Jaktkritik

 Jag läser i senaste numret av Vår Fågelvärld (Sveriges ornitologiska förenings tidskrift) att det verkar som om jaktförordningen, som innefattar jakttiderna, har fastställts. Det har varit många turer där det började med att skicka ut förfrågningar till organisationer, föreningar och enskild att inkomma med förslag. 

Jag skickade naturligtvis in mina idéer om ändringar, som minskade jakten på olika sätt, men det var inte de förslagen, som beredningen villa ha. Det enda förslaget som, lär ha kommit från en enskild person och som fick något genomslag, var att jakten på enkelbeckasin skulle återupptas. Förslaget kom med i en första runda men togs sedan bort efter stark kritik från flera föreningar.. Efter denna öppna förslagsomgång skapade Naturvårdsverket en beredningsgrupp med jägare, skogs- och jordägare och två personer från bevarandesidan Naturskyddsföreningen och SOF. Det säger sig självt, att de två personerna inte hade något att säga till om. Det har varit två frågor, som det har rått delade meningar om mellan Naturvårdsverket och regeringen, som ska fastställa förordningen. Naturvårdsverket hade föreslagit att ejdern skulle fredas (den har ju gått starkt tillbaka av okänd anledning) vilket regeringen inte tyckte, medan regeringen ansåg att ripjakten skulle sluta den 15 feb. (som tidigare) medan Naturvårdsverket ansåg att riporna skulle få jagas till den 15 mars.  Resultatet blev i ett tilläggsbeslut i juni i år (jaktförordningen skulle träda i kraft 1 juli) att Naturvårdsverkets beslut om stopp för ejderjakt men en förlängning av ripjakten till den 15 mars. Det har framkommit att jägarna har satsat mycket på lobbing och fått organisationer, som inte vet något om jakt som Norrbottens kommun och LO-facken i Kiruna, att stödja jägarnas förslag. 

I regeringen är det två departement Näringsdepartementen och Miljödepartementet som tillsammans ska sköta dessa frågor. Jakten tycks alltså vara en näring som ska skötas av räknenisse utan någon som helst kunskap i biologi. De ser troligen på inkomsterna, som firmor som lockar framför allt jägare på kontinenten, har, som viktiga. Men jag är övertygad om att om jägarna jobbade med nyttigare sakar skulle inkomsterna för staten vara mycket större. Det är en ren förlustaffär att låta människor döda djur i stället för att utföra nyttigare arbeten.

Samtidigt kan jag aldrig förstå den blodtörst som jägarna har. Inte en art ska skonas. Allt måste man ha att skjuta på. Nu försvann ejdern för jägarna att döda men den helt orimliga förlängningar av jakttiden på ripa är förödande. De ripor som klarar att överleva vintern är ju de som ska reproducera sig på våren.  Men jag har alltid tvivlat på att jägarna har någon moral när det gäller djuren de dödar. Att de har någon biologisk kunskap har jag aldrig trott.   

Jaktkritik

I förra veckan hörde jag på radio en person säga att ett hagel kunde döda en örn om örnen fick i sig det. Jag blev faktiskt förvånad över att ett litet hagel kunde orsaka en örns död.
Jag tog därför kontakt med Gyttop och fick då reda på att ett hagel för t ex ripa väger 205 mg. Inte mycket men då Björn Helander visat att havsörnar blir förgiftade av 6µg/kg bly och dödligt förgiftade av 20 µg/g så förstår jag det. Även om en örn väger några kg så behövs det bara ett hagel för att komma upp i dödlig dos. Allt beror dock på hur mycket av blyhaglet som absorberas innan haglaet förs ut i avföringen.
Mitt intresse beor på att jag tror att ripjakten i fjällen är till stor skada inte bara för riporna utan också för de rovfåglar som lever av ripor; framför allt jaktfalkar och kungsörnar. Jag har fått reda på att i Jämtland- Härjedalen så skjuts det ca 10 000 ripor varje år (8 500 dal- och 1500 fjällripor). Hur många fler skott avlossas förutom de 10 000 som rimligen behövs för att döda 10 000 ripor? Hur sprider sig de minst 10 000 skotten när hunden skrämmer upp flocken ripor framför jägarna? Fåglarna flyger dessutom bort från jägarna och många ripor måste få haglen i den bakre delen av kroppen och blir skadeskjutna. Dessa ripor måste bli ett lättare byte för de rovfåglar som är ute efter ett byte.
Med tanke på den undersökningen som gjorde på sädgäss för ett antal år sedan då man fann att 60% av sädgässen som var äldre än 3-4 år hade hagel kroppen så befarar jag att många (30%) av riporna också har hagel i kroppen. Hur många ripor behöver en jaktfalk för att överleva? Jag har ingen aning men gissningsvis två i veckan eller 100 per år. hur stor är risken att en jaktfalk får i sig ett hagel? Det blir ju bara en gissning men jag befarar att den är stor. Detta borde undersökas. Förhoppningsvis kommer det att finnas pengar för en sådan undersökning genom analyser av bly hos jaktfalkar nästa år. Du som läser min blogg kommer att få veta hur det går så småningom.

