onsdag 20 mars 2019

Jaktkritik

Jag är en gammal man som fortfarande läser böcker och lyssnar på radio som du som läser min blogg regelbundet känner till.
Nu har jag läst Gunnar Wetterbergs "Träd - En vandring i den svenska skogen" (Bonniers 2019). Boken är en bred historisk berättelse om hur det gick till när Sverige blev en skoglig nation och senare hur skogen utnyttjas på de mest olika sätt under århundraden.
När skogens aktörer ska presentera sig själva så tar jakten alltid upp en betydande del av deras s k good-will. I Gunnar Wetterbergs (GW) bok lyser jakten med en påtaglig frånvaro. Jakten är inget uppslagsord i registret men på några få håll dyker jakten upp. Märkligt vore det annars men som sagt men mycket mindre än jag väntat mig.
GW använder sig av tre lexika Brunners från 1789, Cnattingius från 1894 och Håkansson red. (2000) och gör jämförelser. Endast i Brunners lekikon finns jakten med och då med ett kapitel om rovdjurens skadliga verkan. Märkligt, tycker jag, finns detta inte med i Cnattingius lexikon trots att rovdjuren i slutet av 1800-talet var mycket hatade och jagades till utrotnings gräns. Cnattingius är mycket mer inriktad på skogen som värde och bekymrar sig för alla de insekter och svampar som utgör ett verkligt hot mot träden. Trots mångfalden av artiklar i Håkansson lexikon verkar inte jakten finnas med.
När GW i kapitlet "Mulen marodörer" diskuterar det utbredda användas av skogen som näringskälla för boskap och kommer in på älgen så finns det litet om jakt. Brunner är orolig för tjuvjakten som han anser kommer att leda till utrotning av älg och hjort. Våra hjortdjur har ju trots allt klarat sig utmärkt; till och med så bra att de nu blivit ett problem för skogsägare. Framför allt är det älgen som ställer till problem. Få skogsägare vill plantera tall då älgen på vintern gärna äter unga tallar och förstör dess tillväxt. Men även kronhjortens gnagande av barken på unga granar utgör på sina håll ett stort problem. Det märkliga enligt mitt sett att se är att skogsägarna tillåter så stora populationer. Men enligt GW så är älgen värdefullare än att kosta på en inhägnad för en tallplatering. Man sätter gran istället även om marken skulle vara mer lämpad för tall. Jag kan tycka i min okunnighet att skogen skulle vara mera värd än några kilo kött och problemet skulle ju minska om jägarna tillät fler vargar. Men de nuvarande ägarna behöver ju inte bry sig om skogen om 70 - 80 år då den unga skogen, som är mest skadas, ska avverkas. Jag hoppas att staten och att bolagen har bättre framförhållning.
Men jag måste avsluta med en historia  som GW relaterar. "Under några år brukade jag gå drevkarl . Med stora öron lyssnade jag på de äldre jägarnas skryt, skrönor och smågnabb. Så småningom lärde lärde jag mig att det fanns en skiljelinje. De som hade bössa var jägare, vi som gick på linje ofta skogsbrukare.
Och en dag brakade det loss. småland var äntligen på väg ut ur skabbens år. Ändå sköt en av jägarna med hur han snart skjutit samman en rävpäls åt sin fru. Då blev en av bönderna så förbannad att han vevade med knytnävarna.  -De är ju de enda som håller efter rådjuren . Hur ska jag få ha mina plantor ifred?"
Därefter skriver GW: Fler vargar och rävar skulle hjälpa , men det är knappast en tillräcklig åtgärd. Avskjutningen borde öka kraftigt.
Jag skulle vilja se både och.  

onsdag 13 mars 2019

Jaktkritik

Jag hör på radion att många däggdjur minskar kraftigt i Australien. Det anses bero på rävar och förvildade katter. Nu försöker man rädda de utsatta djuren genom att inhägna dem i parker och uppmana kattägare att ha sina djur inomhus.
Jag har just också läst en bok om "extinct birds" som är många på vår jord. Ytterst är det vi människor som orsakar denna förödelse. Sen kan man ju alltid skylla på , råttor, katter, svin, getter och kaniner. På alla små öar i Stilla havet, Indiska oceanen, Västindien m fl platser är naturligtvis de införda djuren den sekundära orsaken men människan den primära. Men många andra åtgärder har varit kanske det mest förödande nämligen förstörandet av biotoper genom uppodling av mark för åkerbruk och nedhuggning av skogar. Många av de ö-häckande fåglarna har naturligtvis varit extremt dåligt anpassade för rovdjur då de varit markhäckande med dålig eller skakat flygförmåga och dessutom haft mycket små populationer.  Märkligare är ju de tre fågelarter i Nordamerika som helt försvunnit; vandringsduvan, karolinapapegojan och eskimåspoven. Alla tre arterna hade stora populationen som räknades i miljontal men genom en hänsynslös jakt lyckades man utrota alla arterna. Det är sant att man inte sköt den sista av dessa arter men populationerna tycks ha blivit så små att någon social struktur försvann och gjorde att dessa arter inte kunde överleva. När det gäller eskimåspoven kan också möjligen sjukdomar ha spelat roll.
Orsak och verkan (dos-respons) är oftast mycket svåra att utreda och det är aldrig bara en orsak. En orsak kan ha större påverkan än en annan men även detta kan vara svårt att utreda. Det krävs god kunskap inom alla områden. Jag har exempel på jägare som hävdar "det finns inga älgar i Värmland numera eftersom så många vargar tillåts" varefter länsstyrelsen uppmanar jägarna att skjuta fler älgar (400 fler) för att älgarna är "för många". Jag antar för att skogsbruket inte ska ha för stora problem. Här är naturligtvis den subjektiva bedömningen förkastlig och goda inventeringar mer tillförlitliga.
Det finns andra men inte lika allvarliga förutfattade meningar. Jag har just avslutat ena uppsats om katter visavi fåglar. Katter tar fåglar men hur många? Det finns personer som hävdar att katter i Sverige är ett problem då de dödar 15 miljoner fåglar varje år.  Jag hävdar att det är mindre än en tiondel av denna skattning. Att 15 miljoner fåglar dödas av katter i Sverige använder sig av en undersökning i England där man dessutom påstår att fåglar bara tar hen hälften av antalet de dödar. En uppgift som naturligtvis bara är en gissning som ju inte har med vetenskap att göra. Jag grundar min skattning på uppgifter som ringmärkningen har tagit fram i Sverige. Min beräkning visar att som högst dödar katter 0,5 - 1 miljon fåglar I Sverige.
Vill du läsa min uppsats så hör av dig så skickar jag mitt manus till dig per e-post!

tisdag 5 mars 2019

Jaktkritik

Då och då tar radioprogrammet "Filosofiska rummet" upp och diskuterar relationen människor och djur i olika aspekter. Senast i söndags (går att lyssna på sr.se/play). Nu behandlades frågan om människan kan förstå djur och tvärsom; kan djur förstå människor. Två personer diskuterade detta, en filosof och en konektionsforskare. De var överens om att svårare begrepp som sorg och skam är det svårt att tro att djur visar men glädje och misstämning är troligare. Djur har mer egenskaper än vad vi förut vetat som t ex att de kan förutse händelser, alltså har framförhållning i sitt beteende.
Med tanke på att djur har fler egenskaper som vi förut ansåg endast människan hade tog frågan upp vår behandling av djur r ex slakt. Men här tycker jag att panelen var svag. De uttryckte endast att det var viktigt att djuren hade det bra. Räcker det med att de har föda, vatten och en skyddad miljö där de inte utsätts för rovdjur eller kyla? De flesta av våra husdjur lever inte ett "naturligt" liv. De husdjur som vi har idag har ju aldrig haft ett "naturligt" levnadssätt. Men att röra sig fritt och äta den föda de hittar saknar de kanske. Jägare framhåller ofta att de djur de skjuter har haft det bästa livet, just beroende på denna frihet. Men de har ju också utsatts för svält, ogynnsamt väder kanske törst och rovdjur. Dessutom tillkommer ju jakten som skadeskjuter 100 000-tals djur varje år. Jakt är inte nödvändig. Ingen behöver äta kött. Dessutom skjuts ca 1/3 av alla djur trots att de inte tas tillvara för konsumtion eller andra ändamål. En annan aspekt på jakten är att de mer än 1 miljon djur som dödas varje år tar bort och minskar våra upplevelser då vi, naturvänner,  är ute i naturen. Jag har svårt att förstå att jägarnas intressen ska gå för våra rättigheter att få se och uppleva vilda djur i naturen.

onsdag 20 februari 2019

Jaktkritik

Nu har jag flyttat från mitt lantliga läge till den stora staden Uppsala. Det tar mycket tid att flytta och ännu är jag inte färdig och det finns mycket att ta reda på. Därför har det dröjt med att skriva något på den här bloggen men ett par saker vill jag ändå ta upp.
För ett par dagar sedan var det ett program om tjuvjakt på stora rovdjur uppe till diskussion i radio. "Alla" äe naturligtvis överens om att olaga jakt måste fördömas. Men jag har en känsla av att många jägare ser med tillfredsställelse att den illegala jakten fortsätter. Enligt programmet gör ca 600 anmälningar om olaga jakt varje år men få åtalas och ännu färre fälls för sitt brott. Brotten är oerhört svåra att bevisa då de sker ute i ödemaken och det är ett litet gäng som sköter den olagliga rovdjursjakten. En god vän som för många år sedan arbetade med miljöbrott som polis ansåg att tjuvjakten var de svåraste brotten att bevisa och få till rättegång och sedan fällande domar. Det finns en tystnadskultur här liksom i de yrkeskriminella kretsarna. Samtidigt är det ett sammansvetsat gäng kanske bara 4-5 personer som självklart aldrig "golar". Men de bor naturligtvis någonstans och de som känner dom vet nog vad de sysslar med. Men "tjallar" man blir man utfrusen och vill man kunna bo kvar är det bäst att tiga, om man nu inte sympatiserar med de som tar lagen i egna händer.
Man talar om motsättningarna mellan stad och land(bygd). Men när de som bor på "landet" inte respekterar demokratiska politiska beslut så kan man undra om de ska ha de kommunala bidrag som gör att de överhuvudtaget har möjlighet att bo klar. De flesta är inte kriminella och det är ju orimligt att straffa dessa för att några tjuvskyttar förstör de svenska rovdjursstammarna men de som känner till vilka de är borde inse att städerna är en förutsättning för landsbygdsborna och försöka göra rovdjuren till en upplevelse och anse att de mycket väl kan dela med sig av älgar och rådjur till rovdjuren. Förhoppninsvis tänker ungdomen mer progressivt  och avstår från jakten.
Det andra uppgiften som jag hörde på radio var att ett par veterinärer föreslog att den s k viltförvaltningen skulle etikprövas i de nämnder som finns i länsstyrelserna. Det borde ju självklart då djuren skjuts med bedövningspilar innan de förses med GPS-sändare. Det märkliga är att det inte redan görs en etikprövning. Djuren klarar sig bäst utan människans klåfingrighet. När människor börjar interagera med djuren kommer alltid något/några djur till skada eller dör.

tisdag 5 februari 2019

Jaktkritik

Jag blir ofta förundrad då jag hör hur litet människor vet om vilda djur. För en tid sedan fanns en varg i Tierp som sköts för att den ansågs vara ett hot mot de människor som bodde i ett närbeläget radhusområde. Man sköt skott men vargen sprang inte iväg. Detta är en vanlig reaktion speciellt som vargen nu hade ett byte i närheten. Forskare har visat att vargar inte är speciellt rädda för höga ljud utan om man vill höga vargarna skrämda och mer skygga måste skottet efterföljas av en smärta som t ex då man skjuter med en gummikula (används ju också vid demonstrationer). Om man velat få bort vargen skulle man naturligtvis gått mot vargen. Vargar är inte farliga. Vargar har inte dödat någon människa på mer än 200 år trots att vargar har varit fler än de nu är idag.
Det finns en skrämselpropaganda som jag utgår från att många jägare älskar att sprid för att de ska få en större acceptans för sin jakt på varg. Det varar ha spritt sig så att många tror att om det har siktas en var några kilometer från en plats så ska man hålla sig inne. Det senaste är att barn i en skola inte fick gå ut då en varg siktas i Blekinge. Jag är övertygad om att inge barnen denna oro är mer skadlig än att de fått vara ute och leka på sina raster. När ska vi få en sansad och sanningsenlig kunskap om vargen och dess farlighet?
Ett ytterligare exempel på människors märkliga rädslor som inte har något som helst skäl för sig är de som har blivit rädda för några mindre skygga rävar. Nu verkar det som om kommunens styre önskar att någon jägare avlivar räven (rävarna?).
Det verkar alltför få som får vettig information om våra djur och kunskapen om vår natur verkar inte finnas. Men har man föräldrar och lärare som inte kan något så blir ju och är man aldrig intresserad av att lära sig mer så blir man nog ängslig för att som man inte vet något om. Utomordentligt sorgligt!
 

måndag 28 januari 2019

Jaktkritik

Jag fortsätter att skriva till Naturvårdsverket.

Jag är självfallet medveten om att jakttidsutredningen endast är till för att justera just tider vissa arter ska få jagas men frågan borde väckas om inte andra etiska och andra människors intressen borde diskuteras.
Jakt är ett nöje. Ingen tvingas ut i skogen för att döda djur. Vi vet genom de få undersökningar som jag refererar till nedan att 100 000-tals djur skadeskjuts. Även om de värdefulla djuren eftersökts så hittas inte alla. Vid älgjakten så eftersöktes 17% men 3% återfanns aldrig (se nedan).
De flesta andra djur sår gå med sina skador med de handikap som detta innebär. Jägarna själva anser att större skjutskicklighet erhålls då jägarexamen krävs för vapen licens. Men då 11-åringar och en jägarexamen kan klars av på tre dagar är det knappast troligt. Dödade människor i samband med jakt har under de senaste åren (2007 - 2016) legat mellan 1-2 (medel 1,4) / år vilket tyder på att hänsynen inte har blivit bättre. Skadeskjutningar borde betraktas som djurplågeri. Jakt är ju inte nödvändig. Men man skadeskjuter ju inte av vilje. (Även om jag hört att det finns jägare som skjuter på rävar så fort de ser dem; dör de är det bra, skadas de duger det också.) Man kan ta bilkörning som ett annat exempel. Alla bilförare som orsakar olyckor blir dömda i olika grad beroende på svårighetsgrad.
Der enda sättet att minska djurens lidande i samband med jakt är att minska antalet jaktbara arter. Jag har ju tidigare tagit upp de arter som inte konsumeras.
Jägarna äger inte de vilda djuren. Jakten dödar fler än 1 miljon djur varje år. Detta inskränker oss natur- och djurvänner att få se vilda djur när vi är ute i naturen. En mycket stor del av upplevelsen att vandra i naturen är just att få se fåglar och djur. En mycket liten del av svenska folket förstör alltså många människors upplevelser. Dessutom är många människor rädda för att gå ut i skogen för att plocka svamp eller bär när det är jakttider. Jägarna önskan att få många skottillfällen får inte vara ett mål.
Endast arter som ger acceptabelt med kött ska vara jaktbara.

Referenser: Englund,J.1979. Skelettskador hos räv.Svenska Jakt 1979/3. 160 - 163
Ericsson,G. & von Essen,H.2002. Moose shot at and not retrieved in Sweden. Procedings of the 24th int.congress of game biologists. 55 - 63.
von Essen,H.&Ericsson,G.1999. Älgjakten och skadeskjutningen under den första älgjaktsveckan 1998. Viltformum 2.
Jönsson,B., Karlsson,J. & Svensson,S. 1985. Bean Goose (Anser fabilis) wintering in Sweden. Swedish Wildlife Research nr 3, Vol.13.

söndag 20 januari 2019

Jaktkritik

Jag har skickat följande till Naturvårdsverket som ett inlägg i deras jakttidsutredning

För det första vill jag framhålla att jag är inte mot jakt t ex på älg och vildsvin (även om jag har synpunkter) men anser att jakten i allmänhet har många avarter.

För det andra anser jag att jakt endast har sitt berättigande i att skaffa kött. Därför är viltvårdsjakten oacceptabel. 350 000 rävar, grävlingar, kråk-och måsfåglar och andra djur dödas och kastas på sopbacken. Jag anser att synen på dessa djur är ytterst förlegad. Även om Gustaf Gustaf Kolthoff (1845 – 1913) som var konservator och i sitt arbete såg att räven vara mer nyttig än skadlig då räven nästan alltid levde på smågnagare. Detta har bekräftats av Pelle Palm (bl a fd chef för Skansens djur) visade i sitt lic-arbete efter analys av fler än 1000 spillningsprover av räv och Jan Englund (fd forskare på Riksmuseet) efter obduktion av fler än 300 (340?) rävar och analyser av maginnehåll. Deras arbeten finns i tidskriften Viltrevy och visade det som Kolthoff framförde.

När det gäller kråkor och gråtrut har även Naturvårdsverket (SNV PM 1434 och SNV PM 1734) konstaterat att jakt inte är en effektiv metod utan endast en minskning av födotillgång på vintern kan minska bestånden. Nu är både kråkor och gråtrut på kraftiga nergångar (P<0 arter="" dessa="" endast="" f="" geltaxering="" genom="" jakt="" lidande="" orsakar="" p="" r="" se="" skadeskjutningar.="" stort="" svensk="" varf="">Jag anser därför att man i utredningen måste ha en seriös och vetenskaplig diskussion om "viltvården" ska få vara kvar. Finns det någon vetenskaplig studie som visar på grävlingens skadliga påverkan på det vilda?

För det tredje så måste en diskussion initieras om vilka fåglar som ska få jagas. Jag hade trott att fåglar användes till mat men så är inte fallet. Men så läste jag en faksimileupplagan av Sven Nilssons "Skandinavisk fauna Foglarna"  från 1858.  Jag tar fågelarterna i bokstavsordning. "Alfågel: Köttet blir smakligt om huden avflås och det ligger i vatten eller mjölk innan det stekes. Ejder: Köttet är grovt och föga användbart, Sjöorre: Köttet är tranigt och osmakligt. Katolikerna, äta dem under fastan då de av sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk. Vigg: Köttet skall vara mycket tranigt och osmakligt. Småskrake och storskrake: Köttet är tranigt och ätes endast av allmogen. Fiskmås Köttet är högst osmakligt. (lika för andra måsarter). Ringduva: Ungarna stekta är möra och läckra  men gamla deremot sega och torra. Detta konstaterande gäller för alla gamla fåglar. Tänk på kokhöna förr i världen.

Ett fridlysande borde vara självklart på dessa fågelarter. De jagas ju också i mycket få ex. < 1000 och kan bara anses som ett nöje att skjuta på levande mål. Dessutom minskar ju  ejder och småskrake (se fågeltaxeringen).

I detta sammanhang vill jag nämna att Jan Englund (den fd rävforskaren på Riksmuseet) gjorde en undersökning av rävar och då upptäckte att fler än 30% av rävarna hade skottskador i ben och huvud. Hade han fått undersöka hela kroppar hade han säkert hittat fler skador som han själv uttrycker det. Eftersom rävarna levde då de snarades var inte skadorna livshotande man jag utgår från att de försvårade rävarnas möjlighet att överleva på sikt och alltså förkortade deras liv.
Som ett exempel på detta kan den undersökning av skadeskjutningen av sädgäss som gjordes  i slutet av 1970-talet (Viltrevy Vol13, nr 1 1985) där man finn 80% skadeskjutna före 1/1 men "endast" 50% efter den 1/1. De skadeskjutna på hösten måste antas ha dött och antalet skadeskjutna minskade.
I den utredning som ska påbörjas måste också ta hänsyn till dessa (och andra arters) höga skadeskjutningsprocent. Enligt JL får inte jakt bedrivas om den orsakar "onödigt lidande".
Att framhålla att det är jägarens skyldighet att eftersök skadskjutna djur är ett hån mot det lidande som djuren orsakas då 30 - 80% är skadeskjutna men lever och är skadade så att de mister sin möjlighet att överleva. Förbjud all jakt på djur som inte jägarna bryr sig om då köttvärdet är noll ("viltvården") och/eller besvärliga att eftersöka t ex mindre arter som änder och gäss.
En ytterligare komplikation till att jägare inte eftersöker skadat vilt är den sekundärförgiftning som de skadeskjutna djuren orsakar. 20% av havsörnar och många kungsörnar hittas med dödliga blyhalter i sina kroppar. Förmodligen är det många rovdjursarter som också dör av bly sedan de ätit av skadeskjutet vilt men som aldrig undersökts. Jag antar att t ex jaktfalkar dör av att de äter skadskjutna ripor. Detta borde undersökas genom att Viltvårdsfonden tillskjuter medel för en dylik studie.