tisdag 26 december 2017

Jaktkritik

Jag har bloggat ca 10 år och skrivit fler än 500 bloggar och brukar ha mellan 10-15 läsare varje gång. Därför är jag mycket förvånad över att min senaste blogg lästs av fler än 10 gånger så många som brukligt. Tills i dag fler än 170 personer. Jag har inte fått någon kommentar som skulle kunna förklara  det intresse som just denna blogg har skapat. Den handlar ju om att ett par lokalpolitiker vill ha större avskjutning av rådjur för att de tycker att rådjuren äter upp allt för många växter i trädgårdar i området där de bor. Att det finns jägare som kommunerna betalar för att hålla "skadedjur" (hur de nu definieras) borta från tätt bebyggda samhällen kan väl inte vara något okänt. Helt klart är att de ca 8 500 stadsduvorna och troligen de flesta av de ca 65 000 skatorna och ca 85 000 kajorna också skjuta i "viltvårdande" syfte. Förmodligen skjuts också många grävlingar, rävar, kaniner och rådjur men jag tror knappast att man för någon statistik på detta.
Förklaringen att så många läst min blogg nu endast beror på att det är jul och man har gott om tid att sitta och plöja igenom nätet och leta efter annorlunda nyheter.
Den enda bloggen so, tidigare fått en liknande uppmärksamhet är den blogg jag skrev för ett par år sedan då jag fann ett dovhjortskid som fastnat mellan vilthägnets nät och den eltråd som gick längs nätet och inte kunde komma loss. När jag fann kidet var kidet dött sedan några dagar och angripet av asätande insekter och kanske av de vildsvin som också fanns i hägnet. Kidet var i stark förruttnelse och inte mycket var kvar av köttet. Men det måste ha varit en oerhörd plåga för djuret att sitta fast med ständig elstötar och kanske törsta eller hungra ihjäl. En så fruktansvärd död är det värsta jag skulle kunna tänka mig. Jag förstår att denna blogg upprörde många och att den fick en stor spridning.  Till er som inte läser min blogg så ofta kan jag tala om att vilthägnet har lagts ner för ca två år sedan och nu inte innehåller några djur mer än de vilda som kan ta sig dit på eget bevåg. Nätstaketet är kvar men ca 2/3 av skogen är nertagen och grindarna är öppna för eventuella besökare.
Till alla er som nu läser min blogg så läs gärna fler och kommer med kommentarer. Det finns en sökfunktion och pröva olika ord och företeelser som har med jakt att göra. Kanske ni hittar något intressant.

Bli medlem i Jaktkritikerna: www.jaktkritikerna.se

tisdag 19 december 2017

Jaktkritik

Jag undrar ibland om människor har någon som helst känsla för djur. Jag läser i DN att lokalpolitiker i den borgerliga gruppen vill att fler rådjur ska skjutas för att dessa "äter upp tulpaner i trädgårdar".
Hur kan man tycka att växter är viktigare än levande varelser? Det är inte bara en idiot till politiker utan tre stycken som uttalar sig.
Glädjande nog finns det en vettig "viltvårdare" (som det heter) som menar att rådjuren inte är många och att de har minskat betydligt sedan 1990-talet. Han anser att det viktiga för honom är att se till att vildsvinen inte blir för många. Att vildsvin kan förstöra trädgårdar kan jag själv intyga.
Ta reda på vilka ni röstar på i nästa års val!

Bli medlem i Jaktkritikerna: www.jaktkritikerna.se

torsdag 14 december 2017

Jaktkritik

För ett par dagar sedan hörde jag på programmet "Kropp och själ" på radio. Programmet började med att tala om djurförsöken. Där framhöll man att djur och människa var mycket lika och att detta var anledningen till att djurförsök användes för att studera sjukdomar och dess möjligheter för att bota eller lindra dessa. Man framhöll också att alla djurförsök noga måste beskrivas och godkännas av djuretiska nämnder som avgjorde risk för att djuret utsattes för onödigt lidande i förhållande till nyttan av försöken. Sedan tog man upp sällskapsdjurens, hundar, katter och hästar, viktiga roll för människors mentala hälsa och välbefinnande. Sällskapsdjuren kallades genomgående husdjur vilket jag anser vara kor, grisar m fl.
Tyvärr gav sig inte programmakarna in på människans mycket mer kontroversiella användning av husdjur och den helt oetiska jakten. Hus skulle en djuretisk nämnd behandla en ansökan om jakt?
Anta att man skriver. "Jag vill ut och jaga. Detta sker för att jag ska få spänning och nöje och kanske några kilo kött. Jag kommer förmodligen att skada minst 10% av de djur jag försöker skjuta men jag kommer att söka efter de skadade och de flesta kan jag nog döda efter några timmar. En del individer kommer att försvinna med skador som inte är direkt dödande men gör att djuret får svårare att klara sig på sikt. Någon nytta av jakten har ingen annan människa utan den är enbart för min egen tillfredsställelse"
Den som tror att nämnden skulle tillstyrka detta; räck upp en hand.

Bli medlem i Jaktkritikerna   www. jaktkritikerna.se

söndag 10 december 2017

Jaktkritik

Jag bor nära Hargs Bruk i norra Uppland. Som jag tidigare skrivit om har företaget slutat med att sälja jakt i sitt vilthägn och de sätter inte ut uppfödda gräsänder i sina viltvatten. Trots att Hargs Bruk i många år har förlorat pengar på denna försäljning av jakt har de först nu slutat med detta. De har i stället besluta att satsa på sin köttproduktion och ska utöka hjorden med ca 200 kor. Bruket producerar ekologiskt kött vilket är så bra som det går när det gäller köttproduktion.
Alltnog fick jag höra i dag att den norrman som arrenderar jakten på Hargs ägor betalar 170 000 kr per år för jakten. Det finns förvisso många vildsvin här omkring och några 100-tal skjutna är säkert ingen match att få tag i. Men hur kan det vara värt 750 000kr? Hur kan någon betala så mycket för nöjet att sitta i ett torn och vänta på att svinen ska komma fram till foderautomaterna och sedan panga på några stycken som står och äter ca 50 m bort? Det övergår mitt förstånd. Hargs ägor är stora och det kanske finns marker med god tillgång på älg och rådjur men de marker jag känner till , kanske 1,5 x 1,5 mil är varken älg eller rådjur speciellt vanliga. Jag känner till flera områden med större tillgång. Men med tanke på vad jag ser här omkring med en mängd nya jakttorn tycks det som om jakten ska  bedrivas häromkring just på vildsvin. Inte mig emot. Vildsvinen är många och gör stor skada på ängar och i trädgårdar som mer och mer omgärdas av el-stängsel.
Men det är helt klart att våra resurser är ojämnt fördelade i vårt samhälle. Men det är ingen nyhet även om man bli upprörd när man blir påmind.

Bli medlem i föreningen www.jaktkritikerna.se

fredag 1 december 2017

Jaktkritik

Jag hörde på radio att en för mig okänd förening fått Förvaltningsrätten att upphäva ett skyddsjaktsbeslut på 6 (8?) lodjur i ett renbetesområde. Jag utgår från att detta beslut överklagas och vi vet inte vad det slutgiltiga utfallet blir men jag har en del att invända mot att skyddsjakt inhiberas i renbetesområderna.
Mina argument är att lodjuret inte anses vara ursprungligt i fjällvärlden. Lodjuren är ett skogsdjur och har under den intensiva jakten under 1900-talet och tidigare drivits upp från skogslandet till fjällen. I dag är lodjuret det rovdjur som tar flest renar då inte varg tillåts finns i fjällen. Den lojakt som ska bekämpas är licensjakten i de södra delarna av landet. Här gör lodjuret ingen skada utan livnär sig på rådjur och andra mindre däggdjur och fåglar.
Min inställning är att lodjuren skulle kunna reduceras i renbetesområderna men då skulle samerna acceptera att några vargfamiljer skulle få finns i stället. Jag vet att vargens direkta på verkan på renskötseln inte bara handlar om att vargarna tar renar utan kanske mest för att vargen skrämmer och spränger renhjordarna så att ägarna får ett mycket större arbete med att smala ihop renhjorden igen.
Både vargen och lodjuret har en viktig ekologisk funktion i fjällen genom att lämna kvar rester av sina byten så att de kommer både järv och fjällräv till godo. Skulle ingen mat finns efter dessa rovdjur skulle säkert järven i alla fall få det mycket svårt att klara sig.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikern.se och bli medlem och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

måndag 20 november 2017

Jaktkritik

Nu har tre personer dömts för det jaktbrott de utfört i Norrbotten. En person döms till fängelse i 1 år 4 mån och de andra till ett något lägre straff. Polisen är nu oroliga för att de inte i fortsättningen kan använda telefonavlyssning för att komma på tjuvjägare eftersom det krävs att brottet ska vara grovt och kunna medföra minst 2 års fängelse. Nu kommer tingsrättsdomen att överklagas till Hovrätten och vi får vål se vad utfallet blir där.
Enligt lagen ska jaktbrott ge minst 6 mån. och om brottet är grovt upp till 4 års fängelse.
Här är ju straffvärdet mer än 2 års fängelse och polisen kan ju inte veta när de eventuellt börjar sin telefonavlyssning veta vad straffet kan bli. Bedömer polisen att brottet är grovt så bör de ju telefonavlyssna. Men vad jag förstår anser polisen att det nu avdömda brottet är grovt och om inte domstolen anser att de har rätt kan inga andra tjuvjaktsbrott heller vara grova.
Jag kan också tycka att poliser har rätt i sin bedömning. Åtta rovdjur (björn, lodjur och järv) har dödats och flera av dem har också plågats medvetet innan de dödats. Hur kan en domstol anse att ett brott kan vara än mer grovt än detta? Det finns ju trots att en straffskala på upp till 4 år!
Jägare har ju en ganska generös licensjakt på björn och lo plus ofta beviljad skyddsjakt på dessa arter och för järven finns det skyddsjakt som beviljas med 20 - 30 individer per år.
Personligen tycker jag att telefonavlyssning skulle få bedrivas i större omfattning. Att bekämpa brottslighet är viktigare än att skydda brottslingens integritet.

Läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www jaktkritikerna.se och bli medlem och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

söndag 19 november 2017

Jaktkritik

I torsdags hörde jag på programmet "Nordegren och Epstein" . Det är ytterst sällan jag lyssnar på detta program men jag hörde en presentation om vad programmet skulle innehålla. Bl a skulle man tala om sälar och storskarv i Östersjön och eftersom detta ämne har debatterats mycket så tyckte jag att det skulle vara intressant.En professor  från Stockholms universitet intervjuades om en undersökning han tydligen var intiativtagare till för som han sa "ta reda på hur det förhöll sig med" sambandet mellan säl, storskarv och fisken i Östersjön. En sammanfattning finns av professorns synpunkter på Youtube "vilka konkurrerar om fisken i Östersjön?"Han påstår att gråsälen tar ca 100 000 ton fisk/år i Östersjön eller ca 50% av vad fiskare fångar och storskarven tar ca 40 000 ton fisk. Övriga fågelarter (tärnor, skrak, trutar) tar ca 60 000 ton. Han är inte ensam i studien utan har 12 andra forskare från Finland, Estland och Danmark med sig.  Jag har inte läst rapporten och vet inte hur forskarna kommit fram till de resultat de redovisar men jag har försök att på nätet hitta uppgifter om gråsäl och storskarv. På Skansens hemsida finns uppgift att en gråsäl "kan äta upp till 7 kg/dag". Ett rovdjur har olika lycka vid sitt jagande och jag antar att 5kg/dag är ett medeltal. Fisk, i alla fall strömming som är sälens huvudsakliga föda, är kaloririk och sälen själv ganska flegmatisk så detta födointag räcker säkert. Med 400 dagar/år blir det 2 ton per säl. Enligt Artdatabanken så finns det ca 20 000 vid den svenska kusten framför allt i Stockholm skärgård och vid Åland. Antalet är färre längre norr ut och i södra Sverige. Enligt min beräkning ger detta 40 000 ton som sälen äter. Om man räknar hela Östersjön så finns det ca 40 000 gråsälar och då skulle det alltså gå åt 80 000 ton. Detta tal är ju lika det angivna. Möjligen räknar forskarna med högre konsumtion av fisk hos sälen. Men hur stor är sälen påverkan på fisket. I Youtube islaget påstår professorn att påverkan är betydande. Enligt Havs- och vattenmyndigheten är Sveriges fiskekvoter 180 000 ton av matfisk. Jag antar att övriga länder runt Östersjön (Finland, de Baltiska staterna, Polen, Tyskland och Danmark) troligen har minst lika stora kvoter och då är vi uppe i 400 000 ton fisk som landas per år. Gråsälen skulle alltså ta ca 20-25% av den försäljningsbara fisken. Dessutom tar säkert gråsälen största delen av sin föda från strömming/skarpsillsbestånden som nu är mycket stora på grunda av torskens tillbakagång. Storskarven äter enligt uppgift på nätet 0,5 kg/dag alltså 1/10 del av vad gråsälen gör. Det tycks märkligt då gråsälen väger 100 gånger mer men fåglar förbrukar troligen mer energi. I Östersjön finns ca 100 000 storskarvar av rasen mellanskarv. Detta antal skarvar ger att dessa fåglar äter 50 ton fisk/dag = 20 000ton/år. Men mellanskarven är en flyttfågel och finns i Östersjön under ca ett halvt år vilket minskar konsumtionen till 10 000 ton. Under året föds ungar som behöver mat och är i havet ca 1/4 år och fördubblar populationen under den tiden vilket ger den totala mängden fisk till 15 000 ton. Dessutom anses mellanskarven leva på "skräpfisk, mört, gärs, löja men även abborre som professorn påtalade ett par gånger. Men om det är något som påverkar fiskbestånden i Östersjön är det övergödningen, varmare vatten, lägre salthalt och mindre syre. Jag tror att professorn har ett syfte med sin undersökning. I sitt Youtube inlägg säger han att en reduceringar av skarvarna med 75% inte gör fågeln sällsynt. För min egen del tror jag att gråsälen gör större skada på fisket genom att äta fiskar som hamnar i näten och att de förstör näten då de själva fastnar i näten och i sin förtvivlan försöker slita sig loss inan de drunknar. Min kritik av studien gäller alltså: forskarnas beräkning av gråsälens och mellanskarvens populationsstorlekar och/eller deras fiskkonsumtion och deras jämförelser med övrigt fiske. För övrigt ifrågasätter jag deras syfte. "För att ta reda på hur det förhåller sig" låter neutralt men då slutsatserna är överdrivna och att professorn tycker att mellanskarven kan reduceras med 75% tyder inte på objektivitet. Om fisket minskat, som vissa påstår men ingen visat, är nog det mer rimligt att studera och diskutera den mycket stora försämring av Östersjöns vatten som skett de senast 70 - 80 åren. Fiskeribiologer anser också att de kvoter som EU godkänner t ex för torsk är alldeles för generösa vilket också måste tas i beaktande då torsken är en rovfisk som har stor betydelse för fiskbestånden. Som något bevandrad i statistik vet jag att enklar orsak-verkan samband aldrig finns.  Läs och köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Bli medlem och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna


söndag 12 november 2017

Jaktkritik

Jag hör på radio ganska märkliga saker ibland. Det pågår tydligen en kyrklig konferens om mänskliga rättigheter. Inget märkligt i detta. Det är viktiga frågor och det tillhör naturligtvis kyrkans och också kristenheten att diskutera. Men det kom också en person som intervjuades och somn tyckte att man borde diskutera om inte också robotar skulle ha mänskliga rättigheter. Robotar blev ju mer och mer lika människan. Robotar kan köra bil och spela de mest invecklade spel och interagera med personer.  
Men som en tekniker och som hade arbetat med AI i många är framhöll att robotar är maskiner och kan inte t ex inte känna lidande.
Jag tyckte att det var ett lysande svar. Jag har några gånger träffat på och hört personer som anser sig vara religiösa och kristna som inte har någon förståelse för problemet med att döda och jaga djur. De ser bibels ord om de själlösa djuren som sanning och att de därför inte tillhör de levande som gud bryr sig om. De ser till skillnad från personen som ansåg att robotar skulle kunna ha mänskliga rättigheter inte att djuren med ett lika dant nervsystem som vi, och som verkligen kan känna, smärta, ångest och räddsla ska ha något som kan likna rättigheter. Det finns ju djurskydd för husdjur och sällskapsdjur men inte det finns inte för de vilda djuren. Ett mycket märkligt förhållande. De vilda djuren är ju som alla andra djur så varför får de behandlas på ett helt annat sätt? Skadeskjutningar och hetsande med hundar tillåts men piskar du din hund blir du åtalad för djurplågeri.
Denna diskrepans måste försvinna! Värna de vilda djuren som alla andra djur.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www. jaktkritikerna.se. Bli medlem och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

fredag 3 november 2017

Jaktkritik

Nu har Jägareförbundet plockat ut sitt gamla skelett ur garderoben. Åter igen försöker de att få igenom bågskyttejakt i Sverige. Denna jakt har aldrig och kommer aldrig att etisk. Redan  i början av 1990-talet var denna jaktform på tal. Vi i Jaktkritikerna var naturligtvis negativa och i vårt remissvar till Naturvårdsverket framhöll vi den större risk för skadeskjutningar och att om jakt ska tillåtas så ska jakten vara effektiv och med så litet lidande för de vilda djuren som möjligt. Jag vågar säga
 att vår  remiss var verkningsfull då flera av våra skrivningar fanns med i Naturvårdsverkets avslag av propån från Jägareförbundet.
I samband med att denna fråga var uppe för diskussion träffade jag den dåvarande ordföranden i Bågskytteföreningen som sa till mig att "det är ingen konst att skjuta ett rådjur på 50 meters håll med ett gevär" underförstått att det är det med en pilbåge och det var just detta som pilbågsjägarna ville åt. Detta uttalande om något talar om att pilbågsjakt ger större skadeskjutningar än med gevär. Nu påstår Jägareförbundet att skadeskjutningen inte är större med pilbåge än med gevär enligt utländska undersökningar. När skadeskjutningarna med gevärsjakt ligger mellan 10 - 60 % så kan detta vara riktigt men denna höga och helt oacceptabla skadeskjutningsprocent ska ju naturligtvis inte vara ett rikttal eller överhuvudtaget vara tillåten. Om en jämförelse ska göras mellan pilbågsskytte och gevär ska den utföras på en tavla där samma förutsättningar finns. Förutsättningarna ska vara likvärdiga med skyttar med godkänd kompetens och göras med tavlor på olika avstånd från skytten. Jag tror på den förre ordföranden i Bågskytteförbundet. Det är svårare att träffa med en pilbåge än med ett gevär.
1990-1991 framträdde Leif GW Persson, Jan Guillou och Per Lorentzon i programmet "Grabbarna på Fagerhult i SVT (nu på SVT play) och lät en pilbågsjägare skjuta mot ett rött äpple som de ansåg lika stort som ett rådjurshjärta. Bågjägaren missade äpplet tre gångar men någon (oklart vem) sköt sönder äpplet i tusen bitar på det första skottet. Jag utgår fram att bågjägarna valde en rutinerad och duktig skytt och ingen tönt.
Bågskyttarna framhåller att de ska smyga sig fram till djuret och skjuta det på maximalt på 20 meters håll. Detta smygande är en viktig del i bågskyttet enligt de som gillar den löjliga och fullständigt onödiga bågjakten. Nu finns det sedan många år en uppmaning från Naturvårdsverket att båge rådjur och gäss inte ska skjutas på längre håll än just 20 m. Detta har naturligtvis inte införts i någon jaktförordning eller jaktlag så uppmaningen har inte följts. Så kommer inte heller bågjägarnas påstående att ihågkommas.
Det är ytterst oetiskt att leka indianer med levande varelser. Jakt är ett våldsuttryck och den jakt som förekommer ska självfallet vara seriös och vara till för att skaffa kött och ske med största allvar och hänsyn till det vilda. All annan jakt ska förbjudas.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www. jaktkritikerna.se.
Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

måndag 30 oktober 2017

Jaktkritk

Det är få som läser denna blogg men ni som gör det kanske är väl spridda i landet och då jag har skickat nedanstående insändare till ett 20-tal tidningar runt om i landet så skulle det var roligt och höra om någon/några har sett insändaren. T ex med jag har sett den i xxx

Som jaktkritiker anser att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. 100 000-tales djur skadeskjuts varje år. Vi vet att 60% av äldre sädgäss har hagel i kroppen. 30% av treåriga och äldre rävar har skottskador i ben och huvud. Enligt forskaren skulle fler skador upptäckts om han fått hela kroppar. I dag vet vi att vid vargjakten så skadesköts 15 vargar av de 44 som licensjakten (34%) och 8 % ( två stycken) av de 24 som sköts 2017. Då det är 1,2 miljoner djur som dödas i jakten blir det minst 100 000.
Tänk om slakterier skadade och sårade 100 000-tals djur innan de hade ihjäl dem. Inget slakteri skulle få vara kvar. Men jakten som är en hobby och ett nöje för de som utövar dödandet får fortsätta. Varför?

Hans Ryttman
Jaktkritiker

hans.ryttman@telia.com

Svinnö 138
742 95 Hargshamn
0768 - 44 95 44

lördag 28 oktober 2017

Jaktkritik

Jag gör ett undantag och publicerar en artikel som kommer i nästa nummer av Jktdebatt. Jag vet att få medlemmar i föreningen läser min blogg och jag vill gärna sprida kunskapen om den förödande jakten på våra rovdjur.

Föredrag hållet på Västra Götalands höstträff den 21 okt. 2017.Under min tid som ordförande för Jaktkritikerna ägnade föreningen mycket litet arbete på att lyfta fram jaktens påverkan på rovdjurens överlevnadsmöjligheter. Delvis var situationen helt annorlunda på 1990-talet och fram till början av 2000-talet. Någon licensjakt bedrevs inte och några riktlinjer var inte fastslagna för den s k "förvaltningen" av de stora rovdjuren. I slutet av 1990-talet tillsattes en utredning med kända akademiker inom genetik och ekologi som lade fram sitt betänkande 1999. Men den förvaltning som experterna föreslog dög naturligtvis inte utan man tillsatte snart en ny utredning som tillgodosåg jägarnas önskemål bättre. I den första utredningen fick Jaktkritikerna göra sin röst hörd men inte i de kommande. Senare har Jaktkritikerna inte varit med i de olika överklaganden och övriga protester som Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och WWF har skrivit. När en av de första överklaganden som gjordes mot vargjakt bad jag att få vara med som undertecknare men fick veta av den rovdjursansvariga på Naturskyddsföreningen att vi inte var välkomna. Utan att jag fick klart för mig varför vi inte fick vara med bland undertecknarna tror jag att vi ansågs alltför negativa till jakt i allmänhet och då ansågs extremistiska och på så sätt skulle skada "saken". Senare har jag tyckt att när så stora föreningar arbetar med rovdjursfrågorna och inte får igenom något mer väsentligt så varför ska vi som liten föreningen lägga ner något arbete med vår oerhört minde resurser personellt och ekonomiskt.I början gjorde Jaktkritikerna en insats för lodjuren när de övriga föreningarna sysslade med vargar. Vi framförde ett klagomål mot kungariket Sverige, som det heter i EU sammanhang, mot den jakt som bedrevs på lodjur utanför renbetesområdet.Vi fick som svar ett "Motiverat yttrande" som innebär ett förbudet mot jakten och är undertecknat av Margot Wallström som då var miljökommissionär. Motiveringen mot jakten var:Exempelvis kan inte individers intressen av att bedriva jakt på rådjur , vilket är ett naturligt bytesdjur för lodjuret anses som ett sådant ”allmänintresse”Kungariket Sverige har i sin ovannämnda skrivelse inte angett tillräckliga grunder för att styrka att det inte fanns någon annan lämplig lösning än den ifrågavarande jakten.Kommissionen kan även konstatera att inte heller något av de övriga skäl som nämns i artikel 16:1, punkterna a) - e) i habitatdirektivet föreligger i detta fall.När Margot Wallström slutade som miljökommissionär kom det naturligtvis en annan och då passade Sverige på att göra ett nytt försök och då lyckades man få tillbaka jakten med att utnyttja Artikel 16:1 punkt e) som lyder:För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsat omfattning tillåts insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 (där lodjur ingår) i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga myndigheterna.Hur man kan få denna paragraf att tillåta jakt på fler än 100 djur är för mig en gåta. Paragrafen måste ha tillkommit för att tillåta vissa vetenskapliga undersökningar eventuellt för museer.Vi protesterade naturligtvis men säg den politiker som ändrar sig och erkänner att han/hon har gjort ett fel. I alla fall inte i ett sådant här fall då svenska staten agerade och krävde ett annat beslut än det som Margot Wallström tog. Denna förändring skedde då det var Socialdemokratiskt styre men jägarna är starka och viktiga väljare. Göran Persson och Margot Wallström var ju inte heller bästa vänner.Lodjurjakten gjorde dock ett uppehåll två år innan det nya tillståndet gjorde lodjursjakt tillåten igen.Jag har uppgifter från SVA (Statens Veterinärmedicinska anstalt) som får in alla de skjutna och på andra sätt funna rovdjuren för undersökning av kondition, skador, sjukdomar mm. Under 2005 till 2016 sköts 1163 lodjur i licens- och skyddsjakt. 390 individer dog i trafik och gissningsvis lika många genom tjuvjakt. Enligt forskare på Grimsö är tjuvjakten ungefär lika stor som de som död i trafiken. Tjuvjakten beräknas efter de oförklarligt försvunna lodjur som märkts. Men om detta stämmer skulle ca 1 900 lodjur dö en onaturligt död. Då det under samma tid har funnit 2284 familjegrupper som ska multipliceras med sex för att få antalet individer ger det att det levt 13 700 kodjur under denna tid. 1 900 onaturligt dödade är 14% av alla. Det finns vetenskapliga undersökningar som beräknar att maximalt 6% kan dödas utan att populationen minskar. Det angiva antalet dödade lodjur visades sig också vara för stort och det politiska beslutet att Sverige skulle ha 145 familjegrupper underskreds 2014 varför jakten ställdes in 2015 men återupptogs 2016.   Björnen har den starkaste populationen bland de fyra stor rovdjuren i Sverige. Enligt Naturvårdsverkets hemsida var stammen 2005 ca 2500 björnar och steg till 3200 år 2008. Därefter minskade björnstammen till  2600 år 2013. Inga senare skattningarna finns redovisade. Skattningarna kan ju inte ske med hjälp av spårning i snö, som sker med de andra rovdjuren, utan skattningen sker med hjälp av spillningsanalys med DNA undersökning. Hur säkert denna analys är i jämförelse med spåranalys vet jag inte men antalet redovisas i 100-tal vilket ger en fingervisning om säkerheten. Den klara nedgången från 2008 till 2013 beror naturligtvis på att licensjakten + skyddsjakten dödade fler och nära 300 björnar under åren 2010 - 2015. 2016 hade licensjakten minskat till 215 och skyddsjakten 31 djur. Naturvårdsverket redovisar björnantalet vartannat år och om jag antar en jämn ökning (2005 till 2008) och minskning (2008 - 2013) har 2160 björnar skjutits i licens- och skyddsjakt. Ca 10 björnar dör i trafikolyckor per år och jag antar lika många i tjuvjakt blir det 2350 onaturligt dödade björnar av de 25 700 som funnits. De onaturligt dödade är alltså ca 9%. I slutet av 1990-talet ansåg forskare att tjuvjakten var lika stor som de legala jakten som då var ca 40 björnar enligt Brottsförebyggande rådet (Brå på nätet). Den kraftigt utökade jakten bör väl troligen minska begäret att döda björnar illegalt.Skyddsjakt på björnar, som specialiserat sig på att döda renkalvar och de enstakt björnar som går och rotar i soptunnor i någon by, ska naturligtvis få ske. Men licensjakten på björnar ute i skogen långt från mänskliga boningar ska inte vara tillåten. De orsaker inga allvarliga skador och bör därför fredas. Men även här är det jägarnas önskemål som ska tillfredsställas. Björnen tar ju då och då en älg!Vargen är Sveriges mest hatade djur. Storskarven tävlar om den positionen bland fiskare och sommargäster boende i skärgårdar och vid sjöar där skarven häckar. Detta hat hos många jägare har gjort att riksdagen har tagit ett helt horribelt beslut om att Sverige endast ska ha ca 340 vargar. Denna lilla population kommer naturligtvis inte ha en chans att överleva i de 100-talet år som krävs för att fastslå att ett djur har en gynnsam bevarande status. Med den lilla och ytterst osäkra invandring av genetiskt olika vargar som sker måste antalet avlande par vara 200 - 250 stycken. Dessa revir kan knappast få rum i Svealand utan spridning måste ske till Götaland och Norrlands kustland och förhoppningsvis även några i renbetesområdet. Detta är självklart inget som sker i min livstid men attityder förändras förhoppninsvis.Under åren 2010 - 2016 dödades 273 vargar i licens- och skyddsjakt, 72 dog i trafiken och gissningsvis dödades 100 i tjuvjakt vilket blir att 440 vargar dog en onaturlig död av de 2880 vargar som funnits under denna tid. Detta är 15%. Det ska i ärlighets namn framhållas att vissa av de djur som dödats i jakten skulle ha dött av andra orsaker (svält, skabb t ex) under tiden som följde efter jakten men procenttalet skulle inte minska avsevärt. Vilken population klarar att minskas med 10 - 15 % av onaturliga orsaker? Tänk om vi människor dödades i krig med 700 - 1000 miljoner? Katastrof är inte ett tillräckligt stark ord. Hur kan man tillåta detta "krig" mot våra stora rovdjur?För järven ser det bättre ut. Visserligen har målet att 90 föryngringar nu uppmåtts och stammen ligger mellan 900 - 1000 individer. Än så länge tillåts endast skyddsjakt på 20 - 30 individer. Järvens skador på ren vet jag inget om men vet att den i stort sätt livnär sig på renar som andra rovdjur dödat. Förr i tiden var det oftast varg men nu när inga vargar tillåts i renbeteslandet så utnyttjar järven de renar som blir kvar sedan lodjuret fått sitt. Järven kan dock orsaka blodbad om den kan springa på skaren medan renen trampar igenom. Men hur ofta inträffar detta? Även om tjuvjakten kan vara stor verkar järven öka sin numerär vilket är synnerligen glädjande. Järnen var illa ut på 1970- och 1980-talen med endast ett 40-tal djur men som sagt de har spritts sig och ynglar nu i norra Värmland och i Hälsingland. Märkligt nog har två järvar dödats i trafikolyckor , en 2016 och en 2017, utanför Mariefred i Södermanland. Varifrån kommer dessa järvar?Många forskningsrapporter visar att stora rovdjur har en stor betydelse för faunans naturliga balans. Även floran har nytta av dessa begränsningar av de olika bytesdjuren som oftast har olika preferenser för olika gräs, örter och träd. Jag har dock svårt att tänka mig att den svenska vargstammen skulle få bli så stor så att ingen älgjakt skulle vara nödvändig. En varg klarar sig på 2 - 3 kg kött per dag och behöver alltså ca fyra älgar per år. För att ersätta jakten på ca 100 000 älgar skulle det behövas ca 25 000 vargar vilket förmodligen aldrig ha funnit i Sverige och kommer aldrig att finnas. Men andra rovdjur som lodjur och räv skulle troligen kunna ge en naturlig balans av rådjur och hare kanske också vildsvin. Därför borde både lodjur och räv vara fridlysta. De andra mindre rovdjuren mård och grävling ska naturligtvis aldrig jagas. Inte ens jägarna skulle se någon skillnad i antal av jägarnas bytesdjur om dessa två arter fridlystes.  Det mest skrämmande är de mycket stora antal som dessa rovdjur skjuts i. 70 000 - 75 000 rävar , 30 000 - 35 000 grävlingar och 10 000 - 12 000 mårdar per år. Dessutom fångas märdarna i fällor som alltid är rena tortyrredskapen. Inga fällor ska tillåtas. Här är endast Jaktkritikerna de som värnar om dessa rovdjur och ständigt för en kamp för att dessa avarter inom jakten ska försvinna.  

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna



.



onsdag 11 oktober 2017

Jaktkritik

Polisen har tagit fast en liga som ägnat sig åt tjuvjakt. Ligan har skjutit flera björnar, lodjur och järvar. De har ännu inte blivet dömda men och de anses skyldiga så slipper de att böta för de djur de har skjutit. Vid tidigare fall så har de som tjuvskjutit fått betala många 10 000 kr för att de skjutit "Statens vilt" som det heter när det gäller fridlysta djur. Naturvårdsverket tycker sig inte kunna bestämma vad värdet är på djuren.
Jag har alltid tycket att Naturvårdsverket är en värdelös myndighet. De är alltid mesiga vilket missgynnar natur och miljö som de är till för att värna om. Ett pris för ett djur är naturligtvis svårt att skapa. De vilda djuren har ju ingen "marknad" som tur är men man skulle nog kunna skaffa sig en uppfattning om man tog reda på vad andra länder tar för "storviltsjakt" som ju björn, lo och järv måste tillhöra. Jag är övertygad om att en jägare skulle betala minst 10 000 för att få möjligheten att döda en björn till exempel. Naturvårdsverket är jägarnas bäste vän (även i andra frågor).

