lördag 27 oktober 2012

Jaktkritik


Min dotter och dotterdotters häst har under ett par år lidit av artros men har genom veterinärbehandling kunnat fungera som ridhäst. Men nu vid snart 20 års ålder haltar hästen även då hästen inte rids och veterinären ansåg att den led och att artrosen enbart skulle bli värre och ingen behandling skulle hjälpa. Beslutet blev då att hästen skulle avlivas. Men för att döden skulle bli så snabb och med så lite stress som möjligt skickades inte hästen till något djursjukhus utan togs utanför stallet, gavs lite hö och fick en lugnande spruta innan hästen avlivades med ett skott i huvudet med en avlivningspistol. 
När en väns katt fick cancer tog hon hem veterinären och katten kunde ligga trygg i hennes knä när veterinären gav katten den dödande sprutan. Detta förfarande i stället för att sätta katten i en bur och åka till en klinik med ljud och lukter som kunde kännas obehagliga för katten.
Så behandlas djur som är individer; respektfullt och med omtänksamhet. 
Vid en inspektion av veterinärer på slakterier (alla tillät inte inspektion) uppvisade flera slakterier grym behandling av djur med t ex onödigt många och hårda slag för att driva djuren till slakt men också olaglig användning av "elfösare." 
I jakten dödas ca 400 000 djur enbart för att jägarna inte vill ha dem i naturen. De djuren betraktas som skräp och kastas till korpar och andra asätare. Förutom det oetiska i att behandla levande och kännande djur som skräp är den stora och helt onödiga skadskjutningen oförsvarbar. 100 000-tals djur drabbas! I den övriga jakten består en stor del av bytet av små fåglar som knappast kan ge kött i proportion till kostnaden för jakten. 
Jag menar att bara 20% av jakten kan anses berättigad; älg (88 000), vildsvin (66 000) och möjligen rådjur (114 000) = 268 000 djur av 1 220 000 dödade i jakten jaktåret 2010/2011.
Om jakten kunde begränsas till de angivna arterna skulle skadskjutningen alltså minska kraftigt. Från de många 100 000-tals djur som skadskjuts varje år skulle antalet minska till kanske  några 10 000-tal. Ett mycket stort antal men kanske måste vi acceptera detta innan staten ålägger jägare att avlägga godkända skjutprov kanske genom simulatorer. Det skjutprov som nu krävs i jägarexamen är alldeles för lätt.
Läs www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

söndag 21 oktober 2012

Jaktkritik

Den här bloggen berör inte jaktens allvarligaste sidor men har en principiell viktig del. Nämligen ska jägarna bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt?

