. Men Norge är fortfarande en bondenation med ett starkt Senterparti som stöder den norska avbefolkningsbygderna. Men med de olje miljader som Norge får in går det att stödja olönsamma landsänder. Man må tycka vad man vill om avfolkning men att hejda den är omöjligt om inte skatter eller avgifter ska bli för stora.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 13 juni 2017

Jaktkritik

Jag kan aldrig sluta att förvånas över jägare och deras förvrängda sätt att se och uppföra sig när det gäller djur.
Igår hörde jag att man i Skåne måste gå ut med uppmaningen till jägare att inte utfodra vildsvin och andra djur med ruttnande sockerbetor. Det framhöll att dieten inte var nyttig för det vilda. Som om detta borde behövas talas om. Nu är det ju dessutom sommar och alla djur har inga problem med att hitta lämplig föda.
Utfodring även om den sker på vinter eller sommar borde vara förbjuden och markägaren borde vara ansvarig för att detta inte sker. Jag har svårt att tänka mig att någon annan än markägaren skulle lägga ut foder på sina ägor. En person som inte har jakträttighterna på marken skulle naturligtvis inte lägga ut foder. Den personen har ju ingen nytta av utfodringen.
Att skapa onaturligt stor viltstammar leder bara till mer komplikationer. Framför allt gäller det vildsvin som väl är den djurart som kan få mest nytta av utfodring med sockerbetor.Här borde väl bönderna i trakten sätta stopp. Det är ju den grupp som får mest problem med förstörda åkrar och förstörda grödor.
Ett generellt förbud mot utfodring borde införas.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www-jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna.

onsdag 7 juni 2017

Jaktkritik

Jag har just läst en tunn biografi över Oscar Wilde (1854-1900). Oscar Wilde har en superkändis i London på 1880- och 1890-talet Han bjöds in till alla förnämligare tillställningar för sin konversationstalang och spiritualitet. Han försörjde sig som författare till böcker och pjäser. Hans mest känd är nog Dorian Grays porträtt, Spöket på Canterville och pjäsen The Importance of Beeing Ernest som lär ha spelats i ett par årtionden i London.Idag är nog Oscar Wilde mest känd för sina aforismer och att han dömdes till två års fängelse för "osedligt leverne" men en ung adelsman. Efter fängelsetiden bodde han i Paris och dog där tre år efter frisläppandet. Han var vid tiden för rättegången gift och hade två söner.
Många av hans aforismer ser man fortfarande i många sammanhang. Vem har inte hört denna: "En cynisk människa vet alltings pris men ingentings värde" eller "Jag kan motstå allting utan frestelser" (som jag såg på en plastkasse från en känd firma).
Det finns nog 100-talet aforismer av Oscar Wilde men jag fastnade för en: "En engelsk gentleman galopperande efter en räv; det odrägliga på jakt efter det oätliga".
Denna rävjakt är glädjande nog förbjuden sedan ca 15 år tillbaka. Denna jakt var ovanligt grym då det utgicks från att hundarna (the hounds) skulle döda räven genom att slita den i stycken.
Den Svenska rävjakten är inte mycket bättre då mången rävjakt ske med "klappjakt" där ett antal drevkarlar skrämmer räven framför sig till skytten. Eller annars använder man hundar vid drevet.  Dessa hundar får inte slita ihjäl räven men skräcken och ångesten för räven måste vara lika stor.
Det är ju lätt att ersätta en "En engelsk gentleman" med bara "En jägare" så stämmer ju aforismen även i dag

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: wwwjaktkritiekrna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritiekrna

onsdag 31 maj 2017

Jaktkritik

Du som mer regelbundet läser min blogg vet att jag ibland recenserar böcker eller tar som utgångspunkt för mina blogginlägg citat ur böcker. Som pensionär har jag inte så mycket annat att göra utom korsord och att någon gång ta i tu med en vildvuxen trädgård.
Senast jag var på biblioteket hittade jag ingen bok som jag kände för och när det en dag regnade måste jag leta i min bokhylla för att hitta någon bok som jag kanske kunde läsa om. Jag hittade Per Gunnar Evanders bok "Sista dagen i Valle Hedmans liv" (Författarförlaget 1971). Jag har en hel del av Per Gunnar Evanders produktion och jag gillar verkligen hans stil. Den är ofta långsam, ibland upprepande men verkligen lättläst. Ofta handlar böckerna om ensamma människor med allt vad detta innebär i fråga om sorger och möjligheter till rak kommunikation och ärlighet. Många gånger är det personen uppväxt som varit kärlekslöst med otillräckliga föräldrar. Till skillnad från många andra böcker har historierna en verklighetsprägel som tilltalar mig. Personerna är realistiska och trovärdiga till skillnad från många andra historier som berättas i många andra böcker. Det är realismen som jag utan vidare kan acceptera som fascinerar mig.
Evander debuterade på 1960-talet och har säkert skrivit ett 20-tal böcker, TV-dramer och poesi. Det är nog ett tiotal år sedan Evander kom ut med en ny bok.
Alltnog i "Sista dagen i Valle Hedmans liv" så får vi träffa Valle Hedman som driver ett litet plåtslageri och ett par av hans anställda. En av de anställda beskrivs så här:
"Om Lennart Norin är i för övrigt att tillägga att han har ett kommunalpolitiks intress, han röstar sedan några år tillbaka på vänsterpartiet kommunisterna. Förutom sedan sitt mycket dominerande idrottsintresse har han emellertid en ganska ovanlig hobby.
Norin är nämligen en varm fågelvän och deltar med ett med närmast märkvärdigt engagemang
i traktens naturskyddsförening. Speciell uppmärksamhet ägnar han stannfåglarna och han ådagalägger en anmärkningsvärd kunnighet på området.
Nordin delar inte de flesta så kallade naturskyddares perverterade böjelse för att till varje pris avliva djur och han uttalar gärna sin avsky för den legaliserade nöjesjakten"
Med vissa avvikelse från beskrivningen skulle det vara en beskrivning av mig själv.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

