lördag 25 april 2009

Jaktkritik

I förra veckan skrev Malin Siwe i DN om som rubriken löd: "Naturvård:Här är främlingsfientligheten norm". Hon ondgjorde sig över att inga nya djur eller växter skall tillåtas komma in i Sverige. "..ty då hotas något naturligt. Som om det naturliga inte vore förändring". Problemet är inte det som Malin Siwe tror att allt nytt i flora och fauna inte skulle tolereras. Problemet är att vissa arter som inte skulle kunna komma hit på naturlig väg, som t ex minken och mårdhunden, har gjort det. Dessa djur orsakar allvarlig skada på vårt djurliv som minken och mårdhunden inte gör i sina hemtrakter beroende på att här saknas naturliga fiender. Vi kommer inte att kunna utrota varken mink eller mårdhund men det är viktigt att hålla dessa djur på en låg populationsnivå. Här gör verkligen jägarna en god insats. Framför allt måste minken och mårdhunden jagas på platser där de gör allvarlig skada som på skärgårdsöar och för mårdhundens del i fågelsjöar.
I dagens tidning intervjuvas Bo Toresson som fyller 70 år. Bo Toresson har varit partisekreterare och Jägareförbundets ordförande. Han fick redan som tioåring fick han låna pappans hagelbössa och det är nog typiskt för jägare. Jägare får lära sig dödandet tidigt i livet. I dag är det inte älgjakten som lockar Toresson utan småviltjakten. Jag tycker att det är upprörande att en jägare med Toresson bakgrund inte är mer medveten om sin uppgift. Han jagar små djur som natur- och djurvänner anser vara viktiga för deras naturupplevelser. Han struntar däremot i den viktiga älgjakten som skogsägare och trafikhänseende måste ske.
Se gärna: http://hansynsfulljakt.webhop.net
  
   

måndag 20 april 2009

Jaktkritik

I förra veckan läste jag en notis i DN att 39 527 viltolyckor inträffade i Sverige 2008. Men SLU- forskare som gjort studien trodde att viltolyckorna kunde vara dubbelt så många. För att få mer kunskap gick jag in på SLU:s hemsida men fann ingen ny information. Däremot när jag sökte på viltolyckor fann jag en avhandling från 2003 av A.Seiler (http://diss-epsilon.slu.se/archice00000219/02/silvestria 295-sammanfattning.pdf.) . Något märkligt byggde avhandlingen på uppgifter från 1992. I avhandlingen framgick att ca 165 000 däggdjur dör i trafikolyckor. Av dessa djur vara ca 10 000 älgar, 50 000 rådjur, 70 000 harar, 25 000 grävlingar och 9 000 rävar. Nu var rådjuren och hararna betydligt fler i början av 1990-talet och rävarna färre. Men SLU:s gissning om att närmare 100 000 däggdjur körs över varje år är tydligen inte helt galen. Det är ca en tiondel av vad jakten tar men enligt avhandlingen dör lika många grävlingar i trafiken som av jakt och denna onaturliga död hotar grävlingstammen.I dag har dock vildsvinen blivit ett allvarligt inslag bland de trafikdödade djuren. 
Dessa trafikolyckor är ju inget som jägarna är skyldiga till. Bilister måste hålla lägre hastighet och vara mer uppmärksamma framför allt när de kör i skymning och gryning. Men jägarna skulle kunna göra en insats för att minska olyckorna genom att hålla framför allt älg- och vildsvinsstammarna på en låg nivå. De är ju framförallt dessa två djurarter som står för de allvarligaste olyckorna med till och med dödsfall.  
se även hemsidan: http://hansynsfulljakt.webhop.net
   

tisdag 14 april 2009

Jaktkritik

Nu har jag flyttat upp på landet och skall bo här över sommaren. Stället jag bor på ligger i närheten av Harg sydväst om Östhammar.
Hargs bruk är enligt uppgift Sveriges största privata markägare och omfattar 20 000 ha skogar, åkrar, ängar och sjöar. Något jordbruk bedrivs tydligen inte utan en stor del av marken arrenderas ut till betesmarker för biffkor och hästar. Jag antar att bruket som är ett aktiebolag lever på sina arrenden och skogsbruk som ju måste vara omfattande med de vida skogar som finns här omkring. 
Dessutom bedrivs tydligen kommersiell jakt på kronhjort, dovhjort och änder. Jag har inget emot denna kommersiella jakt då jag fick klart för mig att den sker på mycket goda villkor för djuren i alla fall på Frötuna gods ( ett par mil öster om Uppsala) i början på 1980-talet. Jag var ofta där och hämtade duvhökar som fångats i hökfällor för att skydda de på godset uppfödda fasanerna. I samband med dessa hämtningar träffade jag jägaren på godset och han berättade att de var mycket angelägna om att hitta det påskjutna djuret eftersom det var det döda djuret som jägaren fick betala för. Därför hade de många och väl dresserade hundar av flera raser för denna sökuppgift. Jag hoppas att de är lika angelägna även här på Harg att finna de påskjutna djuren. Det borde också vara lättare då dovhjortar och kronhjortar lever inom hägn. Rimligtvis blir inte heller det möjligt för djuret om det skadskjutits att ta sig så  långt bort. Jakten på gräsänderna kan jag dock anse helt förkastlig då de inte uppför sig som vilda fåglar utan simmar omkring i 100-tal i flockar i de viltvatten där de sätts ut. Jag kan ifråga sätta det ekologiska med att sätta ut mer eller mindre halvtama änder i våra marker.
Men min kritik är framför allt mot de stora vilthägn på ett par kvadratkilometer som hindra den vedertagna allemansrätten att vistas i skogarna. Kan det vara lagligt att hindra människor att vandra i skogarna bara för att få ha vilthägn för kommersiell jakt? Stängslet är 3 m högt och försett med eltrådar. Förmodligen för att djuren inte skall kunna ta sig ut men hindrar ju effektivt människor också från att ta sig in.
Vi bygger upp en ny hemsida men titta gärna på vår gamla http://hansynsfulljakt.webhop.net