Nu i dagarna har Naturvårdsverket framlagt ett förslag på att ca 380 vargar ska finnas i Sverige. Den ansvarige på Naturvårdsverket framhöll i Dagens Eko att detta antal inte skulle betraktas ett ett tak men på Naturvårdsverkets hemsida påpekas inte detta. Alltnog i Naturvårdsverkets förslag ingår också ett scenario med att 180 vargar skulle räcka. Miljöminister (kan man kallas för det med hennes inställning?) Lena Ek hoppade naturligtvis på detta förslag som ligger mycket nära Svenska Jägareförbundets eget förslag. Skulle Lena Ek ansluta sig till ett högre antal skulle hon säkert förlora värdefulla röster bland sina väljare. En sådan förlust skulle kanske vara dödsstöten för Centerpartiet som ju ligger i opinionsmätningar mycket nära den fastställda 4% gränsen till att få en plats i riksdagen.
Naturvårdsverkets beslut grundar sig på två "experters" bedömningar (se rapporten på Naturvårdsverkets hemsida av Olle Liberg och Håkan Sand från Grimsö). Mig veterligen har ingen av dessa personer läst varken genetik eller statistik. Olle Libergs avhandling gällde katter på Revingehed i Skåne. De uttalar sig dock med en stor försiktighet att det är mycket svårt att göra en genetisk hållbarhetsanalys. Varför Naturvårdsverket inte tillfrågat Sveriges främste genetiska expert på varggenetik Linda Laikre på Stockholms universitet är mig en gåta. En gissning är att hon kommit fram till att ca 3000 vargar behövs för att på lång sikt (>100 år) ha en vargstam med låg inavelsgrad och med realistiskt inflöde av nya varggener. Detta scenario vågade Naturvårdsverket inte komma med då de med all säkerhet skulle bli utsatta för en veritabel proteststorm från jägare
Eftersom jag är genetiker med speciellt intresse för evolutionära aspekter tror jag mig veta hur andra genetiker resonerar. Olle Liberg och Håkan Sand gör vissa antaganden i deras resonemang. För det första så är det viktigt att fastställa proportionen mellan antalet djur som står för produktionen av ny avkomma (den sk effektiva populationstorleken Ne) i förhållande till den andra delen som inte få avkomma (Nc). De får denna kvot (Ne/Nc) till 0,25 vilket betyder att en fjärdedel av populationen deltar i reproduktionen. Inte ens Naturvårdsverket anser att detta är rimligt för varg som ju lever i storfamiljer med ett alfapar som står för all reproduktionen i flocken. I Sverige och Norge anses det finnas mellan 250-300 vargar. Dessa vargar har ca 20-25 föryngringar per år. Detta tyder på att vargar har ett Ne/Nc på 1/10. Detta är det första felet med Liberg-Sands resonemang. Det andra är att de förutsätter en alldeles för hög grad av invandring av vargar från Finland-Ryssland. Det är ju inte bara så att vargarna ska gå igenom renbeteslanden utan de måste också kunna bilda revir och bli ett alfapar som står för en del av avkomman till nästa generation. Under de tretio år som gått sedan vargen på nytt etablerades sig i Sverige har 4-5 vargar kommit ner till mellansverige och någon (några?) kommit in i populationen. Till detta tillkommer också den s k genetiska driften alltså förlust av gener genom en slump. Enklast kan detta liknas med singling av en slant. Kastar man två gånger är det ganska sannolikt att krona kommer upp båda gångarna (eller kalve). Kastar man slanten fler gånger minskar sannolikheten att endast en sida kommer upp. I en liten population är risken för att endast en gen kommer "upp" (få kast) större än då populationen är större (många kast). Med dessa förändringar (lägre kvot Ne/Nc = 1/10, en nykomling per generation (1 ny varg vart femte år och risken för genetisk drift) så måste vargpopulationen vara betydligt större för att ha 95% chans till överlevnad på minst 100 år. Genetiska forskare bedömde att populationen med dessa förutsättningar måste vara 1 500 - 5 000 djur (se Bilagor till Sammanhållen rovdjurspolitik SOU 1999:146). Genetiken och förutsättningarna har inte förändrats sedan dess. 

torsdag 18 oktober 2012

Jaktkritik

Den fria fjälljakten som sker på statens mark har varit omdebatterad beroende på att den börjar ett par veckor tidigare än t ex i Norge. Många ripungar har inte vuxit till sig och beroende på den tidiga starten av jakten kommer många utlänningar vilket ökar trycket på ripstammarna. De länsstyrelser som har tillsynen av jakten har numera möjligheter till begränsning av jakten då ripföryngringen har varit dålig och länsstyrelserna avlyser jakten då den inom vissa områden har uppnått en fastställd kvot. Det är utmärkt.
Tyvärr tror jag att ripjakten också har en allvarlig baksida. Ripor jagas med hund och då riporna flyger upp skjuts de bakifrån och jag är övertygad om att många skadskjuts. Förutom det lidande som riporna utsätts för så innebär de hagel som de skadskjutna riporna innehåller också tämligen ofta hamnar i falkar och örnar. Endast några få hagel förgiftar en fågel och det är allvarligt då det inträffar hos våra sällsynta rovfåglar.
Alltnog då jag ber om att få länsstyrelsernas jaktstatistik så finns Norrbottens på deras hemsida med de andra (Västerbotten och Jämtland) inte svarar på mitt brev trots att en vecka gått. Har de ingen koll på avskjutningen?

Läs hemsidan: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna  

söndag 7 oktober 2012

Jaktkritik


I DN den 7/10 2012 så tas jakten upp i ett ekonomiskt perspektiv. Enligt en skiss så kostar bara utrustningen ca 65 000 kr alltifrån gevär till stövlar och annat som tydligen är ett måste.  Dessutom lägger jägaren ner ca 12 500 kr per år på sin hobby enligt en undersökningen som SLU gjorde 2008. Vad som ingår i denna kostnad framgår inte men enligt artikeln så är arrendet den största kostnaden för den som inte har egen jaktmark. Arrende nära Stockholm (vad det nu är) kostar mest medan det i Norrland (Norrbotten?) är "nästan gratis" enligt en jägare. Som ett exempel tas ett arrende i Sörmland där kostnaden är 15 000 kr per år per jaktdeltagare plus kostnad för köttet 35 kr per kg för vildsvin. Artikeln redovisar också att jägare i snitt får 56 kg kött och med den skattade utgiften på 12 500 kr blir köttpriset 230 kr per kg. 
Det är alltså knappast för köttet som jägarna dödar djur. Av dessa 56 kg måste minst 90% komma från älg. Jag tror att de flesta anser att man får godare kött än älg för 230 kr per kg. Men älgjakten är en nödvändig jakt idag och det är bra att köttet tas tillvara vilket inte alltid är fallet med jakten. Jag har åtsilliga gånger ondgjort mig över den sk viltvården som endasst är till för eliminera arter som jägarna konkurrerar med och efter dödandet bara kastas på sophögen.
I artikeln framgår också att 271 000 jaktkort jaktåret 2011/2012. Av någon för mig oförstålig anledning så tycks 7000 fler jaktkort ha lösts än tidigare år. Jaktintesset tycks också för oförståligt öka i åldersgruppen 18 - 30 år. Hur kan man förlora empatin i så unga år. Jag vet många som gråter floder av tårar när hunden eller katten måste avlivas då djuret är dödligt sjuk och lider. Jag tillhör den skaran. Att jägare inte ser vilda djur som levande och kännande varelser är ju helt klart och jag har läst om jägare som utan att blinka dödar sin jakthund om jägaren inte tycker det är tillräckligt bra. Jag kan förstå detta eftersom jakt måste innebära att ha en okännslighet mot djur. Annars skulle man inte vilja döda dem. 
Glädjande nog har också avståndstagandet från jakt ökat. Enligt samma undersökning så är 21 % av svenskarna som tar avstånd från jakt; alltså sju gånger vanligare än att vara jägare. Detta är 11 % fler än för 30 år sedan då en enkät visade att avståndstagandet från jakt var 10% (Jakt och Vilt SOU 1983).
En litet detalj i artikeln som jag också måste kommentera är en jägare som förståndigt nog försöker bli en bättre jägare genom att öva skytte på lerduvor. Jägaren säger "att bomma när man tagit sig upp på fjället för att jaga ripa är inte kul". Han borde ha framhållit att den skadskjutning som han åstadkommer med sin jakt och borde avhålla honom från att jaga. För en duktig jägare minskar risken för skadskjutning men ofta är duktiga jägare oftare ute och jagar och riskerar alltså fler skadskjutningar även om procenttalet är litet i förhållande till dåliga och ovana jägare. Men om detta lidande för djuren finns det inte en enda rad i artikeln vilket är mycket typiskt. Tyvärr!
Läs också hemsidan: www.jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna


lördag 6 oktober 2012

Jaktkritik

Jag har i ett tidigare inlägg berättat och något kommenterat jaktstatistik som jag fått från Jägareförbundet. I den statistiken ingår inte jakten på statens mark i fjällen. Det är s k småviltsjakt som bedrivs där vilket menas med att man dödar framför allt dalripor, fjällripor, tjädrar, orrar och några få harar. För att komma åt hur många som dödas varje år borde men kunna gå in på respektive länsstyrelsers hemsidor men så enkelt är det inte.
Norrbotten har statistik men i form av stapeldiagram med antalet ovanför varje stapel. Om staplarna hade gjorts någorlunda breda så skulle kanske antalet synas men nu så ligger antalen ovanpå varandra och i bland är det svårt att utläsa antalet. De övriga länsstyrelserna som har denna jakt så finns ingen statistik överhuvudtaget för Västerbotten och stapeldiagram utan antalsangivelse från Jämtlands län. Där får man gissa antalet från en mycket grov y-axel. Dessutom är den senaste statistiken från jaktåren 2008/2009. Slött att inte föra in mer aktuell statistik!
Men jag kommer att maila ansvariga och då får jag hoppas att de andra siffrorna kommer fram.

Läs vår hemsida: www.jaktkritikerna.se
och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna