I mitt förra inlägg skrev jag om Kerstin Ekmans bok "Hunden" från 1986. Nu har jag läst ut den drygt 100 sidiga lilla boken där det går bra för den bortsprungna valpen som det gör i sagor. Men det intressanta, tycker jag, är att Kerstin Ekman inte drar sig för att skildra jakten avarter eller baksidor som skadskjutningarna är.
När jakten kommer igång igen på hösten så skriver hon: "Han (valpen) låg då att han såg var älgen störtade. Han kände att det var unga kvigan. Men hennas vittring var honom inte alldeles förtrogen. Hon hade blod skummande ur mulen. Den svarta hunden som hade följt tjuren slutade skälla och sökte henne med snabba slag. När älgkvigan hörde honom närma sig vacklade hon opp och försökte nå vattnet. Ljust blod forsade ur de sönderskjutna lungorna. Hon gjorde en häftig störtning framåt med hela sin ragglande tyngd när hunden nådde fram. den stora kroppen gick i sjön."
Jag får kväljningen, ett sådant barbari.Varför får detta förekomma? "Det är en olyckshändelse och undvikes så mycket det går" får jag säkert till svar och jag tror nog att de flesta jägare försöker så gott de kan men 100 000-tals dylika fall inträffar varje år och den mesta av jakten är fullständigt onödig. Idag med våra små rovdjursstammar måste vildsvin- och älgstammen decimeras men med en annan inriktning på jakten skulle inte ens dessa djur behövas jagas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar