tisdag 19 juni 2018

Jaktkritik

Jag arbetar med att försöka uppdatera min bok (Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter: finns på hemsidan www.jaktkritikerna.se 99kr + frakt) och bl a hittade jag en artikel från Aftonbladet om att ihjälskjutningarna av jägare minskar från 1980-taltets ca 4 till i dag (2012) till ca 1. Uppgiften vara något osäker varför jag försökt hitta nya uppgifter i socialstyrelsens databas utan framgång.
Ofta finns det uppgifter om dylika tragiska skjutolyckor men de är ofullständiga i skildringen av vad som hänt och de eventuella rättsliga processerna har jag sällan sett. Men jag skulle tro att antaletr dödsfall i skogen inte har minskat sedan i början av 2000-talet.
Däremot hittade jag en ännu mer ofullständig uppgift på socialstyrelsens hemsida om skador i samband med jakt. Där framkom att ca 500 jägare skadades varje år av olika anledningar (skärskador,  hundbett, fall osv) men också att 2% skadesköts. För det första tycker jag att "ca 500" och sedan "2%" ger ett konstigt intryck men istället för att redovisa antalet under t ex en 10-årsperiod så får man väl finna sig i detta.
Slutsatsen blir i alla fall att ca 10 personer skadas av skjutvapen varje år. Gissningsvis är det andra och inte vapeninnehavaren, som avlossar skottet.
I vilken annan hobby skadar en annan person en kamrat i så stor utsträckning? Aldrig har jag hört att ett dylikt fall varit uppe i domstol. Märkligt. Det finns idag en fall där en hockyspelare har åtalats för övervåld mot en annan spelare. Räknas alla skjutskador som olyckshändelser?

Nu har en vänlig man på SCB skickat mig tabellen och jag finner att 1,4 personer dör/ år genom att ha  träffats av hagelgevär eller av ett kulvapen vid jakt. Självmord räknas i egen statistik.

söndag 10 juni 2018

Jaktkritik

Jag sitter nu och reviderar min bok "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter" (finns på www.jaktkritikerna.se 99kr + frakt) och kom då till en blogg där jag skrev om jägarnas argumentation om att vargar tar deras hundar och därför är det nödvändigt med vargjakt. Bloggen var skriven 2012 och jag ville ha nyare siffror. Detta är vad jag fann på Agrias hemsida. Agria är det största försäkringsbolaget för djur i Sverige och det är väl troligt att andra bolag har andra siffror men det skulle förvåna mig mycket om proportionerna vore annorlunda.
Det är uppenbart att hundägare håller reda på sina hundar mycket dåligt. Trafiken är ju uppenbart den farligare orsaken till att hundar skadas/dödas men sedan är det ju jägarna som inte sköter sig och sina hundar. 160 dödas/skadas av vildsvin, 110 av andra vilda djur men långt därefter kommer dödad/skada av varg, björn och lo. T o m skjuter hundar gör jägarna också. Vargarna är verkligen ingen fara för hundar. Av de 301 som skadats/dödats i samband med jakt är bara ca 5% relaterat till varg.
År 2017
Alla hundraser 2017
Trafikskadad/dödad 342
Skottskadad/dödad 8
Drunkning 32
Dödad/skadad av tåg 34
Dödad/skadad av varg 16
Dödad/skadad av lo 1
Dödad/skadad av björn 6
Dödad/skadad av vildsvin 160
Dödad/skadad av vilt/vilda djur 110
Försvunnen under jakt 8


tisdag 5 juni 2018

Jaktkritik

I söndags hörde jag på radioprogrammet "Filosofiska rummet". Det handlade om att mauorierna på Nya Zeeland fått en flod att betraktas som en "person" med rättigheter. För mig blev det oklart vad denna rättighet innebar. Floden i sig själv kan inte föra sin talan utan de som levde vid och på det floden producerade hade fått en rättighet att besluta om flodens "skötsel" tyckte jag att det innebar. Alltså till skillnad från t ex en nationalpark att de människor som levde där "skötte" floden i stället för myndigheter och deras skötselplaner. En av deltagarna i diskussionen menade att floden som sådan visst har en rättighet "att rinna".  Men som en deltagare påpekade att problemet uppkommer då två motsättningar ställs mot varandra. Han tog upp t ex en blomsteräng, som ju också är en naturdel. Skulle inte ängen hävdas skulle den snart växa igen. Alltså måste de träd som snart skulle etablera sig på ängen sakna "rättigheter" efter de måste tas bort. Här ställdes alltså två naturtyper mot varandra och båda kunde alltså inte ha samma rättigheter. Jag tycker att det vara tydligt att naturtyper inte kan ha rättigheter.
Men vad har detta med jakt att göra? Jo, alla tre deltagarna i diskussionen var överens om att djur har rättigheter. De kan lida och känna smärta och är kännande varelser som någon uttryckte det. Jag håller helt med och det är hela idéen med att kämpa mot den jakt som sker idag. Den djurskyddslagstiftning som finns idag är inte rättigheter för djuren utan skyldigheter för de som äger djuren. Det är därför som de vilda djuren inte omfattas av djurskyddslagarna.
Det dags att ge alla djur rättigheter!  

söndag 13 maj 2018

Jaktkritik

Du som läser min blogg mer regelbundet vet att jag läser en hel del böcker. De är av skilda slag som nu senast t ex bok om branden i Västmanland 2014, fågelböcker eller en kritisk bok om rysskräcken i Sverige och de ubåtskränkningar som ansett ha skett utan att något bevis för dessa har presenterats.
Jag brukar låna mina böcker på biblioteket men nu ska de flytta till nya lokaler och därför har de stängt. Jag blir alltså hänvisad till min bokhylla som inte är så välfylld eftersom jag oftast lånar mina böcker. Det sällan eller aldrig jag läser om en bok. Men nu måste jag det.
Jag har några essäsamlingar av Frans G Bengtsson som jag börjat med. Frans G Bengtsson är ju mest känd som författare till två volymer om vikingen Röde Orm. Det är två böcker jag rekommenderar beroende på den stor humor som finns i verken. Lite spänning finns också. Och för en okunnig person om vikingatiden så låter mycket av det som Frans G Bengtsson skriver om som trovärdigt. Men nu gäller det en av hans essäböcker  "Sällskap för en eremit"  (Bonniers 1944). Han skriver inget om jakt utan det mesta handlar om författare, böcker och en del andra udda ting. Men i en essä som handlar om brottning, något märkligt då Bengtsson framstår som en intellektuell snobb som gärna citerar på franska, tyska eller gammalengelska. Men i essän finns en liten episod som jag gärna vill citera:
"det stora mästerskapets lugn och harmoni" (i brottning) Mästaren jagade beckasiner med cigarr i munnen, en stadig käpp i hand, bössan hängande över axeln, småprat igång. När fågeln flög upp, hängde han bössan på vänster underarm, tog ner bössan, lyfte den lugnt, sköt och träffade, med tid över och det hade behövts utan tillstymmelse till ryckighet eller brådska."
Det enda av detta är att jag och Bengt-Olof Stolt (fd chef på Ringmärkningscentralen på Riksmuseet) med mycket stor sannolikhet är de som fått enkelbeckasinen fridlyst 1995/1996. Jag och Bengt-Olof skrev en artikel om enkelbeckasinen i Vår Fågelvärld där vi beskrev enkelbeckasinens kraftiga nedgång i numerär kanske framför allt beroende på den utdikning av mossar som sker i många av våra skogar så att dessa arealer går att plantera med skog. Jakten på enkelbeckasiner la då sten på böra och borde förbjudas.  Denna artikel använde Gudrun Lindvall som var miljöpartist och riksdagsledamot i en motion där hon just föreslog fridlysning. I början av 1990-talet använde Socialdemokraterna (MP) och (V) som stödpartier för att få igenom att antal förslag i riksdagen. Det är mycket sällsynt att en enskild motion kommer så långt att den resulterar i något beslut, men här hände det. Jag tror helt enkelt att köpte denna motion för att visa god vilja för miljöpartiet. Men bra för enkelbeckasinerna och det lidande de utsattes för från andra sämre skyttar än den som Bengtsson skildrar.
Denna fridlysning är nog den enda viktig insatsen som jag bidragit till i mitt liv förutom att jag tillsammans med min fd hustru uppfostrat fyra barn till goda och ansvarstagande medborgare.    