   

onsdag 8 april 2009

Jaktkritik

Den svenska lodjursjakten tog slut mycket fort i år. Spårsnön gjorde det lätt för jägarna att finna lodjursspåren och låta hundarna skrämma upp lodjuren i träden och ordna drevkedjor. Då årets jakt blev ovanligt lätt kom för många lodjur att skjutas i de södra delarna av landet. 15 individer översköts utanför renbetesområdet men 16 individer av de 100 som tilldelats kom inte att skjutas inom renbetesområdet enligt den lista som finns på SVA:s hemsida. (I Jämtland (delområde 1) sköts 3 av de tilldelade 11 och i Västerbotten (delområde 1) sköts 15 av 22 + tre lodjur i andra områden men det översköts också två lodjur).
Av de legala 156 djuren 2009 blev alltså 155 dödade. Problemet är att det är den stam som Naturvårdsverket vill skall öka (utanför renbetesområdet) minskar medan den stam som skall minska kanske inte gör det. Problemet är ju att fastslå varför renägarna, som hävdar att lodjuren innebär mycket stora problem för rennäringen, inte gör allt för att uppfylla den kvot som de tillerkänns. Eller är det inte så många lodjur i renbetesområdena som man anser?
Dessutom förekom 2008 skyddsjakt på 13 lodjur enligt §§ 27, 28, 31 och 40 och trafikdöden (bil och tåg) tog 31 år 2008. Övriga djur var utmärglade eller hade skabb, men för några djur kunde inte dödsorsaken fastställas. Ett okänt antal dödades illegalt. Detta tal kan man ju bara gissa sig till men en gissning som forskare framför är att ca 20 % så många som den legala jakten tar skjuts illegalt. Detta innebär alltså ca 30 stycken lodjur om året. Summan av all denna jakt och icke naturlig död blir alltså ca 230 djur. 12-15 % av den svenska lodjurstammen dör alltså av icke naturliga orsaker då den uppskattade populationen är 1500 – 2000 djur!
Enligt en sårbarhetsanalys som gjorts som ett examensarbete i biologi på avd för Populationsgenetik vid Stockholms universitet av Tatjana Kontio framgår klart att lodjuren är mycket känsliga för ökad dödlighet i form av jakt. Med en tillväxttakt på 6 – 9 % årligen skulle lodjursstammens tillväxt upphöra om dödligheten ökade med mer än 3 – 6 % förutom de naturliga orsakerna. Det betyder att med den avskjutning och annan dödlighet som sker i dag minskar lodjurstammen! Jag kan acceptera en avskjutning av lodjuren i renbetesområden där lodjuret historiskt inte hör hemma, trots att lodjuret idag är en förutsättning för järven då inte vargen på något sätt tolereras, men den kraftiga avskjutningen i resten av landet kommer att vara förödande.
Att en kraftig jakt har mycket negativa följder på lodjursstammen har visats då lodjuret har måst fridlysas två gånger efter att jakt tillåtits (först mellan1927 – 1943 och sedan 1986 i vissa delar av landet men från 1991 i hela landet). Efter 1991 har ju s k licensjakt tillåtits och enligt mina bristfälliga anteckningar har ca 1000 lodjur avlivats.
Ett stort problem med jakten över huvudtaget är att jakten inte är selektiv utan drabbar individer som borde ingå i den effektiva populationen alltså den del som har möjlighet att fortplanta sig och som oftast lyckas. Studier på fåglar visar att det ofta är en mindre del av en population som står för den större delen av tillväxten. Vanliga proportioner är att 20 % står för 50 % av ungarna som blir vuxna. Det är troligt att det förhåller sig så även med däggdjur. Ju större jakt desto större risk för att värdefulla individer drabbas. När jakten sker i mars som nu är det extra allvarligt då de djur som överlevt den svåraste delen av året kommer att skjutas. Det är inte långsökt att tro att det är lodjur som skulle ha fortplantat sig som dödas vilket i sin tur drabbar lodjursstammen negativt.
Lodjuren är också enligt genetiska analyser mycket homogena. Någon skattning av inavelsgraden har inte gjorts, vad jag känner till, men lodjuren har endast en identisk mitokondrieuppsättning (mitokondrierna är cellstruktur med DNA utanför cellkärnan). I Finland finns åtminstone tre olika varianter. Dessutom är de mycket variabla DNA-sekvenserna i kärnan inte så variabla att varje individ av lodjur kan identifieras till skillnad från de flesta andra djur. (DNA testning av människor bygger just på att dessa mycket variabla DNA-delar är unika för varje individ). Dessa resultat tyder på att våra lodjur kan vara inavlade vilket är helt möjligt då lodjuren nästan var utrotade under 1920-talet då kanske endast ”några tiotal” ansågs finnas i landet.
Lodjuren orsaker inga allvarliga skador på tamdjur och skyddsjakt kan tillåtas om någon individ skulle orsaka skada på någon fårbesättning. Lodjuren är inte heller något hot mot människor eller hundar. Lodjursjakten är endast tillför att jägarna inte accepterar konkurrenter till dem själva.
Låt inte jägarna bestämma hur den svenska faunan skall vara sammansatt! Kräv fridlysning av lodjuren!