Jaktkritik

Du som läser min blogg mer regelbundet vet att jag läser böcker med en bred för att inte säga mycket blandat innehåll. Just nu läser jag "Minnets stigar - en resa bland svenska kyrkogårdar" av Anita Theorell med förord av Per Wästberg och många foton av Hans Hammarskiöld. De gör besök i oftast bortglömda, sällan brukade kyrkogårdar de absoluta nordligaste till de sydligaste kyrkogårdarna. De läser på gravstenar och kors namn och yrken, kända och okända, unga och gamla; några gravar från 1700-talet upplyser om 150 åriga levnaden.

Det finns några några för mig särskilda gravvårdar. I en nordlig trakt finns in grav med en jägare vilket säkert inte är ovanligt men här står titeln "Jägare" och det berättas att han kunde skjuta 100-talet ripor på en vecka så tydligen försörjde han sig på sin jakt. Men det jag tycket är märkligt är att han har en uppstoppad (något oklart i texten) orre bakom ett glas i stället år en ängel eller annan religiös symbol. Jag tycker att det är ett hån mot djuren. De verkar som om han själv eller de efterlevande hoppas på att han han i fortsättningen skulle kunna fortsätta sitt dödande i himlen. Någon respekt för det levande tycks inte jägaren ha haft i alla fall.

På Gustaf Schröders grav (tydligen känd upptecknare av värmländska traditioner) men också jägare får hyllningar. "En väldig bautasten över björnjägaren. "naturens hängiven beundrare" som måhända ingen tillförne" och "skogens sorg öfver sin hänsofne vän". Schröder dog 1912 och då var väl fortfarande ingen som ansåg dödandet av djur vara till någon skada utan kanske tvärs om som en god gärning.

Förhoppningsvis har jaktens status minskat så mycket att inga så positiva omdömen om jägare och dess gärningar numera förekommer i nekrologerna.