Jaktkritik

Mina inlägg i den här bloggen har ju som rubrik "Jaktkritik" men i bland är jag överens med jägarna. Som den nu omtalade ökande vildsvinsjakten. Vildsvinen i Sverige lär vara 200 000 - 250 000 och anses öka om inget görs till en halv miljon om några år. Jag och många anser att vildsvinen gör allvarliga skador framför allt på växande grödor och orsakar många trafikolyckor. Själv har jag fått min gräsmatta förstörd här på landet. Det är naturligtvis ett litet problem men gav mycket arbete. Nu har jag satt upp ett staket och nu är jag skyddad. Men detta kan ju inte bönder göra och de flesta vägar kan ju inte ha stängsel.
De vildsvin som finns här nära Hargs Bruk ( norra Uppland) har kommit hit genom att Bruket bedriver mycket jakt i vilthägn med vildsvin och dovhjort förutom den andjakt på uppfödda gräsänder som jag skrivit om tidigare i den här bloggen. (okt 2009). Idag är vilthägnet nytt och inga djur kan ta sig ut. Men innan Bruket fick EU bidrag och kunde sätta upp det nya stängslet rymde vildsvinen och nu är de många och jag ser ofta flockar på 10-talet djur ute på ängar och i skogar. Som turligt är bedrivs inget åkerbruk här i trakten utan ängarna används för att slå gräset till vinterfoder för de utegångskor som en arrendator har här på Harg. Trafikolyckor är dock tämligen vanliga och förra veckan körde en lastbil på tre djur var av en dog och de andra skadades.
Jakt på vildsvinen bedrivs på speciella utfodringsplatser där jägarna kan sitta i små uppbyggda kojor och skjuta på grisarna när de står stilla och äter av säden som de utfodras med. En utmärkt jakt enligt min mening.
Tyvärr bedrivs jakten inte speciellt intensivt. Anledning är kanske att den inte är lönande. Köttet lär betalas med 35 kr / kg när grisen är under 15 kg men endast 17 kr per kg då den är tyngre. Gamla galtar kan knappast användas (möjligen i rökt korv). Det är ju inte för inte som smågaltar kastreras i tidig ålder. Galtkött har faktiskt en otäck smak minns jag från min tid på SLU då jag åt kött. På radio hörde jag också att markägare kunde anordna vildsvinsjakter som deltagarna fick betala 20 000 kr för två dagars jakt. Detta gjorde också att de som sålde jakten inte var så intresserade av att vildsvinen blev färre.
Läs vår hemsida: www.jaktkritiekrna.se
GFå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Efter att ha läst inlägget på FB om jakten på duvor (tam- eller stadsduvor) i en fastighet som skulle besökas av kungen under duvornas häckningstid bekräftas min uppfattning om att många människor har en negativ syn på djur. De vilda djuren blir "för många" och förstör, skadar och besvärar. Senast såg jag på TV en bonde som ville skjuta sångsvanar som gick på hans åkrar. Andra gångar är det tranor som äter potatis på någon åker, råkor som skränar någon månad på våren eller rådjur som äter upp tulpaner. Jakt är det som först tycks vara det enda som hjälper.
Varför människor tycker att dödandet är nödvändigt kommer jag aldrig att förstå.  Jag minns när jag för många år sedan diskuterade med en sakkunnig på rovdjur om björnjakten. Jag anser att björnjakt inte är nödvändig utan att det räcker med skyddsjakt på björnar som är närgångna eller orsakar allvarlig skada på t ex renar. Experten hävdade att jakt var nödvändig för att björnarna skulle vara skygga. Men hur kan en björn uppfatta ett skott som dödar en annan björn, att det nästa gång kan vara han/hon som skottet nästa gång ska döda? Med en sådan slutledningsförmåga skulle ju djuren vara åtminstone lika bra som människorna att förutse framtiden. Det tror jag nog inte att de är och ingen annan heller.
Jakt hjälper naturligtvis inte men att människor kan skrämma djuren till ett skyggt beteende med skott är jag övertygad om. Djur reagerar alltid på skarpa ljud som raketer. Min katt och många hundar blir vettskrämda när de hör raketer och andra skarpa ljud. Ljuden har ju inget med död att göra men ljuden är onaturliga och därför reagerar djuren.
Det räcker alltså med att skrämma bort djur på platser där man inte vill att de ska vara t ex med gevärsskott. Men skrämselkanoner som har används vänjer sig djuren till. Jag tror att det måste vara en människa med för att effekten ska vara långsiktig. Även djur som inte jagas, småfåglar t ex, flyger ju snabbt bort då man närmar sig.
Men den mest negativa synen på djur finns hos de flesta jägarna. Varför skulle annars 350 000 djur dödas varje år i den s k viltvården?
Läs vår hemsida: www.jaktkritikerna.se
och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

I Rapport (SVT 1) såg jag för några dagar sedan att viltolyckorna orsakade stora kostnader. Man uppskattade kostnaderna till 3 miljarder per år. En älgolycka kostade t ex 162 000 kr men man nämnde märkligt nog inte att mellan 5 - 10 personer dör i samband med olyckorna. Alltnog visade man också att ca 38 000 rådjur, 27 500 grävlingar och 10 000 igelkottar dödades på vägarna varje år. I inslaget visades också den skattade populationsstorleken på dessa djurarter och för igelkotten var den 30 000. De som dödades i trafiken utgjorde alltså ca en tredjedel av alla igelkottar vilket befarades vara alldeles för många. Men om man studerar den statistik som Jägareförbundet ger ut (senast från jaktåret 2007/2008) visar det sig att 119 000 rådjur skjuts och 32 100 grävlingar alltså ca en tredjedel av alla rådjur och tillsammans med de trafikdödade en fjärdedel av alla grävlingar om nu de uppgivna populationsstorlekarna i TV var riktiga ( 375 000 rådjur och 250 000 grävlingar).
Skattningar är alltid osäkra men trafik plus jakt gör att flera viltarter lever ett hård liv. Trafiken kan vi knappast göra så mycket åt även om broar byggs som i TV:s inslag. Men jakten kunde upphöra. I alla fall på grävlingarna som absolut inte gör någon skada. Den ingår i den fullständigt onödiga s k viltvården.
Läs vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen jaktkritikerna.

Jaktkritik

I debatten mellan Jesús Alcalás (DN Debatt 5/5) och Lotte Lydeking (DN Detbatt 7/5) (kommunikationschef på Svenska Jägareförbundet) är det viktigt att framhålla att det inte enbart handlar om de miljoner som Jägareförbundet erhåller från samhället. Det allvarliga är att Jägareförbundet är en förening liksom många andra. Men Jägareförbundet fick 1939(!) ett uppdrag bl a som informatörer till allmänheten men är jäviga i så motto att de för ut den infomation som de vill i sina egna syften. 

Det är som man brukar säga "sätta bocken till trädgårdsmästare". I en statlig utredning för några år sedan, som just handlade om Jägareförbundets uppdrag, betecknade Naturvårdsverket uppdraget som "otidsenligt" och liknade detta, som när Svenska Naturskyddsföreningen hade ett uppdrag för natur- och miljövård i Sverige före Naturvårdsverkets inrättande på 1960-talet.

För att uppdraget ska vara neutralt och sakligt ska naturligtvis uppdraget, som ligger utanför föreningen eget informationsområde till sina medlemmar, ligga hos en statlig myndighet t ex Naturvårdsverket. Om detta uppdrag skulle kosta 50 miljoner som nu går till Jägareförbundet är väl tveksamt. Summan skulle bekosta minst 50 tjänster men det är ju lämpligt att jägarna även i fortsättningen står för denna summa. Jägarna äger ju inte djuren och ska självfallet betala för att de får tillåtelse att döda ca en miljon djur varje år. Denna decimering av våra gemensamma djurstammar påverkar oss djur- och naturvänner som får minskade chanser att se djur i vår natur. Denna rekreations- och naturupplevelseförlust måste också räknas in i den summa som jägarna blir skyldiga oss andra. LL framställer Jägareförbundet som den gode herden som tar hand om alla sina djur på det bästa sättet. Nu är ju förhållandet det motsatta.

Jakten är omoralisk i så motto att av den miljon som dödas så dödas ca 350 000 djur och slängs på sopbacken i den s k viltvården. Dessutom skadskjuts 100 000-tals djur i jakten med stort lidande för djuren varje år. En reduktion av jakten till att omfatta djur som gör allvarlig skada som t ex idag älgar, vildsvin och individer av andra arter skulle göra informationsberovet minimalt och minska skadskjutningar och därmed med många djurs lidande med 90%. 

Läs också vår hemsida:www.jaktkritikerna.se

Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Jag läste att både Tyskland och Finland hade 100 000-tals mårdhundar och de sprider sig till Danmark till Jylland och över Tornedalen till Sverige.
Eftersom dessa mårdhundar anses vara mycket skadliga framför allt för änder, rallar och måsfåglar eftersom mårdhundarna lever nära vatten och äter ägg och ungar. För att mårdhundarna inte ska bli till något större besvär för våra vattenlevande fåglar så försöker man förhindra att de sprider sig till Sverige.
I Danmark använder man sig av GPS som monteras på mårdhundarna för att dessa ska leda fram till andra mårdhundar som man sedan kan döda. På så sätt har man dödat ca 200 mårdhundar i Danmark. I Sverige används vad jag förstår samma teknik och här i landet dödas ca 50 mårdhundar per år.
Jag tror att detta är nödvändigt eftersom vi har erfarenhet av minkar som på samma sätt inte tillhör den svenska naturen. Minken gör knappast någon skada utom när de kommer till öar speciellt i skärgården där de verkligen kan länsa ön från alla de fågelarter som häckar på marken. Är mårdhundarna lika effektiva i våtmarker som minkarna är på skärgårdsöar så är det bra att mårdhundarna inte blir för många.
Jag tror dock inte att vi kommer att lyckas hålla emot invasionen av mårdhundar men kanske kan dessa antal bli acceptabelt och vår fågelfauna.
Läs gärna hemsidan www.jaktkritikerna.se
och gå med i FG-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Jag har just läst "Folkhemmets äventyrare- En biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg" av Walter Repo (Atlas förlag 2011). Rolf Blombergs stora årtionde var 1950-talet. Jag var då i yngre tonåren och läste och fascinerade som många andra av Rolf Blombergs böcker. De var spännande och intressanta böcker där man mötte djur och indianer okända för den vite mannen. Jag var mycket imponerad och längtade efter att kunna göra liknade resor som Rolf Blomberg. Rolf Blomberg var en verklig kändis genom att, som hans föregångare Sten Bergman, åka omkring och ge föredrag på Folkets Hus och i radio. 

I boken dyker det upp namn som jag tidigare har skrivit om i Jaktdebatt. Rolf Blomberg var barndomskamrat med författaren Sven Rosendahl som bodde i samma område som Rolf Blomberg och som också delade hans intresse för djur och natur. Men Sven Rosendahl förlorade tidigt sin pappa och då mamman var märkligt grym mot sin son flyttade han till sin farbror i Värmland. Den andra personen som jag skrivit om i Jaktdebatt och som förekommer i boken är David Sjölander som har skildrats i en subjektiv biografi "Herredjuret" av Mattias Hagberg.

Att David Sjölanders namn nämns beror på att Rolf Blomberg i början av sin karriär som forskningsresande samlade material till Göteborgs Naturhistoriska museum. När Rolf Blomberg började samla var Jägerskiöld chef på museet och David Sjölander konservator. På 1930-40-talen var syftet med de stora museerna att visa allmänheten allt tänkbart djurliv som existerade på jorden och det gjorde man genom att döda så många olika arter som möjligt från olika delar av jorden och stoppa upp dem. Det fanns och finns även idag ett intresse av ett systematiserande av alla djur (numera kanske mest av insekter) men då alla museer skulle ha kompletta samlingar ledde detta till en rovdrift av framför allt sällsynta arter. Denna insamling av arter var också en lönande affär och för Rolf Blomberg som alltid var fattig och som måste ha resurser till nya expeditioner var detta inget undantag. Men detta insamlande ledde i Rolf Blombergs fall till en förändring när han 1939 skulle skjuta en näsapa på Borneo. Rolf Blomberg skriver i ett brev: "Just innan jag lämnade Borneo sköt jag en stor näsapshane (som enligt uppgift finns uppstoppad och placerad bakom Sjölanders egenskjutna och uppstoppade afrikanska elefant i Göteborgs Naturhistoriska museum) ett ståtligt exemplar, och en unge. Jag hade också tänkt få med mig en fullvuxen hona, men - jo, jag vet att det kan verka blödigt, fast jag vill hellre säga som det är än att skylla på något annat - jag kunde helt inte förmå mig att skjuta en tredje näsapa. När jag sköt apungen kände jag mig som en kallblodig mördare och darrade på handen, så jag blott skadesköt den. Det blev en otäck upplevelse, som helt förtog lusten för vidare apmord. Har skjutit och till och med ätit åtskilliga apor i Sydamerika, men en näsapa är männskligare än en människa."

I boken "Äventyr i djungeln" (1962) skriver Rolf Blomberg "Det var en sådan skakande upplevelse att jag lovade mig själv att aldrig mer jaga, om det inte var absolut nödvändigt för min existens. Och någon näsapshona fick museet inte.

