Jaktkritik

I dag läste jag om en person som fått 15 månaders fängelse för att han slagit ihjäl sin hund. Det var det hårdaste straffet som utdömts för djurplågeri. Han hade tydligen varit mycket grym med att piska ihjäl hunden. Det är rätt att straffa en sådan oempatisk person. Jag är dock övertygad om att personen inte kommer att ändra sitt beteende när han sitter i fängelset. Han verkar ju ha psykopatiska drag. Men "andra till varnagel" som det heter tror jag att straffet kan ha betydelse. Det måste göras klart att djurplågeri är ett allvarligt brott. Hoppas att många uppfattar detta.
Men även om detta fall var ovanligt grymt så finns det grader i helvetet som man säger.
En bilist som sätter sig i en bil och kör kan genom oskickligt eller direkt felaktigt beteende orsaka en människas död eller kroppsskada. Detta trots att när personen sätter sig i bilen inte har någon som helst tanke på eller avsikt att han/hon kommer att orsaka en människa skada. Ändå döms personen till vållande till annans död eller kroppsskada.
Det som jag tycker är märkligt är att jägare aldrig åtalas för skadskjutningar. Jägaren är ju ute för att döda men han/hon är (förhoppningsvis) medveten om att risken för att skada ett djur är mycket stort. Eftersom skadskjutning av ett djur innebär djurplågeri som kan vara mycket långvarit borde detta också vara brottsligt.
Men ingen jägare skulle då kunna gå fri. Alla som jagat har skadskjutit. Dessutom skulle troligen ytterst få  skadskjutningar anmälas då ingen vill bli osams med sin jägarkompis och som sagt alla jägare skulle bli åtalade.
Men en del av lösningen ligger i att förbjuda all onödig jakt alltså jakt på arter som inte tas tillvara, som har försumbara köttmängder och arter som minskar i antal. Med dessa åtgärder skulle mer än 90% av alla skadskjutningar undvikas.

Läs hemsidan: www.jaktkritikerna.se
Gå med i FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Jag har just läst Frans de Waals bok "Empatins tidsålder".  de Waal diskuterar empati som han definierar som att kunna känna för en annan individ som lider av smärta eller sorg, medkänsla som är en mer aktiv insats för att hjälpa den lidande individen som innefattar tröst, omtanke och hjälp till skadade och sjuka individer. För att kunna visa empati och ha omtanke måste djuret ha vissa förutsättningar. Han menar att djuret måste ha en tanke om sig själv. Alltså kunna uppfatta sig som individ och se andra som andra individer. Han tar spegeltestet som en möjlighet att ta reda på hur djuret uppfattar sig själv. Man målar ett tecken ovanför eller vid sidan av ögat som djuret alltså inte kan se om det inte speglar sig. När man ställer djuret framför spegeln tar ett djur, som har ”självmedvetenhet” som de Waal kallar det, på märket och oftast försöker ta bort det. De djur som visar en medvetenhet i spegeltestet har också den största förmågan av empati och medkänsla. De djur som de Waal framhåller är djur med stor hjärna i förhållande till kropp som människa, människoapor, valar-definer och elefanter. Det är viktigt att påpeka att spegeltestet är avancerat test eftersom ett barn måste vara mellan 18 – 24 månader för att förstå att spegelbilden föreställer barnet självt. de Waal tar i boken upp en mängd exempel på djurens bevis på empati och omtanke. Men det är viktigt att komma ihåg att de Waal betonar att empati och omtanke inte uppkommit i ett plötsligt hopp i evolutionen. Grader av dessa egenskaper finns hos alla djur. Han tar upp hundar, katter och möss men nämner också kråkfåglar som i tester visar självmedvetenhet i spegeltestet. Kråkfåglar gömmer ofta föda men ser de att de är iakttagna tar de bort godbiten för att gömma den på annan plats när de inte iakttas. Detta beteende tyder på att de kan skilja på sig själva och andra. 

I studier av babianer i det vilda kan man se babianer sitta och titta på när en leopard eller lejon äter upp en flockmedlem. De tycks oberörda men undersöker man avföringen (de skiter på sig) så finner man en hög halt av stresshormon. Babianerna putsade andra oftare efter förlusten för att minska stressen och för att inleda nya relationer för att ersätta förlusten. Kroppsspråk behöver alltså inte visa hur djuret känner sig. 

När det gäller möss så inleder de Wall med ett stycke ”Innan jag går vidare måste jag betona att det kan upplevas svårt för djurälskare att ta del av forskningen om djurs empati. I syfte att se hur djur reagerar på andras smärta har forskare i regel själva förorsakat smärtan. Jag är kritisk mot sådana metoder och jag använder dem inte själv, men det vore dumt att ifrågasätta de upptäckter som har gjorts tack vare dem. Lyckligtvis utfördes det mesta av denna forskning för flera decennier sedan, och idag skulle man troligen inte göra på samma sätt”. 

de Waal redogör för två experiment där man i ett gav utspädd ättiksyra till möss som reagerade med att sträcka på sig som visar obehag. Om en annan mus fick se detta sträckte den också på sig oftare än om den bara observerade en kontrollmus. I det andra testet hade man lärt en mus att trycka på en spak för att få mat. Om musen fick en stöt i samband med att den tog på spaken och en annan mus såg detta rörde inte den iakttagande musen spaken. Dessa försök visar att möss kan känna en annans mus smärta. Det som redan Bentham uttryckte på 1700-talet ”Djur kan inte tala med de kan lida” måste idag utökas med att de är mycket mer kännande varelser än att vara individer med samma nervimpulser som vi också har ett sinne som vi förknippar med mänskliga egenskaper, empati.

Har vi rätt att döda dessa varelser? Tänk på västerlandets syn på slavar på 1700 och 1800-talet som Pelle Strindlund beskrev i sin bok ”Jordens herrar” som jag skrev om i JD nr 3 (2011). 

Gå in på hemsidan:www.jaktkritikerna.se

eller gå med i Facebook-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Ett nytt förslag till djurskyddslag har tagits fram. Alla förbättringar av djurskyddet är välkommet. Tyvärr är inte det nya förslaget tillräckligt långtgående. T ex ska inte den djupt osunda och plågsamma metoden för sterilisering av smågrisar som innebär bortskärande av testiklar inte tas bort förrän 2017. I en debattartikel tar några forskare upp att forskning på försöksdjur kommer att få fler restriktioner. Jag är dock inte oroad då många forskare alltid vill ha mer av det mesta. Men forskarna jämför laboratoriedjuren med vilda djur de påstår att människor dödar utan några moraliska betänkligheter. Självklart ska även möss som gör skada avlivas på det mest effektiva och minst smärtsamma sättet. Skulle personer döda möss och andra mindre djur på ett barbariskt sätt ska de naturligtvis också kunna åtalas och dömas för brott mot djurskyddslagen.
Men tyvärr blir detta inte fallet. I en kommentar till förslaget till djurskyddslagstiftning skriver Johannes Åman i DN (29/11) att "Med makt följer ansvar". Men han glömmer bort att människan har all makt över alla djur, även de vilda. När JÅ skriver att "Ansvaret i förhållande till vilda djur blir mer begränsat". Varför då?
I dag dödas ca 1 miljon djur i Sverige genom jakt. 100 000-tals blir dessutom skadskjutna. En mycket stor del av jakten är helt onödig. Endast älgar och vildsvin är nödvändiga att skjutas för att inte orsaka alltför många trafikskador och skador på skog och grödor. Denna minskning av jakten skulle minska skottskadorna med 80-90%. Om som JÅ skriver "Kan vi undvika att tillfoga andra onödigt lidande så bör vi göra det". Det tycker jag också.

Jaktkritik

Det är svårt att göra utförliga inlägg på Facebook så därför utnyttjar jag min blogg.
De flesta människor är dåligt insatta i jaktfrågor och tycker inte att det är konstigt att jägarna jagar kråkor, trutar och andra vanliga fåglar. Många tycker att det är fula fåglar och ser dessa som icke önskvärda.
Men vad de flesta inte känner till att jakten är mycket omfattande. Totalt omfattar kråk- och måsfåglar ca 25 % av all jakt eller 230 000 fåglar! Därav är 20 000 måsfåglar och resten kråkfåglar (nötskrika 25 000, skata 50 000, kaja 50 000, kråka 85 000 och råka 5000 Jägareförbundets jaktstatistik 2007/2008 som är den senaste utgivna) .
Denna jakt sker mot all vetenskaplig kunskap. I två meddelanden från Naturvårdsverket ("Kråkans ekologi och metoder som prövats för anpassning av kråkfågelbestånd" (SNV PM 1734) och "Gråtrutens ekologi och metoder som prövats för skötsel av måsfågelbestånd" (SNV PM 1434). Båda PMen sammanfattar sina omfattande litteraturgenomgångar med att minska olägenheterna för människan är: "framför allt att den mest effektiva och långsiktiga åtgärden är att minska de födokällor, tillgängliga för fåglarna, som skaparts av människan".
Båda PMen är skrivna på 1980-talat och en del har hänt sedan dess.
Både gråtruten och fiskmåsen har minskat höggradigt signifikant sedan de årliga inventeringarna startade av Sveriges häckande fåglar (www.biol.lu.se/Zooekologi/birdmonitoring)
liksom kråka men nötskrikan endast signifikant. Då det gäller skata och kaja har ingen förändring skett.
En del som förklarar måsfåglarnas nedgång kan bero på att det kommeriella fisket har minskat och att fiskebåtarna nu inte få kasta ut rens i havet utan måste ta detta till hamn. Dessutom har alla öppna soptippar som förut fanns nu helt försvunnit. Detta har nog också drabbat kråkorna men inte kajor och skator som livnär sig på det som vi människor kastar i städer. Skulle denna renhållning bli bättre skulle säkert också dessa arter minska.
Varför den omfattande jakten fortsätter beror nog på okunskap och slentrian. Jägarna har uppfostrats med att det är viktigt att sköta den s k "viltvården".
Nu tycker jag att det är oförsvarligt och etiskt förkastligt att jaga stammar som minskar. Ingen av dessa arter är ovanligt men de finns i ett ekologiskt sammanhang och måste få finnas till för sin egen skull. Värst av allt är skadskjutningen är förödande. Det är troligt att skadskjutningen kan vara 30 %! Eftersök existerar knappast på dylika arter. De är så avskydda att många inte bryr sig utan hoppas att de kommer att dö av sina skador.
Varför jag tror att det sker på detta sätt är att jag vet att andjakt på utsatta änder endast eftersöks i viltvattnet (med hund) men de änder som lyckas skadskjutna flyga därifrån inte eftersöks. varför skulle jägare eftersöka skadade "skadedjur" när man inte gör det för värdefulla änder?
Se även: http://www.jaktkritikerna.se/
Gå med i Facebookgruppen: Jaktkritikerna

