Jaktkritik

Den här bloggen berör inte jaktens allvarligaste sidor men har en principiell viktig del. Nämligen ska jägarna bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt?

Nu i dagarna har Naturvårdsverket framlagt ett förslag på att ca 380 vargar ska finnas i Sverige. Den ansvarige på Naturvårdsverket framhöll i Dagens Eko att detta antal inte skulle betraktas ett ett tak men på Naturvårdsverkets hemsida påpekas inte detta. Alltnog i Naturvårdsverkets förslag ingår också ett scenario med att 180 vargar skulle räcka. Miljöminister (kan man kallas för det med hennes inställning?) Lena Ek hoppade naturligtvis på detta förslag som ligger mycket nära Svenska Jägareförbundets eget förslag. Skulle Lena Ek ansluta sig till ett högre antal skulle hon säkert förlora värdefulla röster bland sina väljare. En sådan förlust skulle kanske vara dödsstöten för Centerpartiet som ju ligger i opinionsmätningar mycket nära den fastställda 4% gränsen till att få en plats i riksdagen.

Naturvårdsverkets beslut grundar sig på två "experters" bedömningar (se rapporten på Naturvårdsverkets hemsida av Olle Liberg och Håkan Sand från Grimsö). Mig veterligen har ingen av dessa personer läst varken genetik eller statistik. Olle Libergs avhandling gällde katter på Revingehed i Skåne. De uttalar sig dock med en stor försiktighet att det är mycket svårt att göra en genetisk hållbarhetsanalys. Varför Naturvårdsverket inte tillfrågat Sveriges främste genetiska expert på varggenetik Linda Laikre på Stockholms universitet är mig en gåta. En gissning är att hon kommit fram till att ca 3000 vargar behövs för att på lång sikt (>100 år) ha en vargstam med låg inavelsgrad och med realistiskt inflöde av nya varggener. Detta scenario vågade Naturvårdsverket inte komma med då de med all säkerhet skulle bli utsatta för en veritabel proteststorm från jägare

Eftersom jag är genetiker med speciellt intresse för evolutionära aspekter tror jag mig veta hur andra genetiker resonerar. Olle Liberg och Håkan Sand gör vissa antaganden i deras resonemang. För det första så är det viktigt att fastställa proportionen mellan antalet djur som står för produktionen av ny avkomma (den sk effektiva populationstorleken Ne) i förhållande till den andra delen som inte få avkomma (Nc). De får denna kvot (Ne/Nc) till 0,25 vilket betyder att en fjärdedel av populationen deltar i reproduktionen. Inte ens Naturvårdsverket anser att detta är rimligt för varg som ju lever i storfamiljer med ett alfapar som står för all reproduktionen i flocken. I Sverige och Norge anses det finnas mellan 250-300 vargar. Dessa vargar har ca 20-25 föryngringar per år. Detta tyder på att vargar har ett Ne/Nc på 1/10. Detta är det första felet med Liberg-Sands resonemang. Det andra är att de förutsätter en alldeles för hög grad av invandring av vargar från Finland-Ryssland. Det är ju inte bara så att vargarna ska gå igenom renbeteslanden utan de måste också kunna bilda revir och bli ett alfapar som står för en del av avkomman till nästa generation. Under de tretio år som gått sedan vargen på nytt etablerades sig i Sverige har 4-5 vargar kommit ner till mellansverige och någon (några?) kommit in i populationen. Till detta tillkommer också den s k genetiska driften alltså förlust av gener genom en slump. Enklast kan detta liknas med singling av en slant. Kastar man två gånger är det ganska sannolikt att krona kommer upp båda gångarna (eller kalve). Kastar man slanten fler gånger minskar sannolikheten att endast en sida kommer upp. I en liten population är risken för att endast en gen kommer "upp" (få kast) större än då populationen är större (många kast). Med dessa förändringar (lägre kvot Ne/Nc = 1/10, en nykomling per generation (1 ny varg vart femte år och risken för genetisk drift) så måste vargpopulationen vara betydligt större för att ha 95% chans till överlevnad på minst 100 år. Genetiska forskare bedömde att populationen med dessa förutsättningar måste vara 1 500 - 5 000 djur (se Bilagor till Sammanhållen rovdjurspolitik SOU 1999:146). Genetiken och förutsättningarna har inte förändrats sedan dess.