Då jag övergav jakten med gevär började jag i stället jaga med kamera. Den jakten, som är betydligt svårare, är oblodig och gör ingen illa. Den tillfredsställelse jag känt då jag framkallat en film och sett att jag "skjutit prick" med kameran är oändligt mycket större än den då jag släkte liv." 

I en radioserie som han medverkade i på 1960-talet kom han till Madrid och såg en tjurfäktning och han koimmenterade detta med "En så kallad sport som jag avskyr innerligt. Liksom älgjakten hemma, förresten." Som en kuriosaupplysning står det i boken att Rolf Blombergs far David hade lärt "känna den mytomspunne konstnären, vagabonden, arakisten och djurvännen Ivan Agueli kort innan denne år 1900 sköt mot två matadorer varav en skadades före en tjurfäktning i Paris. Vissa vidhöll att det var Aguelis förtjänst att Frankrikes tjurfäktningar upphörde.- Rolf måste ha betraktat det som ett hjältedåd."

Rolf Blomberg fortsatte sina insamlingsresor men nu med att samla grodor, ormar och gråsuggor!. Han blev med tiden mycket känd i forskningskretsar för sina fynd och har insamlat en hel del för vetenskapen nya arter och fått ge namn åt några bland annat Sydameikas största padda Bufo blombergi som kan väga över ett kilo. 

Rolf Blomberg förfasade sig över de intrång som missionärer och oljebolag gjorde i de sydamerikanska djunglerna och som förstörde unika kulturer för indianerna och de marker de använde för sin försörjning. I text och film lade han i stället större tonvikt än någonsin på miljö- och människorättsfrågor. För honom var aldrig indianerna "vildar" utan medmänniskor. 

Författaren Walter Repo reser i Rolf Blombergs fotspår 50 år efter honom och finner att inget finns kvar av natur eller kulturer. 

Efter jag läst boken är jag imponerad av Rolf Blomberg. Han var en modern man med en känsla för människor och natur som måste ha varit unik på den tiden han arbtade. Tyvärr var han alltför ensam men var pådrivande för att Galapagos, som han först besökte 1934, skulle bli en nationalpark. Nationalparksstatus fick öarna 1959 och 1978 upptog Unesco Galapagos på sin världsarvslista och 1986 blev omgivande vatten ett marint reservat. . Rolf Blomberg dog 84 år gammal 1996 i Quito, Ecuador.

Läs även hemsidan: www.jaktkritikerna.se

Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Nu har jag läst två böcker: Jonathan S.Foers "Äta djur" (Nordstedts 2011)  och Malin Olofsson och Daniel Öhmans "Matens pris- boken som matindustrin inte vill att du ska läsa" (Reporto Förlag 2011).

Ingen av böckerna behandlar jakt men diskuterar vårt köttätande. I dag anses varje svensk konsumera 85 kg kött varje år och det verkar som om konsumtionen ökar för varje år. Ju rikare andra människor blir på vår jord framför allt i Kina och Indien men även på andra håll ökar också köttkonsumtionen. Denna köttkonsumtion i världen har och kommer att få ännu större konsekvenser längre fram.

Alltnog, för att diskutera de två böckerna som jag nämnt så börjar jag med Foers "Äta djur". Foer är amerikan och hans bok är som gott som helt inriktad på att fördöma, med all rätt, de amerikanska "industriella djurfabrikerna". Foer påstår att 99% av det kött som amerikanerna äter kommer från dessa djurfabriker. Inte för att djuruppfödningen, är bra i Europa eller för den delen i Sverige är, den amerikanske djuruppfödningen fasansfull. Djurfabrikerna ska producera kött till lägsta pris men ändå vara lönsamma och ge aktieägarna avkastning på investerat kapital. Djurfabrikerna ägs av några få stora bolag. Självfallet sköts fabrikerna inte med djurens bästa framför ögonen utan vad som är mest lönsamt. Grisarnas svansar kuperas och kastreras utan bedövning (som fortfarande i Sverige!). De ser aldrig sol eller ängar utan går på sterila betonggolv och biter i järnrören till sina boxar vilket är det enda de kan företa sig. Suggorna ställs i boxar där de inte kan vända sig när de ska grisa  (som i Danmark!) och kultingarna tas från modern efter knapp en vecka (i Sverige måste det gå minst 28 dagar). Korna kommer aldrig ut i friska luften och kalkonerna (nationalrätt i USA) får sina näbbar klippta (som i Europa!) och trängs så att de knappt kan röra sig vilket ger bl a benskador. Antibiotika är tillåtet i USA (men inte i Europa) och används också flitigt. Djuren får transporteras i 48 timmer utan vatten och mat till slakterierna. Slakterierna är också uppbyggda på att slakta så många djur som möjligt på kortast tid. Detta gör att många djur inte blir helt medvetslösa innan den egentliga slakten. Oerhört grymma scener lär kunna utspela sig på många slakterier; alltför många enligt Foer. Dessutom finns det historier om rena sadister på slakterierna som plågar en del djur för nöjes skull. De få som står utanför dessa djurfabriker har problem med lönsamheten. De har också djurskyddsproblem som brännmärkning av kor (tradition i USA) och kastrering av grisar utan bedövning. Dessutom finns ytterst få bra slakterier där slakten sker efter en efter en principen. Foer tar också upp klimatproblem med djurhållningen, miljöproblem som att grisfabriker vräker ut sina gödselbrunnar i floder och att stora arealer används för att odla djurfoder i stället för människoföda. Han vänder sig också mot överfiskningen i haven och det enorma slöseri med de bifångster som kastas tillbaka i haven oftast döda fiskar och andra arter som delfiner, fåglar och bläckfiskar. 

Olofssons och Öhmans bok "Matens pris" har miljöfrågan i fokus. (Boken är en uppföljare till radioprogram som går att lyssna på sr.se).  De tar upp uppfödning av fiskar i Vietnam och på andra håll. I Vietnam förorenar uppfödningen floder och antibiotika används. I Sverige och på andra håll föds fiskarna upp med andra fiskar där två kg utfordringsfisk blir ett kg odlad fisk. Men stor del av boken skildrar sojabönsodlingar i Brasilien och den stor användningen av i Europa förbjudna kemikalier för sojabönsodlingen och röjandet av betesmarker från buskar och ogräs för köttdjursuppfödningen. Av sojabönsodlingen går 98% till djurföda och en tredjedal av all odlad mark används till produktion av djurfoder. Endast en tiondel av det konsumerade fodret utnyttjas av djuret för tillväxt. Andra problem med djuruppfödningen är de stora energimängder som förbrukas genom framställning av konstgödsel och användning maskinell utrustning. Dessutom  förbrukas stora mängder vatten. Djuren skapar också  koldioxid och mer skadligt metangas som har en 25 gånger större klimatpåverkan. För klimatets skull, menar författarna, att vi måste bli mer medvetna om de problem som djuren för med sig och därför övergå till en med vegetarisk kost. Men de rekommenderar t ex lamm men även älg och hjortdjur. Olofsson-Öhman diskuterar mycket tillfälligt djurskydd men tillsammans med den industriella djuruppfödnings otäcka avigsidor och den klimatpåverkan som djuren har måste fler bli medvetna om att en minskad köttkonsumtion är nödvändig.

Jag är vegetarian först beroende på hälsoargument men numera beroende på just på miljöproblemen med det intensiva jordbruket för djuruppfödning och dess påverkan på klimatet men också djurskyddsaspekter. Men jag använder mjölk, yoghurt, ost och ägg i pajer. För detta krävs djur och man får vid aveln tjurar och tuppar. Dessa djur producerar inte de varor som jag konsumerar. Rimligtvis bör dessa djur konsumeras och inte kastas. Dessutom finns kravmärkta grisar och kor som får gå ute och lever på det gården producerar. Många gånger skulle dessa marker kunna användas för att producera männskoföda och inte gå omvägen över köttproduktion men ändå. Djuren lider eller plågas inte för utom kanske vid slakten? Älgar och rådjur måste idag jagas för att de intre ska orsaka alltför stor skada i skogar och i trafiken. De lever ekologiskt och påverkar miljön litet. Men 10 000-tals skadskjuts och lider. Dessutom skulle köttet från jakten bli försumbart. Utan att göra någon beräkning så gissar jag att kanske varje person i Sverige skulle få 2-3 kg kött per person och år. Jämför med de 85 kg som konsumeras idag. Jag är också övertygad om att jägarna vill behålla stora delar av det kött de själva bemäktigat sig. Hur ofta ser ni älg-och rådjurskött i butiken? Vad kostar köttet? Jakten är knappast en framkomlig väg för att de problem som en växande världsbefolkning står inför.  

Ät mindre kött för djurens och klimatets skull!

Se vår  hemsida:www.jaktkritikerna.se

Gå med i Facebookgruppen Jaktkritikerna