måndag 31 december 2018

Jaktkritik

2018 har varit "klimatets år." Jag tycker att jag hört diskussioner mycket mer om klimatet än något annat år innan. Kanske beroende på skogsbränder och den ovanligt långa varma sommaren. Alla (?) är oroliga och har synpunkter på hur uppvärmningen ska stoppas. Bland de förslag som oftast förkommer är; sluta flyga och sluta äta kött.
Jag är vegetarian men inser att detta inte är tillräckligt. Jag konsumerar mejeriprodukter, mjölk, yoghurt, grädde och ost. Inte i stora mängder men än då.
Det finns skäl för att tillåta kor och får (att konsumera fläskkött finns det knappast något skäl till). Skälen till att tillåta idisslare är att det finns marker som inte duger (eller är mycket improduktiva) till annan växtlighet än gräs. Hur stora dessa arealer är och hur många kor-får de kan försörja vet jag inte men att inte utnyttja dessa marker för att låta kor-får beta på dessa vore, om inte slöseri, så i alla fall förlust av biologisk mångfald då betade ängar har en unik fauna och flora.
Utan den intensiva vallodlingen och det, oftast importerade kraftfodret (proteinet), kan naturligtvis inte den produktion och konsumtion som idag finns upprätthållas. Men det är inte mitt syfte med denna blogga att diskutera. En minskning av mejerivaror blir det helt klart, men vad ska vi göra av köttet från de kor och får som inte kan producera någon mjölkprodukt beroende på ålder? Att låta dessa självdö verkar både inhumant och slösaktigt. Om vi eftersträvar mejerivaror måste också tjurar och baggar dödas för att mejeriproduktionen inte ska bli för liten.  Vad ska köttet av dessa djur ta vägen? Jag tycker inte att det ska bli hund- eller kattmat. Varför inte äta upp köttet? Kött är en utmärkt människoföda med högt proteininnehåll.
Jag kommer fortfarande att vara vegetarian men mina frågor kan jag inte komma undan.
I detta sammanhang så vill jag också, som du som läser min blogg mer regelbundet, tala om att jag är mot jakt beroende på att jakten innebär skadeskjutningar, som ger stort lidande för djuren och 1/3 av de skjutna djuren tas inte till vara. Men jag är inte mot dödande av djur om det sker snabbt och effektivt så att djuren inte stressa och lider fysiskt

Vore intressant att höra din åsikt..

fredag 28 december 2018

Jaktkritik

Jag läser i Jaktkritikernas tidskrift Jaktdebatt att förslaget att tillåta pilbågsjakt på ett flertal arter i Sverige har varit ute på remiss. Ett flertal länsstyrelser har varit för ett godkännande medan Jordbruksverket, länsstyrelsen i Dalarna och Sveriges Lantbruksuniversitet har velat invänta utvärderingen av pilbågsjakten i Danmark och Finland samtidigt som de vill ha mer forskning och kunskap om följderna av pilbågsjakt.
Jag tror att det på många länsstyrelser (som på Naturvårdsverket) sitter många jägare då många anser jakt vara ett praktiskt och tekniskt område och inte ett etiskt. Det är därför som sju länsstyrelser har ansett att pilbågsjakt ska tillåtes. Man kan tycka att det är en rimlig hållning är att avvakta en utvärdering och begära mer forskning.
Men en utvärdering är ytterst tveksam om den kan ge ett klart svar på några frågor. Vilken definition har de utvärderande på skadeskjutning (hur fort ska djuret dö; omedelbart eller efter antal sekunder? ska djuret ta sig från platsen och behöva eftersökas?). Dessutom är aldrig något jakttillfälle det samma så att jakttillfällerna kan jämföras. Avstånd är gissningar, djurets rörelser, djurets riktning till jägaren är svår att beskriva och kan ändras, vind och väderförhållanden är alltid olika.  Risken finns att de olika jägarna inte är ärliga speciellt då djuret skadskjutits mm.
Det enda som kan göra att pilbågsjakt och jakt med gevär ska kunna utvärderas på ett jämförligt och statistiskt godtagbart sätt är att göra en jämförelse under exakt lika förhållanden.
Låt exempelvis 20 slumpmässigt uttala pilbågsjägare och lika många gevärsförsedda jägare skjuta på tavlor uppsatta på säg 30 m:s avstånd. Låt sedan jägarna skjuta 20-30 skott på tavlorna och mät sedan avståndet till mittpunkten och beräkna variationen mellan och inom de två grupperna. Det vapen som visar den bästa träffbilden och minsta variationen inom grupper bör användas som jaktvapen. Med ett dylikt statistiskt upplägg kan man klart avgöra vilket vapen som är säkrast vid dödandet av ett djur.
Jakt ska inte vara en lek. Jakt ska vara seriös och syfta till att skaffa kött för konsumtion och vara effektivt vid dödandet av djuret. Det vapen som säkrast dödar djur ska vara det som ska användes. Detta är klart angivet i jaktlagen (jakt får inte innebära "onödigt lidande") även om lagstiftare insåg att jakt innebär lidande. Dessutom finns klara skrivningar om vilka vapen som får användas vid jakt på olika arter i jaktförordningen. Skulle (mot min förmodan) pilbågasjakt vara effektivare ska naturligtvis gevär inte tillåtas.
Utför en statistisk test för att avgöra pilbågsjaktens och gevärsjaktens skillnader!