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

söndag 1 oktober 2017

Jaktkritik

Jag har just läst ut en 85-årig bok"Fågelvägar" (Nordstedt & Söner 1932) skriven av Knut Hagberg. Hagberg (1900 - 1975) var en lärd man som 1925 disputerade på en avhandling om Thomas Carlyle (engelsk poet). Han kom sedan att bli kulturredaktör för Nya Dagligt Allehanda. Efter tidningens nedläggning kom han till Svenska Dagbladet där han skrev fler än 2000 artiklar om många ämnen som politik, religion och miljöfrågor. Allt detta finns med i den nekrolog som fanns i boken då jag fick den av min gode vän boksamlaren som redan hade boken-
I Hagbergs bok finns flera skildringar av hans utflykter till olika fågellokaler som Vombs ängar, Falsterbo m fl där han redan då ser förändringar till det sämre som utdikningar i Skåne med färre rödspovar och brushanar i våtmarkerna. Även om han får se en vit stork på Vombs ängar. Han ser också att de stora skogarna försvinner även om det i slutet av 1920- och början av 1930-talet fortfarande finns dylika.
I ett kapitel beskriver han sjön Klemmingen Tdär han bl a säger sig ha sett en svarthalsad dopping. Arten kanske var vanligare då och den häckade med åtskilliga per i Krankesjön på den tiden. Hagberg får också  ondgöra sig över de "söndagsjägare" han föraktar, "Till Omdans (en vik) höstsensationer höra väl också minnena av ärorika söndagsjägaren bedrifter: surret av en motorbåt, som kör in genom vassen, ofta på annor mans ägor, smattret från en massa hagelbössor, liknande kulsprutan i aktion , och så några timmar efteråt - när man som en rödakorssoldat inspekterar slagfältet . spridda fjädrar, skadskjutna doppingar, sumphöns och änder."
Det märkliga är den naivitet som Hagberg visar då han möter en tjuvskytt i skogen.
I kapitlet "Storskogen" träffar Hagberg på en (som han skriver) tjuvskytt. "Det är kanske blamernade bekännelse, men faktum är, att jag aldrig lyckats mobilisera några känslor av indignation mot dessa enstörningar, som både okunniga och likgiltiga för lagens bestämmelser i ämnet i kompaniskap med någon hund av blandras söka få tag på en tjäder eller hare, när de så behöver eller när ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig. De jaga för att leva."
Inte idag i alla fall.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter".  Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

måndag 25 september 2017

Jaktkritik

I går hörde jag på radion att Jägareförbundet skulle "utrota" minken i Luleå skärgård. Det är naturligtvis en lögn. När de minkar som jägarna lyckas döda kommer ny minkar dit. I ett försök att utrota kråkor vid Kvismaren för många år sedan visade det sig att området invaderades av mängder av unga kråkor som hållits borta av de revirhävdande kråkorna som skjutits bort. Resultatet blev alltså sämre efter "utrotningen". Resultatet blir troligen lika här.
Nu skulle det användas "automatiska" fällor. Fällorna skulle inte behövas kontrolleras utan minken skulle dödas emn sedan skulle kroppen falla ner på marken och ätas upp av kråkor, trutar och andra som gav sig på as. För det första anser jag att inga fällor skulle få användas. Fällor har visat sig som rena tortyrredskap och orsakar inte bara de djur som ska fångar stort lidande (se de undersökningar jag refererat till i tidigare bloggar om lodjur) men också inte bara fångar de avsedda djuren utan också andra som inte är tillåtna. För det andra fungerar troligen inte dessa "automatiska" fällor. Inga fällor är 100%:iga och många minkar kommer att plågas till döds. Detta är djurplågeri men ingen kommer att åtalas då ingen kommer att  observera djurets dödskamp. För det tredje kommer inte detta sätt att "utrota" minken i skärgården. I ett försök utfört av Upplandsstiftelen i norra Uppland visade det sig att fällor var helt otillräckliga för att få bort minken från skärgårdsöarna. Det enda som hjälpte var att ha hund som kunde nosa upp minkar som gömde sig under stenskravel och andra gömställen. Men detta arbte måste fortgå kontinuerligt vilket kräver stora insatser som knappast någon vill betala för.
Minken finns i Sverige och kommer att så förbli. Men på vissa skärgårdsöar kan det vara berättigat för att skona fågellivet att se till att minken inte kan härja på dessa öar. Men då krävs just specifika insatser på dessa områden och detta måste ske då så erfordras. Inget annat är möjligt vad än jägarna tro sig kunna åstadkomma.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

lördag 23 september 2017

Jakkritik

Jag håller fortfarande på att förbereda mitt föredrag på Nordens Ark den 21 oktober. Det är rovdjursföreningen som anordnar detta symposium (med flera föredragshållare).
Mitt ämne är förstås jakt och rovdjur. Tyvärr är jakten hänsynslös med 10 - 15 % överdödlighet i form av licensjakt, skyddsjakt plus de djur som dör i trafiken och i tjuvjakten. Naturligtvis är tjuvjaktens numerär okänd men vissa beräkningar har gjorts. Genom de märkningar av individer kan man uppskatta alla de som inte återfinns på ett naturligt sätt. Olle Liberg (Grimsö) beräknar t ex antalet lodjur som dödas illegalt till lika många som dör i trafiken alltså 25 - 35 stycken per år. De uppgifter jag fått fram när det gäller björnar är från slutet av 1990-talet alltså för 20 år sedan. Då bedömdes antalet var ca 40 stycken eller lika med de som sköts legalt enligt uppgifter som Brottsförebygganderådet anger. För vargar och järvar hittar jag inga uppgifter.
Jag har inga möjligheter att yttra mig om järvens negativa påverkan på renskötseln. Det enda jag hört och läst mig till är att järven är en dålig jägare och lever huvudsakligen på kadaver. Förr i tiden framför allt från renar rivna av varg men nu för tiden från lodjur. Järven kan dock när skaren håller för järven men inte för renen orsaka rena massakrer på ren. Hur ofta detta tillstånd råder vet jag inte men det är säkert mycket slumpartat. Samer framför allt i Norrbotten tillåts skyddsjaga ca 20 järvar per år. Det är enligt uppgifter från Viltskadecenter ca 2% av hela stammen på 900 - 1000 djur.
Järven ökar sin utbredning och ynglar både i Hälsingland och norra Värmland där järven knappast kan göra någon skada. Förmodligen är tjuvjakten omfattande men som vanligt okänd.
I mitt sökande på nätet gar jag funnit ett par intressanta uppgifter om järven. I SVA:s sensate rapport talas det om att en järv körs över och dödats utanför Mariefred. Denna uppgift tog jag som en slumpartad händelse som att enexotisk fågel uppenbarar sig i Sverige. Men till min förvåning hittar jag en notis i Svensk Jakt (som jag inte läser) då jag letar efter en bild på en järv att ytterligare en järv har trafikdödats i närheten av Mariefred (Läggesta). Finns det järvar i Sörmland?

Köp ock läs boken "Jaktrkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida : www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

torsdag 14 september 2017

Jaktkritik

För en tid sedan fick jag en bok av en god vän som är boksamlare. Han hade fått tag i en bibliografi om jaktlitteratur. Boken kom ut 1960 och sammanställningen av jaktlitteratur är gjord av Richard Kjellberg och omfattar över 2 200 verk. Kjellberg var en ivrig jägare men också samlare av jaktlitteratur som amatör.
I sin sammanställning som är mycket gedigen har också Kjellberg delat upp sitt material i olika ämnesområden. Där finns bl a rubriken "Etik, filosofi och jaktkultur". Den rubriken samlar 220 olika uppsatser. Det värdefulla med Kjellbergs sammanställning är att han också ger en god sammanfattning av uppsatsernas innehåll.
Den första uppsatsen är från 1676 och tar upp en avhandling som diskuterar bestämmelser och jakt och andra äldre avhandlingar är mer beskrivningar av rätten för olika jaktsätt.
Men "Inget nytt under solen" och redan 1773 finns en artikel i "Landt-Nöjet" och hur ett sällskap diskuterar jakt och  slutar med "... nöjesjakten är ett orättmätet krig då vapnen endast vänds mot värnlösa. Men nöjesjakt vanhedras mänskligheten".
De flesta artiklarna, uppsatserna och böckerna är dock inte kritiska utan är böcker om jakt som en någon del tar etik som omfattar "hänsyn" till det vilda. Många artiklar kommer från Djurvännernas Tidning  (t ex från 1898) som fördömer jakt för nöjes skull. En person som ofta förkommer i skrifterna är Hugo Samzelius som tidigare varit jägare men blivit en stor djurvän och också skriver i Djurvännernas Tidning.  1910 fördöms grytproven som grymma mot både hund och provdjuret som djurplågeri. Men än är inte grytproven förbjudna! Men i tidningen Djurskyddet (1912) kan jakten försvaras som "människan till nytta".  I "Djurens rätt" 1926 förekommer "Front mot nöjes. och okynnesjakt".  1930 skriver Axel Munthe (som jag skrivit om flera gångar) i Djurens Rätt om "En djurväns tankar om jakten".  1940 skriver Lizzy Lind av Hageby om "Nöjet att döda"- Jag har tidigare skrivit om Lizzy Lind av Hageby i en tidigare blogg. Hon var verksam i England och hade en mycket stor betydelse för avskaffandet av vivisektione (användande av djurförsök) i den medicinska utbildning.
En någon märklig anmärkning förekommer då en bok kommenteras. En författare Ivan Flodin har skrivit en bok med titeln "Utrotningskriget i djurvälden" och under sammanfattning står det "förf. av Sjundedagsadventist" vad det nu har att göra med kritiken.  
Redan 1915 framfördes idén att jäharna skulle vara bättre utbildade och man föreslog en jägarexamen som ju infördes 65 år senare. Men då det går att få en examen på tre dagar undra jag om utbildningen varkligen gör någon nytta.
Eftersom det är korta referat av innehållet av artiklarna så är det svårt att veta om det gjordes några försök att få ändringar i jakten. Inställningen var också annorlunda och jakt för konsumtion men även efterhållande av rovdjur accepterades av många. Det är de direkta avarterna i den dåtida jakten som angrips förutom den rent känslomässiga delen att djur inte ska dödas för nöjes skull.  Än mer idag skulle den mesta av jakten kunna avstås och enbart skyddsjakt borde tillåtas.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 5 september 2017

Jaktkritik

På radion hörde jag att rovdjuren minskar i antal. Det förvånar mig inte ett dugg. Skjuter man 10 - 15 % av populationerna måste de självklart minska. Vilken djurgrupp klarar en sådan onaturlig överdödlighet. Tänk om 700 - 1000 miljoner människor skulle dö i ett krig?
Jag håller på att sammanställa ett fördrag om våra rovdjur och då komma jag på en undersökning från SVA om skador av lodjur som fångats i fällor 1996 - 2009.  Av de 289 lodjur som fångats i falla hade 9% tandskador, 17% kloskador (som anses vara i underkant då jägarna själva kan välja att strunta i att skicka in tassar)  och att 46% har träflis i magen.
Fällor är tortyrredskap och borde omedelbart förbjudas!!


Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

onsdag 23 augusti 2017

Jaktkritik

I radioprogrammet "I lagens namn" uppmärksammades att en omfattande tjuvjakt hade avslöjats i Norrbotten. Tjuvjakten hade koncentrerats på större rovdjur som lo, björn och järv. Åklagaren bedömde att jakten varit av allvarlig karaktär eller som det sades ett grovt jaktbrott då den varit grym mot djuren. Som exempel hade en björn snarats med vajer och en järv angripits med hund sedan järven skadeskjutits. Ännu hade ingen domstolsförhandling skett men alla nekade till brott trots att det fanns MMS bilder på jaktbrotten, telefonsamtal och datakommunikation mellan de inblandade.
En person var också åtalad för jakthäleri då man hittat ett björnhuvud i hans frysbox.
Alla fyra var släkt och av samiskt ursprung och några var renägare. Detta hade tyvärr lett till hatiska och rasistiska utfall mot dessa människor. Detta är helt oacceptabelt. Alla människor är lika och kan begå alla typer av brott. Olagligheter beror inte på vilken genetik eller trostillhörighet man har utan av helt andra skäl.
En förklaring till dessa jaktbrott var att samerna ansågs sig tvugna att ta till tjuvjakt då staten inte tillgodosåg samerna tillräckligt med legal jakt (licens- eller skyddsjakt) på rovdjur.  De grymma avlivningsmetoderna ansågs också vara skapta av det hat som många samer känner för rovdjur som onekligen försvårar renskötseln och minskar inkomsterna.
Det som upprörde mig mesta var den intervju som reporten hade med den misstänkte jakthälaren (han med dt frysta björmhuvudet). För det första sa han sig blivit sjuk och glömt bort huvudet som han naturligtvis skulle skicka in till myndigheterna (SVA?) men hans beskrivning av att samerna kände lika mycket för sina renar som för en hund i familjen. Detta skulle alltså förklara det hat som dekände då rovdjur anföll och dödade deras renar. Det är en klar överdrift. Det är ekonomiska motiv som ligger bakom. Men alla har rätt att framhålla vilken åsikt som man vill.
Jag är helt på det klara med de problem som samer har med rovdjur och att ha levt i 50 år utan rovdjur blir naturligtvis omställning stor. Men samerna är stolta och framhåller sin kultur som en mycket viktig del av sin livsföring så anser jag att rovdjuren och renskötseln också ingår och måste accepteras. Förr var man fattig och måste skydda sin mycket mindre renhjord men nu måste renhjorden vara betydligt större för en hygglig levnadsstandard och mycket svårare och kostsammare att övervaka. Men kulturer försvinner. Hur många 100 000-tals småbrukare har inte försvunnit? Var det inte en kultur? Även om de människorna inte kunde kalla sig ursprungsbefolkning.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på hemsidan: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna  

onsdag 16 augusti 2017

Jaktkritik

Nu läser jag en bok som inte på något sätt handlar om jakt ("Den skeva platsen" av Caterina Pascul Söderbaum, Bonniers förlag) utan om människor i det fascistiska Europa under 1930 - 1940-talet. Men vid ett tillfälle omtalas ett fotografi där huvudpersonen står framför två skinn av Damaantilop och håller två gaseller i händerna. Jag tror att alla någon gång sett ett dylikt fotografi t ex där en "storviltjägare" i en tropikhjälm står bredbent med foten på huvudet av en skjuten elefant eller en flinande svensk jägare som knäböjer och klappar en skjuten björn på huvudet.
Varför dessa bilder? Det är naturligtvis ingen konst att döda ett djur med ett gevär. Miljontals dödas varje år. Jag tror att dessa jägare har svårt med sin självbild. De måste visa sig manliga eller snarare visa sig macho vilket dödandet av djur självklart inte visar. Kanske de har problem med sin manlighet och tror att geväret förlänger snoppen. Det är verkligen ynkligt! Det är glädjande att många tidningen numera vägrar att ta in dylika bilder så kanske jägarna själva inser hur erbarmligt töntiga dessa bilder är.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www. jaktkritikerna. se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.  

tisdag 8 augusti 2017

Jaktkritik

Jag hörde på radio att den "svenska" vargen hade dödats i Norge. Jag visste inte att vargar hade nationallitet, men det är möjligt att vargen kommit från den svenska sidan.  Det något märkliga med denna varg är att den har väckt så mycket uppmärksamhet att den vid flera tillfällen omtalats i svensk radio. Visserligen anses den ha dödat 300 får men detta beror ju på att de norska fårägarna inte stängslar in sina får utan låter dem gå helt fritt på äng och i skog. Det är naturligtvis i omöjlighet när det finns rovdjur i markerna. Norge har också en omfattande jakt på lodjur av denna anledning. Ingen skyddsjakt på varg i Sverige uppmärksammas lika mycket trots att skyddsjakten omfattar ett 20 tal vargar varje år. Detta förutom den licensjakt på många tiotal som sker. Den svenska uppmärksamheten är för mig helt oförklarlig.
Apropå vargar läser jag i Göran Greiders bok "Katterna kommer in från mörkret" (Bonniers förlag 2009) om ett möte 2006 med 3000 jägare som protesterade mot den förda vargpolitiken. Greider beskriver det hatiska stämningen. "Sedan buade de ut den inbjudne vargforskaren och avhånade politikerna. Stämningen steg för varje applåd."    "... jag tänkte att de måste ha sett så oerhört mycket av sina liv försvinna i skuggan av det gigantiska Rovdjuret..." "Några av dem kommer att begå något ännu värre än att hetsa en varg till döds."
Jag tycker att Greider har beskrivit något viktigt. "Vanan är halva naturen" sägs det, och för de som sett jakten som en livsstil är naturligtvis rovdjur ett "problem". Men jag vet att synen på rovdjur har förändrats genom åren och att unga ser på djur på ett annat sätt. Jag är optimistisk för framtiden och tror att vi med tiden får ett mer naturligt förhållande mellan rovdjur och bytes djur.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå också med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

fredag 4 augusti 2017

Jaktkritik


Jag har just läst Bodil Malmstens "Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" (www.finistere.se  maj 2009 - 2010). Dt är verkligen en rolig, underhållande och intressant bok. Den handlar inte alls om jakt. Inte en mening- Men Bodil Malmsten nämner Tesla, geniet som nu tillerkänns som uppfinnare av radion i stallet för Marconi som fick Nobelpris för denna uppfinning. Dessutom var Tesla upphovet till växelströmmens världsledande ställning inom överförande av elström.
Jag blev intresserad av att veta mer om Tesla och fick mycket information på Wikipedia. Bl a att Tesla blev vegetarian eftersom han ansåg att dödandet av djur är "barbariskt och grymt" Tesla blev också excentrisk och hade en hel del underliga idéer och en del ansåg honom "galen". Men i fråga om djuren hade han rätt.
Jag är en gammal man född då inget dagis fanns. Därför kan jag inga barnvisor som den som BM skriver: ".. i ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut. Haren skuttar fram så fort, klappar på dess port. Hjälp, ack hjälp, ack hjälp mig, annars skjuter jägaren mig". Bra barnvisa!

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www-jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

måndag 31 juli 2017

Jaktkritik

Apropå det jag skrev om i går, att få författare är jägare, så skriver Per Westberg i sin memoar "Semaforen och lodlinan" längre fram i texten när John Coetzee får nobelpriset 2003: "Halv fem på morgonen lät han dyster och svag och såg inte fram mot kungens taffel med rådjur med hagel i:han var vegan."
Man kan ha många skäl för att vara vegan. Jag har ingen aning om varför Coetzee är vegan. Han kan ju vara det av hälsoskäl, miljöskäl men av hans uttalande om "rådjur med hagel i" så kanske det inte är någon dålig gissning att han var vegan av djurskyddsskäl. En mycket sympatisk inställning.
Läs, om du inte gjort det förut, Coetzee böcker, lättillgängliga och intressanta.

Sprid gärna kunskapen om föreningen Jaktkritikerna och lägg ut en länk till www.jaktkritikerna.se

söndag 30 juli 2017

Jaktkritik

Idag är det populärt att hävda att människor lever i en bubbla. Man läser, ser och hör bara det man vill och sympatiserar med. Det är lätt att känna igen sig. Dt är till exempel svårt att byta politisk uppfattning i alla fall mer radikalt än det man för tillfället röstar på. Men jag vet inte vad man ska kallat min egenhet att alltid hitta något om jakt i de böcker jag läser. Detta trots att jag läser brett och allsidigt.
Nu läser jag den sensate delen i Per Westbergs självbiografi"Semaforer och lodlinor". Per Westberg har under hela sin levnad skrivit dagbok och flera av kapitlen är just utdrag ur sådana men många kapitel rör hans läsning, skrivande och andra allmänna utvikningar. I ett avsnitt berättar Per Westberg om sin gode vän Klaus Rifbjerg. Bland annat skriver Westberg: "Ovanligt bland författare var han jägare. Jag ser honom i Själlands skogsbryn, med pupillerna förvabdlade till blyhagel, i skoggan av Wilhelm Dinessen och Bror BlixenPå jakt var han mer sig själv än med familjen eller med kritiker, förläggare och andra som höll ett öga på honom.Med hare och fasan i sikte lärde han sig mer om människans natur. (Själv har jag aldrig avlossat skarpa skott annat än som värnpliktig...)
Jag unfrar vad Per Westberg menar med "lärde han sig mer om människan natur" som jägare? Är det att människan är en grym varelse eller vad?
Men Westberg har nog rätt. Det är få författare som är jägare. De flesta är nog humanister som har empati coh värnar livet.

Köp boken "Jaktkritik . essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

onsdag 19 juli 2017

Jaktkritik

Jag hörde just en glädjande nyhet på radio. Antalet som löser det statliga jaktkortet (á 300kr) minskar stadigt och har minskat med 15 000 de senaste fyra åren.
Jägareförbundet tror att det beror på att fler jägare blir äldre men också att det är en årotest mot den förda rovdjurspolitiken.
Nu har Naturvårdsverket tillsatt en utredare för att ta reda på den verkliga orsaken. Varför?
Jag anser att den statliga inblandningen i en förenings (Jägareförbundet) angelägenheter är oacceptabelt. Att det vilda tillhör staten, alltså vi alla som bor i Sverige, råder det ingen tvekan om, och att exploateringen av de vilda djuren måste vara under statlig kontroll är ju självklart, men att kosta på utredningen om varför färre jagar kan och ska inte vara en statlig angelägenhet. Att beklaga att det blir mindre pengar till Viltvårdsfonden och som landsbygdsministeren antyda att även andra ska vara med att betala är ju ett utslag av var Bucht själv tillhör för grupp. Om det finns vettig forskning om de vilda djuren ska den forskningen betalas av de forskningsmedel som står till förfogande för all annan forskning.
När jag studerat de olika projekten som Viltvårdsfonden stödjer har jag inte sett någon forskning som undersöker jaktens negativa inverkan på de vilda djuren. Jag kommer nu under augusti att föreslå ett projekt där trafikdödade rådjur ska röntgas på SVA för att se om rådjuren har skador av hagel och om de har hagel i kroppen. Om denna undersökning kommer tillstånd får vi bara reda på de rådjur som överlevt en på skjutning och naturligtvis inte om hur många rådjur som skadeskjutits men sedan eftersökts och sedan dödats. Men enligt en äldre enkätundersökning som älgjägare fick besvara fann man att ca 25% av de eftersökt djuren inte återfanns och därför troligen överlevde men med skador och kanske en en kula i kroppen. De skadade djuren har förmodligen sämre överlevnad på sikt och är en del i den negativa inverkan av jakt.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www. jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

fredag 14 juli 2017

Jaktkritik

Jag läste för en tid sedan i ett annonsblad att Naturvårdsverket ville att de skulle få ändra jakttiderna vart sjätte år. Den senaste ändringen var för 17 år sedan och Naturvårdsverket ansåg att en revision oftare skulle vara nödvändig. I dag är det regeringen som tydligen kan ändra jakttiderna.
Naturvårdsverket ansåg att jakttiderna måste ses över oftare för att kunna öka eller minska jakten då arterna kunde behövas minska eller öka om så var fallet.
När Jägareförbundet år 1938 fick det sl allmänna uppdraget så skulle de bl a föra statistik över avskjutningen i Sverige. Jag har skrivit om denna statistik alla de år som Jaktdebatt getts ut. Under de mer än 25 år som den funnit har statistiken varit helt oanvändbar till det syfte den ansågs skulle ha nämligen att jakten skulle anpassas efter tillgång. Ingen vet hur många harar, rävar eller rådjur det finns. Det förekommer naturligtvis tyckande men det görs aldrig regelrätta inventeringar.
Der framgår inte av tidningsartikeln hur Naturvårdsverket har tänkt att utforma jakttiderna i förhållandena till olika arters numerär.
För ett antal jaktbara fågelarter finns det någorlunda goda inventeringar. Men för fåglar borde det vara självklart att alla arter borde fridlysas. Detta av två skäl. För det första är skadeskjutingen större än för de första andra jagade arter, och för det andra ge fåglar mycket litet att äta och tom inget att äta då de äldre gässen är sega som gamla hönor (enligt jägare jag talat med).  Många andra arter skjuts enbart för att jägarna inte vill se dem i deras marker som räv, grävling, kråka m fl. Jag har svårt att förställa mig att Naturvårdsverket skulle ändra jakttiden på t ex kråka som i dag för jagas från 1 juli till sista mars. Kråkan minskar i Sverige sedan många år enligt de taxeringar som görs i hela landet i ledning av Lunds universitet. Men det finns många andra arter som borde fredas då jakten enbart är ett nöje och skapar stort lidande för de djur som jagas.
Men för att skapa radikala förändringar behövs stort mod från politiker som inte fruktar att förlora röster på en djurvänlig hållning och naturligtvis en stor opinion för en ändrad jaktpolitik. Enligt en undersökning av Umeå universitet anser fler än 60% av svenskarna att jakt för nöjes- och spännings skull inte är godtagbar, men all jakt är just för nöjes och spännings skull!

Köp boken "Jaktkritik-essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb.gruppen Jaktkritikerna.

fredag 7 juli 2017

Nu har jag läst ut Gunnar Brusewitz´ bok "Björnjägare och fjärilsmålare" (Wahlström & Widstrand 1968). Brusewitz ger i boken små biografier av sju olika "naturforskare" (som Brusewitz kallar dem). De levde och verkade alla under 1800-talet även om några var födda i slutet av 1700-talet och några dog på 1900-talet. 
Jag tycker att Brusewitz har en förmildrande, överseende och okritisk hållning till det barbari som förekom. Alla är ju jägare. På 1800.talet måste man ha djuret i handen för att kunna veta vilken art man såg men också få större kunskap om artens biologi t ex föda. Nu skulle man inte behöva skjuta 100-tals eller 1000-tals för dessa ändamål men jakten var då som nu ett nöje. Dessutom tillkom samlandet och skapandet av museer som många ägnade sig åt.
Rovdjursjakten var omfattande och förödande. Men Brusewitz har förståelse för detta raseri då han  kan bekräfta att 1000-tals hästar, kor, grisar och får/getter dödas av rovdjur. Men som Brusewitz också påpekar starkt tillbakaträngd av den av Gustaf III frisläpta husbehovsjakten för allmogen och att kreaturen gick fritt i skogen utan större övervakning och betade ner det som de vilda djuren skulle kunna livnära sig på. 
Flera av de porträtterade personerna är rena knölar och i mitt tycke är Hovjägmästaren Herman Falk i Värmland en tyrann. Falk får, oförtjänt, den näst längsta presentationen. Brusewitz verkar fascinerad av Falks stort upplagda drevjakter på rovdjur och att han lär ha dödat fler än 100 björnar. Detta verkar imponera Brusewitz så att han räknar upp andra personer som också lär ha dödat fler än 100 björnar; han nämner också finska jägare! Denna Falk är en osympatisk person och i boken berättas om en berusad bonde som försökt skämta lite med Falk och att Falk slagit till honom så kraftigt att bonden föll omkull med sådan fart att personen intill också föll. Då Falk fick reda på att en torpare skjutit en orre på förbjuden tid stämde honom inför tinget och fick honom dömd att förlora sin bössa men också böter så att han måste sälja sin ko. Från att ha varit fattig kom familjen att leva i verklig misär. Förutom sina drevjakter på rovdjur kunde också Falk ordna dylika på hare och då kunde jakten uppgå till ett 50-tal harar en ett 10-tal var vanligare.
Falk var dock medveten om det jaktvara viltets kraftiga nergång och ville på 1860-talet införa begränsningar på den fria jakten. Men inte på "skadedjur" där skottpengarna kraftigt skulle höjas. En annan person som Brusewitz skriver om J.W.Lindblad har liknande tankar men vill utrota duvhöken och räven.
Jag ser detta som typiskt jägare att främja det jaktbara viltet med utrota rovdjuren. Så är det än idag. Gustaf Kolthoff (också porträtterad i boken) som var konservator såg vid sina dissektioner av rävar hur "nyttiga" rävarna var för jordbruket då de i huvudsak konsumerar sorkar och han ansåg räven som ett "övervägande nyttigt djur" vilket inte många jägare håller med honom än idag.    
Det finns alltså mycket att göra för att vi djurvänner ska bli tillfredsställda.


Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida. www. jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 27 juni 2017

Jaktkritik

I midsomras fick jag en del böcker av en god vän och bibliotekarie och boksamlare. Bland annat fick jag Gunnar Brusewitz´s "Björnjägare och fjärilsmålare" (Walhström & Widstrand 1968). Jag hade inte boken men hade läst den för länge sedan.
I boken beskrivs bland annat hur en förmögen engelsman Llewellyn Lloyd kommer till Sverige på 1820-talen och bosätter sig här för den omfattande jakten som kan bedrivas. Han skaffar sig vänner bland allmogen och dödar fler än 100 björnar under sin levnad. Björnjakten på den tiden går tydligen alltid tll så att man väcker björnen i dess ide och står beredda med bössorna när den kommer utrusande. Man ägnade mycken tid med att då den första snön kom och leta björnspår för att se inom vilket område som björnen kunde tänkas lägga sitt ide. Man vänta gärna till midvintern innan björnen väckts för då kunde man även hoppas på att honor hade fött sina ungar som man i sin tur dödade och även fick skottpengar för. För bönderna var naturligtvis björnjakten ekonomisk. Man fick skottpengar och förmodligen oclså kött och man kunde säkert sälja björnskinnet. Dessutom räddade man troligen någon ko från att dödas av björn på fäboden. För Lloyd var självfallet jakten enbart ett nöje. "De flesta jagar för att ha något att berätta" sägs det. Och så var det med Lloyd. Han skrev flera böcker om sin jakt men fick med även om seder och bruk som fanns i Dalarna och Värmland där han jagade björn. Jakten var ibland dramatisk. Man hade på den tiden enbart flintlåsgevär och de var inte helt säkra och missade man ett skott tog det ett tag innan man kunde ladda om. Lloyd var mycket illa däran innan hans medhjälpare han ladda om och träffa björnen med ett direkt dödande skott sekunderna innan björnen hade dödat Lloyd som fick en hel del skador men inga allvarligare.
Mycket har hänt de senaste 200 åren och jag hoppas naturligtvis att sättet att se på djur ska bli ännu mer humant och jakten upphöra helt. Att ändra traditioner och tänkesätt tar tid men jag ser att fler och fler tar avstånd från jakt och ju fler som visar sitt avståndstagande desto fortare går det att ändra synen på jakten i samhället.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jakten avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.    

torsdag 22 juni 2017

Jaktkritik

För några dagar sedan hörde jag på radio att man i Norge var upprörd över att en "svensk" varg befann sig i ett område som den norska staten hade bestämt skulle vara vargfritt. Hur dessa områden, vargfria och där man tillåter varg, skiljer sig framgick inte. Men där nu vargen befann isg hade den rivit ett hundratal får.
Enligt min mening är denna massaker ett skäl till skyddsjakt. Men man kan anklaga norrmännen att de tillåter den oansvariga fårskötseln. Fåren lär få gå helt oskyddade av stängsel och angrips naturligtvis då av lodjur och som i detta fall en varg.
Liksom i Sverige har troligen Norge varit helt utan större rovdjur sedan ett århundrade. Man har väl därför vant sig vid att det är helt utom fara för fåren att gå utan något skydd. Det naturliga borde då vara när rovdjur finns att se till att fåren befinner sig i ett väl skyddat område inom ett t ex flertrådigt elstängsel.
Norrmännen har enligt min mening en mycket mindre tolerans mot rovdjur och lodjursjakten är förödande. Men Norge är fortfarande en bondenation med ett starkt Senterparti som stöder den norska avbefolkningsbygderna. Men med de olje miljader som Norge får in går det att stödja olönsamma landsänder. Man må tycka vad man vill om avfolkning men att hejda den är omöjligt om inte skatter eller avgifter ska bli för stora.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 13 juni 2017

Jaktkritik

Jag kan aldrig sluta att förvånas över jägare och deras förvrängda sätt att se och uppföra sig när det gäller djur.
Igår hörde jag att man i Skåne måste gå ut med uppmaningen till jägare att inte utfodra vildsvin och andra djur med ruttnande sockerbetor. Det framhöll att dieten inte var nyttig för det vilda. Som om detta borde behövas talas om. Nu är det ju dessutom sommar och alla djur har inga problem med att hitta lämplig föda.
Utfodring även om den sker på vinter eller sommar borde vara förbjuden och markägaren borde vara ansvarig för att detta inte sker. Jag har svårt att tänka mig att någon annan än markägaren skulle lägga ut foder på sina ägor. En person som inte har jakträttighterna på marken skulle naturligtvis inte lägga ut foder. Den personen har ju ingen nytta av utfodringen.
Att skapa onaturligt stor viltstammar leder bara till mer komplikationer. Framför allt gäller det vildsvin som väl är den djurart som kan få mest nytta av utfodring med sockerbetor.Här borde väl bönderna i trakten sätta stopp. Det är ju den grupp som får mest problem med förstörda åkrar och förstörda grödor.
Ett generellt förbud mot utfodring borde införas.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www-jaktkritikerna.se och gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna.

onsdag 7 juni 2017

Jaktkritik

Jag har just läst en tunn biografi över Oscar Wilde (1854-1900). Oscar Wilde har en superkändis i London på 1880- och 1890-talet Han bjöds in till alla förnämligare tillställningar för sin konversationstalang och spiritualitet. Han försörjde sig som författare till böcker och pjäser. Hans mest känd är nog Dorian Grays porträtt, Spöket på Canterville och pjäsen The Importance of Beeing Ernest som lär ha spelats i ett par årtionden i London.Idag är nog Oscar Wilde mest känd för sina aforismer och att han dömdes till två års fängelse för "osedligt leverne" men en ung adelsman. Efter fängelsetiden bodde han i Paris och dog där tre år efter frisläppandet. Han var vid tiden för rättegången gift och hade två söner.
Många av hans aforismer ser man fortfarande i många sammanhang. Vem har inte hört denna: "En cynisk människa vet alltings pris men ingentings värde" eller "Jag kan motstå allting utan frestelser" (som jag såg på en plastkasse från en känd firma).
Det finns nog 100-talet aforismer av Oscar Wilde men jag fastnade för en: "En engelsk gentleman galopperande efter en räv; det odrägliga på jakt efter det oätliga".
Denna rävjakt är glädjande nog förbjuden sedan ca 15 år tillbaka. Denna jakt var ovanligt grym då det utgicks från att hundarna (the hounds) skulle döda räven genom att slita den i stycken.
Den Svenska rävjakten är inte mycket bättre då mången rävjakt ske med "klappjakt" där ett antal drevkarlar skrämmer räven framför sig till skytten. Eller annars använder man hundar vid drevet.  Dessa hundar får inte slita ihjäl räven men skräcken och ångesten för räven måste vara lika stor.
Det är ju lätt att ersätta en "En engelsk gentleman" med bara "En jägare" så stämmer ju aforismen även i dag