måndag 30 april 2018

Jaktkritik

Sven-Olov Karlssons bok "Brandvakten" (Natur & Kultur 2017) behandlar på ett utförligt sätt storbranden i Västmanland 2014. Där finns naturligtvis inte mycket som berör jakt men jag har fastnat för en liten detalj.
I ett kapitel får S-O Karlsson en intervju med den störste skogsägaren av den brända skogen; Hedin. Han är miljardär och har tillsammans skrivit med andra debattböcker om vargen. Hans uppfattning är att vargförvaltning är "obefintlig".  Det är många som uttrycker liknande åsikter. Men intervjun sker i en stuga nära elden som Hedin och anställda under många timmar lyckas rädd från att brännas ner. ur texten "Älgtroféerna trängs på väggarna..... Men älgtroféerna är enorma jämför med mellansvenska tjurar. Och på salsväggen hänger ett vackert loskinn."
Räcker inte pengarna? Måste dessa rika visa sin potens med troféer? Ingen blir väl imponerad av att få veta att en person dödat en levande varelse? För att vinna aktning borde dessa rika skänka sina pengar till välgörande ända mål. Finns det något behjärtansvärt område som inte saknar pengar. Jag kan inte nog förundras över vissa människor likgiltighet för det levande; det må gälla människor eller djur.  

tisdag 24 april 2018

Jaktkritik

Att äta fåglar; är det något att äta?

I Jaktdebatt nr 1 2018 tar min gode vän och medskapare av Jaktkritikerna Arne Ohlsson upp den fullständigt onödiga fågeljakten. I artikeln påpekar också Arne att många av de fågelarter som skjuts inte är smakliga som människoföda.
Då jag äger en faksimilutgåva av Sven Nilssons "Skandinavis  Fauna Folgarna" från 1858 där Sven Nilsson mycket ofta just tar upp fåglarnas värde som mat har det roat mig att gå igenom de 33 arter som nu är tillåtna att dödas i den svenska jakten.
Den ursprungliga utgåvan med planscher av bl a bröderna von Wright är en dyrbar samlarklenod. Bara von Wrights fågelplanscher är idag mycket värdefulla samlarobjekt. Sven Nilsson kom emellertid i konflikt med bröderna då han ville ha snabbare leverans av planscherna. Bröderna hävdade sin konstnärliga rättigheter att inte slarva ifrån sig sämre konstverk än de hade möjlighet att åstadkomma och vägrade gå med på Sven Nilssons krav. Sven Nilsson anställde då Magnus Körnar i Lund. Han var mer flyhänt och efterlämnade en mycket stor produktion men hans måleri och andra tekniker kar inte blivit uppskattade eller mer kända. Den plansch jag sett av Körner som visar en steglits tycker jag är utmärkt men den kanske tillhör hans bättre verk och det är därför den publicerats.
Alltnog, då jag under flera år bloggat (www.jaktkritik.bloggspot.com) så har jag naturligtvis många gånger tagit upp fågeljakten till diskussion. Då jag angripit den sk viltvården och hävdat det oetiska att döda djur, som kråk- och måsfåglar, och sedan kasta dem på sopbacken, har jag fått veta av jägare att t ex nötskrika har ett gott kött. Nu tror jag inte att någon skjuter nötskrikor för att äta dem och inte heller att de som skjuter nötskrikor tillagar dem och äter upp dem. Men det Kroar mig att titta efter vad Sven Nilsson säger om detta och om de andra fåglarna som dödas i jakten.
Jag följer Arnes lista på de 33 fågelarterna.
De antal som anges i texten ärdet antal som Jägareförbundet uppgivet har skjutits under jaktåret 2015 / 2016. I SN:s text har alla "f" som i "af" ersatts med "v".

Alfågel (8): "Köttet blir smakligt om huden avflås och det ligger en dag i vatten eller mjölk, innan det stekes. Fjäder och dun äro förträffliga"
Bläsand (807): Det står inget och köttet men " I Skåne skjutas brunnackor (bläsänder) om hösten i stor mängd".
Ejder (1000):  "Köttet är grovt och föga användbart" . Dessutom "Nu plundras, på skamlöst sätt, ejderbon på alla ägg och allt dun, så snart de finnes , och fogeln skjutas för vette: Följden blir en ständig minskning."
Gräsand (63807): "Köttet förträffligt, isynnerhet de unga med god viltsmak"
Knipa (7558): Ingen uppgift om köttkvalitet. "... skjutes för vettar ... om vintern vid havsstränder... eller ihjälslås i vakar".
Kricka (5112): "Köttet är läckert"
Sjöorre (47): "Köttet är tranigt, segt och osmakligt men fjäder och dun förträffliga". SN omtalar också att "Katolikerna, som äta dem under fastan, då de av sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk".
Vigg (3295): "Köttet skall vara mycket tranigt och osmakligt, ehuru det plägar vara ganska fett".
Småskrake (267): "Köttet är tranigt och ätes nästan endast av allmogen".
Storskrake (1705): Av de nämnda födoämnen (fisk) måste skrakens kött bliva tranigt och osmakligt. Också ätes det väl endast av skärgårdsallmoen, som (enl.D:r Ödm) (Saumuel Ödmann, mycket välkänd och aktad präst och ornitolog  (1750 - 1829)) skall finna en behaglig mäktighet i soppor på skrakkött".
Fiskmås (9235): "Köttet är högst osmakligt och ätes icke. Fjädern är även oduglig. Äggen är goda och nyttjas i pannkakor".
Gråtrut (3215):  "Han duger dock till ingenting; ty köttet är högst osmakligt och fjädern så spröd att han snart förvsndlas till hackelse, om han inlägges i bolster. Äggen äro stora och välsmakande. Ungars kött skall stundom ätas."
Havstrut (609): "Dun och fjäder duga icke; köttet är grovt och tranigt. Ej en gång ungarna ätas hos oss."
Bläsgås (287): " Köttet är ganska smakligt".
Grågås (31537): Ingen uppgift om köttet. Men jakten sker då gässen ruggar.
Kanadagås (29770): i mitten av 1800-talet var inte arten införd till Sverige.
Sädgås (1582): "Nyttiga äro fjäder och dun; köttet stekt är finare än vanlig gåsstek och isynnerhet av de yngre smakligt."  Själv har jag hört av en gåsjägare att endast de yngre fåglarna går att äta. Äldre fåglar (3-4 år ; det är bara yngre fåglar som kan åldersbestämmas) är sega trots att de kokas länge.
Björktrast (1541): "Dess kött är utmärkt läckert och skall vara mest närande av alla kramsfåglar".
Kaja (82491): Ingen uppgift om köttet eller jakt, märkligt nog.
Kråka (70280): "Dess kött, som är segt och illa luktande,ätes i allmänhet icke. Dock förtäres den någon gång om vintern, och de finns de som sätta mycket värde på Thor-månaskråkor. Jag minns att min pappa född 1892 berättade att han åt kråka på restaurang i Göteborg 1917 då maten i Sverige var mycket knapp. Hur köttet smakade minns ajg inte att han sa något om. SN fortsätter: "Eljest gagnar kråkan mest derigenom att hon förtär en mängd skadlig insekter och maskar. Hon skadar derigenom att hon förstör ägg och ungar av nyttiga foglar".
Nötskrika (33112): Inget står om köttet.
Råka (6394): "Ungarna anses av en del som läckra. Innan de stekas elle kokas avflås den flottiga huden, då köttet blir vitare och bättre."
Skata (64812): Inget står om köttet.
Morkulla (1520): "Köttet är lättsmält , sunt och av förträfflig smak, det stekas vanligen och anses för den bästa av fogelstek."
Ringduva (66250): "Ungarna stekta äro möra och läckra.; de gamla deremot sega och torra".
Stadsduva (8562): "Köttet av unga duvor är ett sunt och kraftigt födoänne, både för friska och sjuka. Även kan men begagna , helst till soppa, som blir välsmaklig och kraftig".
Dalripa (48714): Om köttet ingen uppgift men se fjällripa. SN omtalar "En enda fogelhandlare i de norra provinserna kan en fogelrik vinter uppköpa och avsätta 40 à 50,000 stycken."
Fjällripa (13717):"Köttet ätes; dock anses fjällripan ej vara så god som dalripan. Hon är mindre och köttet sämre".
Järpe (5627): (Hjärpe enl.SN): Hjerpstek anses allmänt för det mest välsmakande, finaste och sundaste av allt vilt. Han är dock mer torr än stek av beckasin, kramsfogel o.s.v."
Orre (18642): Ingen uppgift om köttet men många sidor om jakt och fångst.
Tjäder (15352): "Köttet är gott och isynnerhet läckert av ungfogeln. De gamla tupparna hava mer strävt och grovt kött." För övrigt beskrivs tjädern och jaktsätt på 16 sidor.
Fasan (19748): "Hos oss i Sverige har fogeln, så vitt jag vet blott en och annan gång hållits tam. ... och fasankött anses för den kostligaste stek som kan fås."
Rapphöna (3218): "Köttet är, som bekant, förträffligt och sunt. Rapphönsen äro bäst och fetast från Augusti månads slut till vinterns början. Derefter bliva de magrare."