Jaktkritik

Läser i Arbetaren att regeringens siffror på antalet tjuvjagade vargar ifrågasätts. Regeringen och WWF anser att det mellan 2006-2010 bara tre till sju vargar dödads illegalt. Mats Rapp vargspårare i Dalarna och Gävleborgs län säger att " ett 50-tal vargar har försvunnit de senaste sex åren bara i Dalarna och Gävleborgs län" Han anser att 77 vargar har dödats illegalt eller försvunnit på obekant sätt sedan 1997

se också www.jaktkritikerna.se

eller FB-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Jaktkritikerna har just avslutat en annonskampanj i tre tidskrifter Sveriges Natur, Djurens Rätt och Vår fågelvärld. Den samlade upplagan är på mer än 100 000 ex och det har kommit in drygt 80 nya intresseanmälningar till att bli medlemmar i föreningen.

Jag brukar redogöra för en enkätundersökning som genomfördes 1980 för utredningen "Vilt och Jakt" (SOU 1983:21) då 3006 personer i åldrarna 16 - 65 år tillfrågades om sin inställning till jakt. 65 % svarade och denna enkät gav följande svar:

Svarsalternativ Andel i %

Jag är positiv till jakt 18

Jag accepterar jakt 54

Jag är tveksam till jakt 18

Jag är negativ till jakt 10

Som man ropar får man svar heter det ju. Jag kan ju både svara "Jag är tveksam till jakt" och "Jag accepterar jakt" eftersom jag accepterar jakt på älg och vildsvin som gör allvarliga skador på skog och mark. Men även om jag väljer svaret "tveksam till jakt" och tror att de som är med i Jaktkritikerna har denna och mer negativ syn på jakt borde 28 % kunna vara med i föreningen av Sveriges befolkning. Men vi har mindre än en promille! Vad gör vi för fel som inte kan attrahera fler att bli medlemmar och på så sätt kunna förändra situationen?

Jag vet att många är medlemmar i många föreningar och det finns ett tak för hur många man vill stödja. Jag har träffat på personer som tycker att vi har helt rätt inställning men de vill inte vara med i föreningen. "Så intresserade är de inte av frågan" som någon sa. Men ändå. Fler än en promille borde ju kunna engageras. Eller hur?

Läs vår hemsida: www.jaktkritikerna.se

eller gå med i Facebook-gruppen Jaktkritikerna

Jaktkritik

Många människor är rädda för olika ting. Rädslorna behöver inte vara befogade utan kan bero på felaktiga föreställningar om farligheten.

Ett exempel är rädslan för rovdjur. Jag har hört människor tala om att de inte vågar släppa sina barn till skolbussen några hundra meter bort på vägen för att det finns vargar i landskapet.

Det otäcka är att många jägare försöker förstärka denna rädsla för att skapa en större opinion för att få jaga framför allt vargar och björnar. Det ända syftet för jägarna är ju att minska antalet rovdjur så att de får fler tillfällen att döda de djur som de anser äga.

Tyvärr är det så att det farligaste en friluftsmänniska kan göra är att vara ute i skogen då jakt pågår. Det är alldeles ofarligt att gå i skogar där det finns björn och varg men inte då jägare är i skogen.

I förra veckan blev en jägare skjuten till döda i Jämtland och tidigare år har en bärplockare och en skidåkare blit skjutna till döds. Detta antal döda som inträffat beroende på jägare under de senaste åren är ju oerhört många fler än de som dött eller skadats av rovdjur. INTE EN människa har kommit ens till skada beroende på rovdjur under ett par hundra år! Förutom jägare som först skadskjutit björnar.

Se även hemsidan: www.jaktkritikerna.se

Gå med i Facebookgruppen Jaktkritikerna