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: wwwjaktkritiekrna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritiekrna

onsdag 31 maj 2017

Jaktkritik

Du som mer regelbundet läser min blogg vet att jag ibland recenserar böcker eller tar som utgångspunkt för mina blogginlägg citat ur böcker. Som pensionär har jag inte så mycket annat att göra utom korsord och att någon gång ta i tu med en vildvuxen trädgård.
Senast jag var på biblioteket hittade jag ingen bok som jag kände för och när det en dag regnade måste jag leta i min bokhylla för att hitta någon bok som jag kanske kunde läsa om. Jag hittade Per Gunnar Evanders bok "Sista dagen i Valle Hedmans liv" (Författarförlaget 1971). Jag har en hel del av Per Gunnar Evanders produktion och jag gillar verkligen hans stil. Den är ofta långsam, ibland upprepande men verkligen lättläst. Ofta handlar böckerna om ensamma människor med allt vad detta innebär i fråga om sorger och möjligheter till rak kommunikation och ärlighet. Många gånger är det personen uppväxt som varit kärlekslöst med otillräckliga föräldrar. Till skillnad från många andra böcker har historierna en verklighetsprägel som tilltalar mig. Personerna är realistiska och trovärdiga till skillnad från många andra historier som berättas i många andra böcker. Det är realismen som jag utan vidare kan acceptera som fascinerar mig.
Evander debuterade på 1960-talet och har säkert skrivit ett 20-tal böcker, TV-dramer och poesi. Det är nog ett tiotal år sedan Evander kom ut med en ny bok.
Alltnog i "Sista dagen i Valle Hedmans liv" så får vi träffa Valle Hedman som driver ett litet plåtslageri och ett par av hans anställda. En av de anställda beskrivs så här:
"Om Lennart Norin är i för övrigt att tillägga att han har ett kommunalpolitiks intress, han röstar sedan några år tillbaka på vänsterpartiet kommunisterna. Förutom sedan sitt mycket dominerande idrottsintresse har han emellertid en ganska ovanlig hobby.
Norin är nämligen en varm fågelvän och deltar med ett med närmast märkvärdigt engagemang
i traktens naturskyddsförening. Speciell uppmärksamhet ägnar han stannfåglarna och han ådagalägger en anmärkningsvärd kunnighet på området.
Nordin delar inte de flesta så kallade naturskyddares perverterade böjelse för att till varje pris avliva djur och han uttalar gärna sin avsky för den legaliserade nöjesjakten"
Med vissa avvikelse från beskrivningen skulle det vara en beskrivning av mig själv.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

måndag 22 maj 2017

Jaktkritik

För en tid sedan hörde jag av några grannar att Hargs bruk hade sålt ut jakträtten på sina ägor till några "miljonärer" i Djursholm. Det ante mig i vintras då jag såg skogsmaskiner i viltstängslet som verkligen gick fram och mejade ner kanske 2/3 ar av skogen. Det var verkligen ingen förlust. Det var en förskräcklig ful skog. Nu är det bara några få dungar kvar men jag antar att den öppna marken kommer att planteras. Tyvärr blir det väl en ogenomtränglig granskog.
Hargs bruk är enligt uppgift Sveriges största privata markägare med 20 000 ha mark framför allt skog. Men aktiebolaget äger också många hundra fastigheter. Jakten som efter grevens död drevs som  en inkomstkälla lönade sig inte och har alltså nu lagts ner.
Enligt grannarna skulle de nya jaktansvariga ha uppmanats att jaga vildsvin vilket jag och andra välkomnar. Vildsvinen är den vanligaste vilda djurarten här i trakten och orsakar skador i trädgårdar och trafikskador.
Det som glädjer mig mest är att den grymma och i mitt tycke meningslösa andakten troligen försvinner. Hargs bruk köpte in gräsands ägg som de sedan kläckte. Andungarna föddes sedan upp och när de var halvvuxna sattes ut i några viltvatten i juli i några 100-tal. I oktober kunde man se 25 - 30 jägare ställa sig runt viltvattnet och skjuta i ca 10 minuter, alla samtidigt, rakt in i den vettskrämda andflocken. Hargs bruk stod för rapporterande hundar som sökte upp de döda änderna i vattnet. De änder som vinglade utanför viltvattnet tog man ingen hänsyn till. Hur många som skadesköts är det ingen som vet.
Att detta kallas för jakt, att skjuta i tio minuter rakt in i en fågelflock utan att behöva ta sikte och  sedan åka därifrån, är för mig fullständigt obegripligt.
Det vore verkligen oerhört tillfredsställande om en dylik avart inom jakten försvann.
För en mer utförlig beskrivning av en andakt kan läsa på min blogg för några år sedan.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

lördag 20 maj 2017

Jaktkritik

Jag har läst en del av och om August Strindberg genom ären men aldrig läst att han jagat. Nu när jag läser en av Gunnar Brusewitz´s mindre kända böcker "Guldörnen och duvorna - fågelmotiv hos Strindberg" (Wahlström & Widstrand 1989) så framgår det att Strindberg, om inte själv jägare, var fascinerad av jakt.
Trots ett utdrag ur ett brev där Strindberg skriver ..."måste jag i morgon börja en ny skitbok om abborrfiske, jakthistorier, trädgårdskonst o.d. till jullekyr! Åh, det är rysligt!" så kommer boken ut till julen med titeln "Blomstermålningar och djurstycken".
I avsnittet "Jaktminnen" skriver Strindberg "Jakten är ett manligt nöje, därför att det har varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under sitt försvar." "Tydligare kan inte de vildromantiska attityden gärna uttryckas" enligt Brusewitz. Själv tycker jag att citatet bara visar en mycket förlegad och sedan länge förkastad synpunkt på jakt och mannan i synnerhet.
När Strindberg beskriver sina upplevelser som jägare sker det med som Brusewitz skriver ""något som liknar självironi, en egenskap som han annars knappast var känd för."  Strindberg skriver också "intagen av en bestämd motvilja mot all ordnad jakt" vilket tyder på att han själv inte jagade men ansåg som de flesta andra på den tiden 1880- 1890-talet att det var nödvändigt fram för allt att döda rovdjur, kråkor, trutar och andra "skadedjur".  Denna attityd har som bekant knappast förändrats, tyvärr.
Enligt Brusewitz så är Strindbergs djursyn något dubbel då han i staden "räddar duvor och sparvar! från att ätas upp av katter och hundar. Strindberg är ingen "djurvän" utan snarare rädd för djur. Hundskräcken 8fobin) för hundar är välkänd. Hundar kallar han "vidriga odjur".
När Strindberg får Heidenstams "Vallfart och vandringsår" av sin gode vän blir Strindberg upprörd över att i en dikt läsa att skalden vägrade ta en god väns hand sedan vännen hade slagit ett värnlöst djur med hunden. Strindberg anser att det "bottnar i svaghet och debilitet". Senare i brevet till Heidenstam kommer Strindberg i på Axel Munthe "Icke skjuta orrar men slagta!" som jag förut skrivit om och därför inte upprepar.
Strindberg kommer också in på djurvännerna i sin bok "En dåres försvarstal" genom att citera (?) en "sinnessjukhusläkare" som anser att bland symptomen på "vansinne" är överdriven kärlek till djur och motsvarande  känslolöshet för människor. Även detta uttalande är för länge sedan förkastat och det förhåller sig tvärs om. Läs gärna Pelle Strindlunds "Jordens herrar".

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

lördag 13 maj 2017

Jaktkritik

Som pensionär läser jag en hel del, hör på radio men jag löser också korsord, Det anses bara bra för hjärnan och jag hoppas på så sätt inte bli senil alltför fort. Men jag tycker naturligtvis också att det är roligt.
Senaste korsordet innehöll koden (heter det så?) "den har lock för lat" och blev efter mycket besvär "snaran".
Det är bra att det framhålls att det är lata jägare som använder fällor av olika slag. Jag anser att fällor, snaror inte ska få tillämpas i det som ska vara jakt. Fällor är bara ett enkelt och just slött sätt att eliminera konkurrenter till jägarna själva. Det har inte de kvaliteter som jägarna svarar när det tillfrågas om varför de jagar. 100 %svarar "naturupplevelser", sedan "träffa kompisar", "komma hem till hembygden" osv. Inget av detta uppfylls när man använder fällor och snaror.
Både snaror och fällor är avskyvärda tortyrintrument som borde ha förbjudits för länge sedan.
De finns en undersökning av fångade lodjur mellan 1996 - 2009 som gjorts på SVA. Den undersökningen visar att av de 289 som undersöktes hade 9% tandskador, 17% kloskador och 46% hade träflisor i tarmar och mage. Jag är övertygad om att man skulle finna liknande antal om man undersökt de mördar som fångas i fällor och hos de rävar som fångas i snaror.
Djuren blir naturligtvis desperata när de inte kan komma ur fällan eller bort från snaran. Det kan ju dröja dygn innan jägaren behagar undersöka fällan/snaran och på så sätt döda djuret och avbryta lidandet för djuret.
FÖRBJUD FÄLLOR OCH SNAROR! Jakt är ett lidande för de djur som jagas men fällor och snaror ökar detta lidande.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter" Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

fredag 5 maj 2017

Jaktkritik

För några dagar sedan skrev jag om den omfattande lodjursjakten. Då påstod jag att riksdagen hade beslutat om att det skulle vara 250 familjegrupper i Sverige. Detta är fel! Någonstans i mitt bakhuvud minns jag att jag hade läst att antalet var lägre. Jag skulle naturligtvis ha kontrollerat detta innan jag skrev.
Nu efteråt gick jag in på Naturvårdsverkets hemsida och hittade där en Åtgärdsplan för lodjur. I denna fanns att antalet lodjur skulle vara 870 i Sverige vilket innebär att det skulle vara 145 familjegrupper då antalet djur ska delas med sex för att få familjegruppsantalet. I en tabell finns också antalet i de olika regionerna. I norra rovdjursförvaltningsområdet ska det var 66,5 familjegrupper, i mellerst 62 och i södra 18,5 vilket ger 147 familjegrupper.
Se vad jag skrev i mitt förra inlägg. För den vitryggiga hackspetten som har en mycket större spridningspotential kräva 400 för att man anser att den har en tillräcklig stor population för att den ska överleva som art i Sverige på sikt.
Detta är en skandal att inte alla djur i Sverige ha samma möjlighet att överleva.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 2 maj 2017

Jaktkritik

Jag håller på att förbereda ett föredrag där jag ska berätta om Jaktkritikernas inställning till rovdjur.
Självfallet kan jag inte vet något om varje medlems åsikt men min personliga åsikt är att rovdjur endast ska få jaga om någon enskild individ orsakar allvarlig skada eller uppträder oskyggt och oroar människor. Alltså ska endast skyddsjakt tillåtas.
Orsaken till mittställningstagande är att rovdjuren är mycket betydelsefulla för att upprätta en naturlig balans i naturen. Den naturliga balansen ger också ett mycket mer livskraftigt material i de bytesstammar som rovdjuren utnyttjar.
Ett annat skäl är att jakten på våra rovdjur försvagar stammarna och de har på sikt mycket mindre chans att förleva för all framtid.
Ett exempel (förutom den ytterst prekära situationen som varg vargstam befinner sig i) är våra lodjur. Riksdagen (som naturligtvis inte har den nödvändiga kompetensen) har bestämt att Sverige ska ha ca 250 familjegrupper av lodjur.  Detta är alltså 250 par lodjur (även om lodjuren inte lever i par). Eftersom jag också är involverad i "Vitryggsprojeket" alltså den stansning som sker för att återintroducera den vitryggiga hackspetten, så har jag läst den åtgärdsplan som har skrivits för detta projekt. Där anser man att 400 par är syftet innan man anser att projektet är fullföljt. Här är också att tänka på att den vitryggiga hackspetten har goda populationen båge i Norge och Finland och att dessa fåglar inte är rätta för att flyga över hav och långa sträckor. Vi vet att vi har ett lågt men ändock regelbundet inflöde av dessa hackspettar. Det är till stor kontrast till det mycket sporadiska inflöde från Finland/Ryssland av lodjur. Det svenska lodjurstammen har en mycket lägre grad av genetisk variation än den östra stammen.
Något som också försvårar upprätthållande av deb genetiska variationen är den intensiva jakten.  2013 och 2014 måste jakten upphöra då lodjuren kom långt under de 250 familjegrupper som riskdagen bestämt. Vad hände åren innan? Jo,  under de fem åren innan jakten förbjöds dödades 616 lodjur i licnsjakt, 170 i skyddsjakt och 63 i trafiken. vid beräkningar med utgångspunkt från tadiomärkta lodjur beräknar man att ungefär lika många som trafikdödas dödas illegalt.  Totakt blir det ca 900 djur som inte dör en naturligt död. Då man beräknat att det funnit ca 7000 lodjur under dessa fem år dödas det alltså ca 13% beroende på mänskliga aktiviteter.
1998 visade Tatjana Kontio iett examensarbete att högst 6 % av lodjurstammen kunde dödas utöver den naturliga förlusterna om inte lodjurstammen skulle drabbas. Varför tar man inte hänsyn till forskningen?

Köp boken "Jaktkritik - essären och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www. jaktkritiekrna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

måndag 24 april 2017

Jaktkritik

I fredags hörde jag på Vetenskapsradion då de berättade att ett antal sälungar (kutar) hade tagit sig upp på land. Fenomeney är inte ovanligt men i år hade man tydligen fått fler rapporter än tidigare. Det framgick inte av reportaget hur mångamen Riksmuseet ville inte ha fler till sin obduktion då alla de undersökt hade dött av svält. Tre speciella fall nämndes men det måste alltså vara fler (5-10?).
Jag trodde då , förståss, att det var gråsäljakten som stört sambandet mellan kufarna och deras mödrar. Men det är troligen inte fallet då det enligt Naturvårdsverkets hemsida jakten ska börja i mitten av april och dessa fynd av kutar troligtvis gjordes före denna tidpunkt.
Men vad är det som stör så mycket att kufarna lämnar sina mödrar?Kan det var jägare som är ute och rekognoscerar? Nöjesbåtarna har väl inte ännu kommit i sjön.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

fredag 21 april 2017

Jaktkritik

Naturvårdsverket utfärdar skyddsjakt på gråsäl och knubbsäl (på västkusten). Jag har inte studerat tillståndsbestämmelserna denna gång men tidigare har skyddsjakten bara fått bedrivas några 100 m från fiskeredskap. Detta gäller enbart yrkesfiskare naturligtvis som ska ha möjligheten att skydda sin fångst.
Skyddsjakten är ytterst svår då sälarna bara visar sitt hyvad och det ger naturligtvis en mycket liten träffyta. Tidigare skulle skytten av denna anledning stå på ett fast underlag men detta har sedan tagits bort då avstånden kunde bli förstora mellan skytten och sälen.  Att träffa ett litet föremål från en guppande båt måste vara mycket svårt. I tidigare tillstånd skulle också jägaren se till att sälkroppen bärgades vilket också gjordes enligt uppföljningar av säljakten. Självfallet försvann sälkroppar som kunde tyda på skarpskjutning men inte fler än vad som är fallet i normal jakt märkligt nog.
Min inställning till säljakten har varit att fiskeredskapen ska vara så konturerade att sälar inte kan komma åt fiskarna i näten. Vad jag förstår så finns sådana redskap i all fall för lax. För det andra ska de sälar som skjuts vara de som finns nära näten för att just selektera de sälar som som ser ficknäten som en födokälla. En omfattande jakt som mu sker i namn av skyddsjakt löser inte problemet. Så länge som det finns sälar så kommer det finns fiskare som blir drabbade av förluster av fångade fiskar.  Fiskare har alltid sett sälar som ett problem även då sälarna har mycket få efter giftangreppej som gjorde att sälarna hade svårt att föda kutar.
I går hörde jag om att annat problem i samband med säljakten. Eftersom fiskarna ofta lejer ut jakten till jägare så kräver jägarna bättre kompensation för sina utgifter som bränsle till båten. Den jägare som intervjuades tänkte inte ställa upp i år om inte villkoren förbättrades. Jag antar att det inte är fiskarna som betalar jägarna utan båda grupperna anser nog att staten ska stå för kostnaden. Det skulle likna de för länge seda borttagna skottpengarna som betalades ut för diverse s k skadedjur ofta rovdjur flygande och springande på marken.
Jag tror att de flesta anser att människor inte ska leva på bidrag. Även om bönder ofta får s k EU-bidrag anser också de flesta att dessa borde försvinna om inte annat för att fattigare länder ska ha möjlighet att konkurrera på europeiska marknaden.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jkatkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.


måndag 17 april 2017

Jaktkritik

På lördag har föreningen årsmöte kl 13.00 på Folkungagatan 154, Då kommer en ny styrelse med yngre och entusiatiska ledamöter att väljas. Den avgående styrelsen var i det närmaste en pensionärsförening. Kom och fika om inte annat!
Jag har hört medlemmar som hoppar av därför att "ni gör ju inget". Jag brukar svara att under vår tid som förening har ca 20 arter fridlyst och får inte jagas. Vi vet naturligtvis inte om det direkt har varit på vårt initiativ men vi har framför detta dp vi träffat minister före den borgerliga regeringen som kom 2006. Nu har vi försök flera gångar att få träffa Sven-Erik Bucht men han har aldrig vetat träffa oss troligen beroende på att han inte vill höra kritik mot jakten som han själv är en del av. 2001 fick vi Margot Wallström , som då var miljökommissionär, att förbjuda Sverige att jaga lodjur. När hon försvann lyckades Jägareförbundet med bistånd av regeringen (S) att få jaga lodjur enligt Art.16 §e för att i insamlingssyfte, i begränsad mängd och selektiv" jaga lodjur. När man nu skjuter 100-tals (licensjakt, skyddsjakt och döda i trafiken) har en övedödlighet på ca 15% är det klart att lodjursstammen minskar snabbt. 2014 och 2015 låg stammen under den låga "gynnsamma bevarandenivån" som riksdagen har fastställt.
Jag framhåller också t ex att Naturskyddsföreningen kanske har 100 000- medlemmar med heltidsbetala tjänstemän som på sin höjd skickar brev till förvaltningsrätter för att stoppa vargjakten. I stället för att samla svensk expertis (biologer, ekologer och genetiker) för att få riksadgsledamöterna att höja den katastrofala låga nivå som nu tillåts för varg. Det är ju en gynnsamma bevarandenivån som måste höja för att kalra vargen. Jag hörde på radion (tyvärr missade jag namnet) en kvinna på Naturvårdsverket som ansåg att nivån borde vara 800 vargar då inavelsgraden är så hög. Varför gör inte de stora föreningarna med resurser något?
Att gå ur Jaktkritikerna är ju direktkontrproduktivt. Här finns en föreningen som jobbar enbart med att föra ut jaktkritik i tidskriften Jaktdebatt, på Facebook, Twitter och blogg året om. Om vi blev stora skulle vi naturligtvis kunna göra ännu mer. Att gå ur och inte ens hjälpa oss med det ekonomiska (passiv medlem) kan inte få någon ändring på jakten.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gåmed i Fb-gruppen Jaktkritikerma.

tisdag 11 april 2017

Jaktkritik

Skadeskjutningar är enligt min mening det absolut största problemet inom jakten. Framför att beroende på att den mesta jakten är helt onödig och fyller bara funktionen att tillfredsställa ett antal personer son av någon anledning tycker att det är ett nöje att döda djur. Med de få men ändå tillräckliga bevis skadeskjuts 100 000- tals djur varje år i Sverige. Skulle slakterier såra eller skada 100 000-tals djur varje år skulle de aldrig få existera men trots att jakten är ett nöje för de som utför den får detta fortsätta. Märkligt nog!
Utan att veta hur många djur som skadeskjuts verkligen eftersökt vet jag inte. Stora djur som älg eftersöks troligen alltid och de flesta hittas och kan avliva efter några timmar men då det gäller andra arter som inte är värdefulla för jägaren som exempelvis räv eftersöks med all säkerhet mycket mer sällan.
Hur går det för dessa djur som skadeskjutits men inte eftersöks och blivit avlivade? Med all säkerhet har de mycket svårare att klara sig både att finns mat men också att klara sig undan rovdjur av olika slag. Undersökningar har gjorts på rovfåglar i Sverige och på andra håll i världen och man har funnit höga halter av bly som ibland har varit dödliga men också starkt vitalitetsnedsättande. Det är mycket troligt att våra rovsjur lodjur, varg och björn drabbas av blyförgiftningar.
Tyvärr finns det inga bestämmelser som säger att djur som hittas döda i naturen eller vid trafikolyckor ska analyseras på bly och andra skador som kan ha uppkommit genom jakt. Det borde ligga i statens skyldighet att se till att den jakt som staten ändå tillåter sker med största möjligt hänsyn till djurskydd.
En något sumerisk genomgång på nätet med svenskar innehåll visar förvånansvärt många trebeta rådjur och älgar men även jagade arter med andra skador. De flesta djur som dör ,naturligt eller på grund av skadeskjutning hittas i stark förruttnelse och där ärver, korpar och andra kråkfåglar varit franne så att det är omöjligt att dra några sutsatser på vilket sätt de har dött. Men vill naturligtvis också snabbt därifrån på grund av stanken. Ännu senare finns bara skelettdelar kvar och även en kriminaltekniker skulle ha svårt att avgöra dödsorsaken.
Mitt önskemål är , om inte staten vill satsa pengar för att få reda på hur illa det står till med djurskyddet inom jakten så skulle ne förmögen djurvänlig person bekosta en dylika undersökning. Alltså ärver, grävlingar, harar, rådjur och anar jagade djur skulle undersökas på bly och andra jaktrelaterade skador. Men det finns väl inte sädarna.