Köp boken "Jaktkritik - eccäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Jag läser just att fjällens fåglar minskar. Det gäller så gott som alla arter. Arterna som minskar är fler i  Norge än i Sverige (8 av 10 i Norge och 8 av 13 i Sverige). De arter som tillbringar all sin tid i fjällen minskar mer än de andra som flyttar. Varför vet man inte. Ett par av arterna gäller dal- och fjällripa. I den norska studien lyfts jakten på dessa fåglar som en av orsakerna till minskningen. Ripjakten tar inte något överskott utan endast 30% av riporna skulle ha dött av andra orsaker. Jakten är alltså som alltid addetiv; alltså den lägger en börda på popualtionen så att den minskar.
Detta är ju känt sedan länge men det är ju bra att det finns ännu fler bevis för detta.

Läs hemsidan: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna. Köp gärna boken "Jaktkritik . essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida

Jaktkritik

Jägareförbundets statistik över dödandet jaktåret 2007/2008 finns nu att ta del av på Jägareförbundets hemsida (se forskning): Något som däremot inte finns med är avskjutningen av den s k fria fjälljakten av småvilt (ripor framförallt men även tjäder, orre, hare, räv mm).
Efter många telefonsamtal och letande på hemsidor tillhörande tre länsstyrelser som ha hand om denna jakt har jag kommit framtill att jakten har minskat betänkligt framför allt i Norrbotten. Från att ha varit omk 35 000 dödade ripor (dal- och fjällripa) 2003 - 2006 så var det endast ca 6 000 förra året. Glädjande på ett sätt men jag antar att det inte beror på att jägarna har tröttnat på sin jakt eller att det är färre som jagar utan att antalet ripor minskat. Nu vet man om att riporna fluktuerar i sina numerärer men att jakten som enligt vetenskapliga undersökningar står för ca 30% av dödligheten måste inverka på sikt.
I år har enligt uppgifter i tidningar Jämtlands län förbjudit ripjakt då riporna är alldeles för få. Tidigare år har dock inte Jämtland haft någon nedgång i avskjutningen. Den har legat konstant på 10 000 - 12 000 ripor per år.
Det finns två problem med ripjakten som sällan diskuteras. Jakten sker på uppflygande fågel och många skadskjuts vilket innebär stort lidande för fågeln. Dessutom blir de skadskjutna fåglarna som inte hittas av de apporterade hundarna ett lätt byte för rovdjur som sekundärt förgiftas av blyhaglen. Sådana förgiftningar har konstaterats i flera fall och då har det gällt rovfåglar. I fjällen lever jaktfalk, pilgimsfalt och kungsörn vilka alla är fåglar med hög bevarande status. Ett förgiftningsfall av dessa arter är ett helt i onödan. Ingen ripjakt är nödvändig. Endast ett nöje för perversa personer som tycker om att döda. Låt inte jägarna bestämma hur den svenska faunan skall se ut.
Se vår hemsida: www.jaktkritikerna.se