lördag 22 december 2018

Jaktkritik

Jag skrev för en tid sedan om Jägareförbundets krav på att få döda 350 lodjur i vinter-vår. Jag framhöll då att denna avskjutning allvarligt skulle hota lodjursstammen i Sverige då den redan är hotad som population då den nu bara är 1200 djur. Om populationen skulle minska ännu mer är dess gynnsamma bevarandestatus klart underskriden.
Jag har för några dagar sedan fått Svenska Rovdjursföreningens tidskrift "Våra rovdjur" beroende på att jag skrivit en artikel i tidskriften om jakten på våra små rovdjur, räv, grävling, mård, iller och mink. Jakten på alla dessa, utom mink, ökar statistiskt. Denna jakt har inga som helst vetenskapliga belägg för att dödandet skulle öka jägarnas utbyte av andra jaktbara arter. Dessutom ska inte jägarna bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt.
Men det är en annan artikel som jag tycker är mest intressant är en artikel om att vargen måste ha en population på minst 1 700 vargar för att vara trygg i ett längre perspektiv. Den forskare som framhåller detta arbetar på SLU heter Guillaume Chapron. Han anser också att den effektiva populationen (Ne) ska vara 500 individer. Den effektiva populationen är den del av populationen som deltar i bildandet av den kommande, alltså de djur som parar sig. 500 individer är alltså 250 par. I den expertgrupp som skrev en rovdjursutredning 1999 ansåg att vargen hade en populationsstruktur som var Ne/N = 1/10 vilket betyder att det finns 10 gånger fler djur än den effektiva populationen i en vargstam. Alfaparet som allvar fram en kull har ju en flock av yngre djur som stannar kvar och dessutom finns ett antal kringvandrande djur som ännu inte bildat par beroende på ålder och/eller avsaknaden av revir.
Denna bestämning av Ne till 500 individer har naturligtvis också bäring på lodjur. I den nämnda utredningen så skattar forskarna att Ne/N = 1/6,5 vilket betyder att lodjuren ska vara 6,5 gånger fler än den effektiva populationen. I Sveriges fall då utbytet är ytterst minimal mellan den svenska och den östra populationen ska vara ca 3000 individer för att gynnsam bevarandestatus ska uppnås. I dag är den som sagt 1 200! Jägarna vill utrota alla våra rovdjur på sikt.

onsdag 12 december 2018

Jakjtkritik

Alla, även jägarna, säger sig vilja ha de naturligt förekommande djurarterna i Sverige i livskraftiga populationer. Uttrycket är ju inte definierat som "gynnsam bevarandestatus" som enkelt kan sägas vara att populationen ska ha större än 5% chans att överleva under de närmaste 100 åren.
Problemet med denna definition är att olika forskare har olika uppfattning hur många par som behövs för att gynnsam bevarandestatus ska kunna upprätthållas för olika arter. Ingen vet något om framtiden. Därför försöker olika forskare med datasimuleringar skatta risken för utdöende. Man tar hänsyn till den kända överlevnaden och reproduktionen för arten man vill undersöka då man skattar risken för att arten ska då ut under de närmsta 100 åren. Man kan tycka att alla borde använda de kända data som finns men så är tydligen inte fallet.
I den första rovdjursutredningen (SOU 1999:146) så anses t ex lodjuret behöva vara 3500 individer om populationen är helt isolerad men kan minskas om ett visst genetiskt flöde finns till mellan 3500 - 1000 djur. Senare rapporter menar att antalet endast borde vara 145 familjegrupper eller 870 individer då man multiplicerar antalet familjegrupper med sex för att få totala antalet lodjur. Då riksdagen bestämmer rovdjurspolitiken så förkastar man det man inte vill godta och anlitar andra forskare tills man få det man anser sig kunna godta.
Vi vet idag efter gentiska undersökningar att lodjuren har mycket litet utbyte av gener med de östra stammen. De finska lodjuren har större genetisk variation och flera genetiska varianter saknas i Sverige. Detta gör att det andra kriteriet borde tillämpas alltså att lodjuren i Sverige borde vara mellan 1000 - 3500 individer. Den senaste inventeringen (2018) kom till slutsatsen att det fanns ca 1200 lodjur alltså i nivå på det lägsta möjliga antal om gynnsam bevarandestatus ska uppnås.
Nu kräver Jägareförbundet att 350 lodjur ska få dödas i vinter så att antalet kommer ner på de 870 som riksdagen anser vara lämpligt.
I detta samhang är det lämpligt att nämna att åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett (som i dag som höst har en population på något 10-tal individer och endast ett fåtal häckningar) ska ha en population på 200 par innan alla åtgärder anses kunna avslutas. Den vitryggiga hackspetten får mellan 3-4 ungar och har mycket större möjligheter att få in nya individer från både Finland och Norge som har större populationer än Sverige. Dessutom flyger gärna hackspetten långa sträckor och många av de vitryggiga hackspettar som synas i Sverige tros komma från dessa båda länder.
Genetiken är den samma för att sexuellt reproducerande arter och det finns ingen anledning att inte kräva lika antal för en gynnsam bevarandestatus.
Lodjuren gör heller ingen skada mer än att de tar rådjur som jägarna anser vara deras egendom. Vilda djur är ingens egendom eller alla medborgares egendom och jägarna ska inte bestämma hur vår fauna ska vara sammansatt.
Riksdagens beslut i rovdjursfrågorna är rena populismen och rädsla för att förlora väljare.

onsdag 5 december 2018

Jaktkritik

Jag beundrar Göran Rosenberg (journalist och författare). Han är en av Sverige få intellektuella personer. Hans krönikor i Sveriges radios "Godmorgon världen" (P1 söndagsförmiddagar) är alltid hörvärda och ge alltid nya insikter och klara resonemang. Han är alltid skarp, skarpögd och angelägen. Lyssna på dom i sr-play!
I söndags talade Göran Rosenberg om ord som förgiftar, sårar och dödar speciellt inom de sociala medierna (som han kallar "de osociala") men i detta sammanhang talar han i en bisats om "att en jaktlicens inte tillåter att såra eller döda hur många djur som helst" så har GR fel!
En jägare har all rätt att döda och såra(!) så många djur han vill om de inte omfattas av licensjakt (våra stora rovdjur).
Så har ju t ex tidskriften Jaktjournalen en tävling som går ut på att döda så många rävar, grävlingar, kråkor m fl som ingår i den s k viltvården. Dessutom träffade jag för ett antal år sedan en kvinna som berättade att hennes granne sköt bort alla "sina" rådjur på ägorna för att få dit ännu fler från omgivande marker. Jag vet naturligtvis inte om hon hade grund för sitt påstående men det är helt klart att markägare har all rätt att skjuta alla djur han/hon har på sina marker. Det är fruktansvärt men inget hindrar dem.
Jakten skiljer sig allt inte från människor rätt att vräka ur sig vad den vill, anonymt eller fejkad signatur. Människor rätt att skriva vad de vill är naturligtvis mycket svårare att komma åt, som GR framhåller, men jakten regleras i lag och är lättare att övervaka. Hoppas fler uppmärksammar detta och att vi kan bli fler så att lagarna ändras och våra vilda djur skyddas från död och allvarliga skador.


söndag 25 november 2018

Jaktkritik

I veckan hörde jag på "Spanarna" i SR P1. I programmet pratade en präst Camilla Liv (Lif?) om att det fanns kurser för lära sig tala me djur. Det är ju inget okänt fenomen att man kan få djur att förstå bad man menar. Jag vet t ex att min katt kommer då jag säger "kom" och "vill du gå ut" och jag går mot dörren så  kommer hon springande. Om hon begriper vad jag säger eller om det är någon gest som hon uppfattar kan jag ju inte veta men hund- och hästägare är övertygade om att deras sällskapsdjur begriper.
Men detta om att tala med djur var bara en inledning. Spanaren menade att djuren behövde rättigheter som t ex floden på Nya Zeeland (som jag bl a skrivit om) och därför någon som kunde förstå och hävda deras rättigheter. Hon menade också att djurens rättigheter låg i tiden och att detta blev mer och mer uppmärksammat.
Jag skulle gärna kalla mig försvarare (försvarsadvokat kanske) för de vilda djurens rättigheter. För det första och viktigaste i FN:s deklarationer om mänskliga rättighet Rätten till liv. Alla djur, alla fall däggdjur, fåglar och fiskar har ju nervsystem som är identiskt med vårt att känna smärta men och nu erkänns mer och mer deras mentala kapacitet.
Jag hör också att EU har påbörjat en utvidgning av sitt habitatdirekjtiv för att omfatta riktlinjer (guidelines) för hur djur inom artikel 4 (bör framför att våra stora rovdjur) ska få jagas. Det är verkligen på tiden. Hoppas bara att EU-valet inte innebär att miljökommissionären tillfaller någon okunnig person som inte vet något om våra rovdjurs situation som t ex den före greken och den nuvarande cyprioten. De har godkänt att varg och lodjur jagas enligt Art. 16 §e) som anger att dödandet ska ske för insamling, selektivt och i ett begränsat antal.
Om jag uppfattade radioinslaget så ska licensjakten inte få förekomma utan att de människor som berörs ska inhägna sina tamboskap och upplysas hur de ska bete sig vid eventuella möten med björn, varg och lo.
Nu är verkligen dessa eventuella möten ytterst sällsynta då både björn och varg flyr så snart de hör något misstänkt på flera 100 m:s håll och lodjur är det ingen som ser när de är ute i en skog.
Det märkliga i inslaget var att ordföranden i Jägareförbundet trodde att även skyddsjakten skulle försvinna. Detta tyder på en stor okunnighet om habitatdirektivet. I Art.16 §a) står det att jakt är tillåten för att undvika allvarlig skada på t ex boskap. Jag tänker då framför allt på renar.


söndag 18 november 2018

Jaktkritik

Jag tycker mycket om att läsa Per Gunnar Evanders böcker. Han har inte publicerat några böcker de senaste 10 - 15 åren vad jag vet men många av böckerna kan läsa om. Per Gunnar Evanders böcker handlar oftast om människor som saknar förmågan att uttrycka känslor och i sig själva är ensamma. Många gånger finns det psykoterapeutiska inslag som t ex i han mest kända och enligt min mening bästa bok "Fallet Lillemor Holm" som just berättar om en terapisituation där en psykoterapeut behandlar en ung vilsen kvinna.
Just nu läser jag om boken "Fuskaren" från 1991. Jag har förmodligen läst den ungefär vid tidpunkten då den kom ut men har glömt innehållet och läser den som om den var helt okänd för mig.
Därför kommer det som en överraskning att läsa starkt kritikiska avsnitt om jakt. Jag har för många år sedan redan skrivit om ett annat citat som varit kritiskt mot jakt men i den romanen var det en av bipersonerna som beskrivs som starkt jaktkritisk. I "Fuskaren" är det huvudpersonen (jaget i boken) som uttalar följande ""För mig har nämligen fritidsjakt alltid framstått som ett ovanligt tarvligt söndagsnöje. Detta simpla jippo är yttrande av sadism och blodtörst som inte borde anstå en civiliserad människa. Den verksamhet som består i att lurpassa på ett strategiskt utvald plats för att ur nesligt bakhåll döda eller dödligt såra ett försvarslöst vilddjur blir allt osmakligare ju mer man sätter sig in i situationen.
Det var troligen ingen tillfällighet att nazistkoryféerna sökte efter fritidsjägare när de skulle rekrytera vakter och kommendanter till sina koncentrationsläger. Då var man på den säkra sidan."
Lite längre ner på sidan ...." en rad namnkunniga viltvårdare uttalade sig och menade att fritidsjakten skapat ett förhållande mellan de vilda djuren och människan som är helt onaturligt. Skyggheten och rädslan hos villebrådet kan, menade de, i mycket bero på människans eget, ett beteende som dikteras av intressen och böjelser som knappast delas av alla oss som upplever naturen som ett oskattbart värde i livet."
Ytterligare lite längre ner ... i ett tämligen nybildat sällskap med högst obestämt syfte, möjligen skulle det enligt uppgift handla om naturvård, inte ett ovanligt täcknamn för djurmördares verksamhet."
Jag skulle naturligtvis aldrig kunna beskriva min avsky för jakten lika bra som PG Evander och jag tycker därför att jag kan fylla min blogg med hans citat.
Sen ska man naturligtvis poängtera att det som författare skrivet i böcker inte är självbiografiskt och jag vet naturligtvis inget om PG Evanders verkliga uppfattning om jakt. Men som sagt det är bra formulerat och är också min åsikt.


fredag 9 november 2018

Jaktkritik

Jag har inget stort bibliotek men då jag saknar något att läsa går jag till bokhyllan och letar efter en bok som jag kan tycka om att läsa. För en tid sedan hittade jag "Renar och rovdjur"  av Bjärvall,A. Franzén,R. , Nordkvist,M. och Åhman,G. utgiven av Naturvårdsverket 1990.
Boken beskriver en stort upplagd undersökning av framför allt rovdjurens preadation på renkalvar men även till en begränsad omfattning även på äldre vajor (honrenar) äldre än ett år.
Undersökningen skedde i två samebyar Jåkkåkaska och Umbyn. Jåkkåkaskas sameby är belägen från sjöarna Virihaure och Vastejaure i Padjelanta ner åt sydost förbi Tjåmotis ner mot markerna söder om Jokkmokk. Umbyns betesmarker omfattar Jofjället och Artfjället på västra sidan av Umeälvens källsjöar Nedanför går betesområdet till norra sidan av Umeälven ner mot Lycksele.
Renkalvarna märktes med både sändare som kunde radiopejlas men också lokaliseras efter det renkalven var död (mortalitetssändare) sk sändarkalvar och andra med öronbrickor kontrollkalvar.  Vajorna  märktes med radiosändare (sändarvajor) och andra med halsband (halsbandsvajar). Undersökningen pågick i fyra år. Under dessa år individmärktes 2592 renar varav 2097 kalvar och 495 vajor.
Kalvarna märktes inte förrän de normalt skulle märkas efter ca två månader. Ca 6% av de födda renkalvarna dog innan de märktes men orsakerna till att kalvarna dog kunde aldrig fastställas. 131 döda sändarkalvar återfanns och 43 saknas. Det fanns ingen statistisk skillnad mellan de sändarkalvar eller kontrollkalvar. Kontrollkalvarna identifierades genom att man mycket ofta spanade med tubkikare i renhjordarna efter de med öronbrickor och läste av numren. 131 döda kalvar innebär 11 % och tas de saknade med blir de döda drygt 14 %.  Men alla saknade kavar är troligen inte döda utan studien antar att en tredjedel levar vilket ger en kalvdödlighet på ca 13 %. För de de vuxna vajorna så finner man med samma metod att 2,8 % dör. Att fastställa dödsorsakerna för de vuxna djuren har inte gått då de påträffats för sent och alltså varit helt uppätna.
De sändarförsedda kalvarna var tämligen lätta att hitta och kunde sändas till SVA för obduktion och på så sätt med stor sannolikhet avgöras på vilket sätt kalven hade dött. Framför allt på barmark var det mycket svårt att finna en dö kalv. Då man fann ett kadaver var det oftast inte mycket kvar av djuret och därmed svårt att fastställa på vilket sätt djuret hade dött. Jag kunde tycka att man skulle ha tagit ett ben för analys på fett i benmärgen för att konstatera i vilken kondition djur var då det dog. Denna metod använde Bertil Haglund då han i mitten av 1960-talet under sökte förhållandet mellan ren och rovdjur. Han fann då att de rovdjursdödade renarna hade signifikant lägre fetthalt än de renar som dödade av tåg, vilket tyder på att rovdjuren gör en selektion av renarna.
Med de bästa skattningarna man kunde göra fann man att drygt 60 % av kalvarna dödades av rovdjur. Järven stod för 94% och lodjuren för 88% av predationen. och kungsörn för de övriga rovdjursdöda.
Skillnaden mellan mitten av 1980-talet och idag är stor. 1989 beräknade Bjärvall järvens antal till högst 150 individer. Idag anses järvstammen vara 580, alltså ca fyra gånger större. Lodjuret som var det andra rovdjuret som stod för predationen upskattades stammen till ca 700 av Stefan Jonsson men studien anser detta antal vara för stort. Lodjuret fanns på 1980-talet endast i norra Sverige. Vid 2018 inventering registrerades 120 familjegrupper i renbetesområdena vilket skulle betyda ca 720 lodjur ( sex lodjur per familjegrupp) vilket skulle betyda samma antal som på 1980-talet. Licens - och skyddsjakt har varit omfattande i renbetesområdena så det är ju möjligt att antalet antalet inte har ökat speciellt mycket.
Björnstammen beräknas i studien till ca 600 men nu anses björnstammen vara mellan 2500 - 3000 individer. Varg fanns inte på 1980-talet och fortfarande finns inga vargar i renbetesområdena. Varg står för stor predation av ren i Kanada men anses vara mest avskydd för att den spränger renhjorden med stort arbete för att samla ihop den igen.
Syftet med studien var att utarbeta en ersättningssystem för samebyarna. Beroende på vilka arter och hur många rovdjur som finns i samebyarna skulle dessa få resättning beroende på dessa fakta isället för att samerna skulle behöva hitta kadaverna som ju ofta inte påträffas. Hur detta fungerar vet jag inte men då licensjakt och skyddsjakt är vanlig verkar inte systemet ha någon speciellt effekt.  