Det som förvånar mig är att så många fåglar som jagas har så osmakligt och dåligt kött. Jag tänker då främst på de andfåglar som ejder och "gamla tjädertuppar" som jagas för köttets skull. Jag vet sedan min barndom på 1940-talet att det gick att köpa hönor som måste kokas i timmar innan de kunde förtäras så jag förstår att både gäss och hönsfåglar måste vara av tämligen unga exemplar för att det ska vara till någon njutning. Men jag tycker att det är uppenbart att många fåglar inte konsumeras trots att de inte jagas i sk viltvårdande syfte. Det är ytterligare en jaktlig avart som jag förut inte varit medveten om. SN skriver enbart om kråkans köttkvalitet; de andra ansåg han troligen som värdelösa och inget att skriva om. Jag antar därför att jägarens uppgift om nötskrikans kött enbart var en bluff för att kunna motivera sin jakt.
Dessutom är det en skandal att jakten på ejder och småskrake får fortsätta trots att arterna kraftigt minskar. Det finns också många som hävdar att både tjäder och orre minskar framför allt beroende på vårt rationella skogsbruk. Alla är överens om en kraftig minskning sedan 1960-talet för båda dessa arter.
Fågeljakten måste förbjudas!



 

tisdag 17 april 2018

Jaktkritik

Jag har skickat in ett förslag till diskussionsämne till till sommarens program på radio "Allvarligt tala". Min fråga är "varför skydds inte de vilda djuren av en djurskyddslagstiftning?"
Andra djur som husdjur, sällskapsdjur och försöksdjur har viktiga och långtgånga krav på sina djurägare. Jag hörde på radio att det är förbjudet att lämna sin hund ensam under en längre tid. Kennelklubben anser att max fem timmar är gränsen.
Jag hörde också att människor trakasserar t o m hotar bönder som bedriver mjölkproduktion.
Men varför hör jag aldrig någon opinion mot jakten?