måndag 22 maj 2017

Jaktkritik

För en tid sedan hörde jag av några grannar att Hargs bruk hade sålt ut jakträtten på sina ägor till några "miljonärer" i Djursholm. Det ante mig i vintras då jag såg skogsmaskiner i viltstängslet som verkligen gick fram och mejade ner kanske 2/3 ar av skogen. Det var verkligen ingen förlust. Det var en förskräcklig ful skog. Nu är det bara några få dungar kvar men jag antar att den öppna marken kommer att planteras. Tyvärr blir det väl en ogenomtränglig granskog.
Hargs bruk är enligt uppgift Sveriges största privata markägare med 20 000 ha mark framför allt skog. Men aktiebolaget äger också många hundra fastigheter. Jakten som efter grevens död drevs som  en inkomstkälla lönade sig inte och har alltså nu lagts ner.
Enligt grannarna skulle de nya jaktansvariga ha uppmanats att jaga vildsvin vilket jag och andra välkomnar. Vildsvinen är den vanligaste vilda djurarten här i trakten och orsakar skador i trädgårdar och trafikskador.
Det som glädjer mig mest är att den grymma och i mitt tycke meningslösa andakten troligen försvinner. Hargs bruk köpte in gräsands ägg som de sedan kläckte. Andungarna föddes sedan upp och när de var halvvuxna sattes ut i några viltvatten i juli i några 100-tal. I oktober kunde man se 25 - 30 jägare ställa sig runt viltvattnet och skjuta i ca 10 minuter, alla samtidigt, rakt in i den vettskrämda andflocken. Hargs bruk stod för rapporterande hundar som sökte upp de döda änderna i vattnet. De änder som vinglade utanför viltvattnet tog man ingen hänsyn till. Hur många som skadesköts är det ingen som vet.
Att detta kallas för jakt, att skjuta i tio minuter rakt in i en fågelflock utan att behöva ta sikte och  sedan åka därifrån, är för mig fullständigt obegripligt.
Det vore verkligen oerhört tillfredsställande om en dylik avart inom jakten försvann.
För en mer utförlig beskrivning av en andakt kan läsa på min blogg för några år sedan.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

lördag 20 maj 2017

Jaktkritik

Jag har läst en del av och om August Strindberg genom ären men aldrig läst att han jagat. Nu när jag läser en av Gunnar Brusewitz´s mindre kända böcker "Guldörnen och duvorna - fågelmotiv hos Strindberg" (Wahlström & Widstrand 1989) så framgår det att Strindberg, om inte själv jägare, var fascinerad av jakt.
Trots ett utdrag ur ett brev där Strindberg skriver ..."måste jag i morgon börja en ny skitbok om abborrfiske, jakthistorier, trädgårdskonst o.d. till jullekyr! Åh, det är rysligt!" så kommer boken ut till julen med titeln "Blomstermålningar och djurstycken".
I avsnittet "Jaktminnen" skriver Strindberg "Jakten är ett manligt nöje, därför att det har varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under sitt försvar." "Tydligare kan inte de vildromantiska attityden gärna uttryckas" enligt Brusewitz. Själv tycker jag att citatet bara visar en mycket förlegad och sedan länge förkastad synpunkt på jakt och mannan i synnerhet.
När Strindberg beskriver sina upplevelser som jägare sker det med som Brusewitz skriver ""något som liknar självironi, en egenskap som han annars knappast var känd för."  Strindberg skriver också "intagen av en bestämd motvilja mot all ordnad jakt" vilket tyder på att han själv inte jagade men ansåg som de flesta andra på den tiden 1880- 1890-talet att det var nödvändigt fram för allt att döda rovdjur, kråkor, trutar och andra "skadedjur".  Denna attityd har som bekant knappast förändrats, tyvärr.
Enligt Brusewitz så är Strindbergs djursyn något dubbel då han i staden "räddar duvor och sparvar! från att ätas upp av katter och hundar. Strindberg är ingen "djurvän" utan snarare rädd för djur. Hundskräcken 8fobin) för hundar är välkänd. Hundar kallar han "vidriga odjur".
När Strindberg får Heidenstams "Vallfart och vandringsår" av sin gode vän blir Strindberg upprörd över att i en dikt läsa att skalden vägrade ta en god väns hand sedan vännen hade slagit ett värnlöst djur med hunden. Strindberg anser att det "bottnar i svaghet och debilitet". Senare i brevet till Heidenstam kommer Strindberg i på Axel Munthe "Icke skjuta orrar men slagta!" som jag förut skrivit om och därför inte upprepar.
Strindberg kommer också in på djurvännerna i sin bok "En dåres försvarstal" genom att citera (?) en "sinnessjukhusläkare" som anser att bland symptomen på "vansinne" är överdriven kärlek till djur och motsvarande  känslolöshet för människor. Även detta uttalande är för länge sedan förkastat och det förhåller sig tvärs om. Läs gärna Pelle Strindlunds "Jordens herrar".

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.