fredag 2 november 2018

Jaktkritik

Jag brukar ju inte skriva några längre bloggar men då jag nu skrivit en artikel för Rovdjursföreningens tidskrift Våra Rovdjur så passar jag på att visa den på bloggen. Det är inte alltid så lätt att hitta bra ämnen att skriva om utan alltför mycket upprepning. Jag hoppas och tror att du som läser min blogg inte blir ledsen att se artikeln något för du kan läsa den i VR.

Rovdjur (Carnivora) delas upp i flera familjer. Våra fyra stora rovdjur, björn, varg, järv och lo tillhör alla olika familjer.
Rovdjur har nog alltid ansetts skadliga framför allt från jägares och allmogens synpunkt. I det gamla Sverige de var nog en och samma person. 1938 fick Svenska Jägareförbundet det s k "allmänna uppdraget" att "ha statsmaktens uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska vittvården och jakten". I detta uppdrag ingår att presentera statistik över skjutna och på annat sätt dödade djur. Denna statistik sköts , enligt min mening, med minsta tänkbara ambitioner. Det finns inget vetenskapligt statistiskt sätt då uppgiftslämnare utses, inga bortfall eller beräkningsmetoder finns redovisade. De antal som redovisas i avskjutningsstatistiken är alltså helt otillförlitliga. Även Jägareförbundet anser att enskilda år inte är rättvisande. Endast en längre period kan anses visa trender. De av mig redovisade diagrammen ska alltså ses som ungefärliga antal och siffrorna kan alltså variera med tiotals procent mer eller mindre.
Jag har Jägareförbundets redovisade statistik från 1939 och fram till 2016/2017. Jaktåret beräknas från 1 juli till 30 juni.
Flera mindre rovdjur har fridlysts under åren. Hermelin fridlystes 1999/2000 och småvessla 1973/1974 och utter 1968/1969.. Mårdhund, som anses vara en invasiv art, skyddsjagas finns med i statistiken från 2008/2009 man antalet anges till <500 1939="" 1945="" 25.="" anges="" anledning="" av="" de="" fr="" iller="" mink="" n="" nda="" och="" ok="" p="" ren="" samredovisas="" senaste="" till="">
RÖDRÄV

Det rovdjur som jagas mest är rödräven. Något förvånande för mig är att räven har dödats i ett förhållandevis lika antal under alla år. Jag hade väntat mig, att under 1940 - och 1950-talen då pälsar och rävboor var vanliga, skulle jakten vara intensivare men de redovisade talen ligger mellan 80 000 till 60 000 rävar per år. Undantagna är ett tiotal år mellan 1985 till 1995 då antalet var ca 20 000 till 40 000 rävar. Detta var under rävskabbens värsta tid men från 2000-talet och fram är antalet döda åter mellan 60 000-80 000.
I Gunnar Brusewitz´ bok "Björnjägare och fjärilsmålare" så skildras många 1800-tals personer och där finns de som anser att rödräven ska utrotas. Ett undantag är Gustaf Kolthoff (1845 - 1913) som var konservator och såg vid sitt arbete att räven nästa alltid levde på smågnagare och därför ansåg räven vara mer nyttig än skadlig. Det är också den mest riktiga beskrivningen av rävens levnadsvanor.  I Bjärvalls och Ullströms "Däggdjur" framhålls sorkar som huvudföda men även kadaver och markhäckande fåglar och söta frukter. I spillningsundersökningar från Tullgarn-trakten i Södermanland visade Pelle Palm liknande födoval men även säd och insekter. Att kadaver besöktes visade sig genom att älgkött hade konsumerats. Jan Englund har redovisat ca 300 maginnehåll från räv från större delen av Sverige. Där fann också hare och rådjurskött men också tre katter i magen från rävar i Skåne. Inte ens ett mårdhår hittades i någon av dessa undersökningar trots att några anser att räven tar mårdar. Om detta händer måste det vara sällsynt och kan omöjligen påverka mårdpopulationens storlek.
Räven skadeverkningar på det jaktbara viltet är säkert betydligt överdrivet och jakten sker troligen mest av fördomar och slentrian.
En mer långvarig och väl genomförd vetenskaplig undersökning borde göras för att klarlägga rävens möjliga påverkan på det vilda och rävens förtjänster.

GRÄVLING

Det näst mest jagade rovdjuret är grävlingen. Förre 1980-talet var jakten mindre än den är därefter.  Till 1980 låg jakten på ca 10 000 individer per år men ökade då till 30 000 och därutöver. Det är naturligtvis omöjligt att veta orsaken till den ökande jakten. En orsak kan vara bättre redovisning, ökande grävlingspopulation men också större lust att döda. Tidskriften Jaktjournalen utlyser t ex tävlingar i att döda så många djur inom "viltvården" som möjligt. Även enskilda jaktföreningen lär göra samma sak.
Grävlingen borde vara ett skyddat vilt då den knappast orsakar allvarlig skada på det jaktbara viltet. Enligt Bjärvall-Ullströms "Däggdjur" äter grävlingen omväxlande och varierande föda. Daggmask dominerar men äter vad den hittar under sina strövtåg, insekter, sniglar fågelägg och smådäggdjur. På hösten innan vintersömnen är bär, frukt och ollon viktiga men också säd framför allt havre. Grävlingen fördubblar sin vikt mellan de kommer ut grytet på våren tills de åter går ner i grytet till vintern.




Där populationen är tämligen stor lever grävlingen i sociala grupper med äldre hane och hona tillsammans med fjolårs- och årsungar.

MÅRD

Mård är det tredje mest jagade rovdjuret. Under en period mellan 1990 till 1995 dödades fler än 20 000 mårdar per år. sedan dess har ca 10 000 mårdar dödats per år. Jag som bott i Uppland hela mitt liv och varit ute i skogar på flera ställen har sett fem mårdar i mitt liv förvånas över det stora antal som tycks finnas.
Jakten sker med fällor. Om man söker på jaktmetoder så är det fällor för mård som finns angivna. Jag anser att alla slag av fällor ska vara förbjudna. Fällor är enbart till för jägare att eliminera djur de inte vill ha i de skogar de jagar. Det finns undersökningar från SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) som visar att lodjur förstör sina klor och tänder, som måste orsaka stort lidande, då lodjuren hamnar i en fälla och försöker ta sig ut. Jag kan mycket väl tänka mig att även mården försöker ta sig ut ur fällan med samma resultat. Fällor är alltså tortyrredskap och borde falla för jaktlagens §27 som kräver att jakt inte får innebära "onödigt lidande".
Mården kan inte heller anses orsaka allvarlig skada. Smågnagare och ekorre står för huvuddelen av födan men mården plundrar även fågelbon och kan ta ripor och andra hönsfåglar. Då inget pälsmode förkommer kan knappast heller pälsen vara av värde för jägarna.
 Enligt Bjärvall & Ullström är mård ett byte för kungsörn. I samband med en ringmärkning av havsörn hittades ett mårdskinn i boet. Men troligen hade havsörnen funnit mården överkörd vid en vägkant.

MINK

Minken infördes i Sverige på 1920-talet för pälsfarmning. Tämligen tidigt lyckades minken rymma från en del farmer och efter ca 50 år var hela landet koloniserat ända upp i fjällregionen. Minken är alltså mycket anpassningsbar och kräver endast tillgång på vatten då den är speciallserad på fisk framför allt på vintern. På sommaren dominerar smågnagare men även kräftor, groddjur och fåglar. På öar, framför allt i skärgårdar, kan minken länsa alla bon av änder och måsfåglar på både ägg och ungar. I norra Upplands skärgård har jakt med hund på mink visat att häckningsframgången är bättre på öar där minken jagats än på andra öar.  I USA och Ryssland dominerar bisam helt som födokälla.
Päls från vild mink är inte säljbar utan endast pälsar av hög kvalitet från minkfarmer.
Minkjakten har minskat betydligt från att ha varit över 40 000 per år på 1980-talet med en ganska jämn fallande avskjutning till idag ca 7 000. Jägarna anser att jakten speglar populationernas storlekar. Finns det många djur skjuts fler än om de är färre. Det kan ju tyckas rimligt. Men de stora nedgången på omkring 85% sedan slutet av 1980-talet (jaktåret 1989/1990 sköts 48 000 minkar) verkar ovanligt kraftig. Visserligen har jakten varit intensiv men t ex har jakten på rödräv också varit stor men ingen märkbar populationsförändring har skett. Det finns exempel på arter som vuxit snabbt men därefter ganska snabbt minskat. Ett exempel är skrattmåsen som på 1970-talet var uppskattningsvis var 270 000 men numera mindre än en fjärdedel av detta antal. Även här har jag inte sett någon förklaring till minskningen. När det gäller minken är det nog ingen som sörjer den minskande populationen. Minken kan ju orsaka allvarliga skador på markhäckande fågelpopulationer framför att på skärgårdsöar.

ILLER

Illern finns i Sverige enbart i Götaland. Jakten har ökat från ca 2000 i mitten av 1980-talet till fler än 4000 på 2000-talet men de senaste år åter minskat till ca 3000 illrar per år. Jakten på iller beror på dess påstådda nackdel för jaktbart vilt. Enligt Bjärvall & Ullström så livnär sig illern i huvudsak på smågnagare men bytesvalet innefattar också harar, fåglar, daggmaskar och insekter. Till skillnad från andra mårddjur lever illern närmare människor och kan då och då slå sig ner i ladugårdar och uthus. I B & U anses illerns antal avtagit beroende på minskande våtmarker som är illerns huvudbiotop. Denna minskning tycks alltså inte ha fortsatt.
Illern kan användas som sällskapsdjur med flera olika färgvarianter. Tama illrar (frett) används också som ett jagande djur framför allt till kaninjakt i Skåne och på Gotland. Men lär även kunna användas som råttjägare. Jakten på kaniner sker på så sätt att illern släpps mer i kaninhålet och jägaren står med ett nät utanför kaninhålet eller helt enkelt skjuter kaninen då den rusar ut ur hålet.

Egna kommentarer

För mig som jaktkritiker är all jakt avskyvärd även om jag inser att älg och vildsvin måste hållas på rimliga nivåer både för undvikande av trafikolyckor och skador på skog och växande grödor så länge som staten inte tillåter en större vargstam. Men den jakt som sker på konkurrenter som ingår i "viltvården" , bland annat de som nu redogjorts för, är mer avskyvärd då den inte fyller någon som helst funktion. Inte ens används de som mat utan kastas direkt på sophögen. Dessutom fann forskaren Jan Englund då han undersökt ben och skallar av rävar, att rävar äldre än tre år i 30% av fallen hade skador av jakt och/eller hagel kvar i de nämnda delarna. Utan att det är undersökt tror jag att det ser ut på samma sätt hos de andra små rovdjuren. Detta är helt oacceptabelt. Jakten borde alltså förbjudas och då försvinner också de plågoredskap som fällor innebär. Fällor används ju enbart för små rovdjur och lodjur. Möjligen används fortfarande ripsnaror som också borde förbjudas.

   

    

fredag 26 oktober 2018

Jaktkritik

Jag hör på radio att Jägareförbundet uppmanar jägare att skjuta fler kalvar än normalt då många är magrare nu i höst än andra år på grund av torkan i somras. Torkan gjorde att betet var sämre än annars och kalvarna fick inte sitt behov av näring tillgodosett. Den mindre vikten (ca 10%) skulle kunna innebära en sämre överlevnad och även ha effekter senare år.
Detta låter förnuftigt men grundar sig på dålig kunskap. Jag är övertygad om att ingen jägare kan se skillnad på en normalviktig kalv och en som väger 10% mindre. Jakt är en slumpmässig handling och alla individer behandlas lika. Men min kunskap av kvantitativa genetik så vet jag att ett artificiellt urval är mycket svårt och det behövs noggranna mätningar och att åstadkomma någon effekt på avelsarbetet.
Jakten drabbar alla lika och något urval sker alltså inte. Det vettiga vore i detta fall att låta alla kalvar leva och att naturen skulle göra urvalet för att gynna de kalvar som hade tillgodogjort sig tillräckligt med föda och/eller varit mer anpassade till ett lägre födointag.
Jägarnas "förvaltning" som de ofta pratar om har ingen biologisk eller vetenskaplig grund. Det är därför som älgstammen ser ut som den gör med alltför få äldre tjurar, för få tjurar över huvudtaget och alltför många kor som aldrig blir betäckta.Vår fauna har aldrig fått sköta sig själv på ett naturligt sätt vilket gör att den inte är i balans. Men så vill ju inte heller jägarna ha den.

fredag 19 oktober 2018

Jaktkritik

Jag läser som bekant (?) många böcker. Jag minns att jag för många år sedan kom att läsa någon av Alice Munros novellsamlingar och blev helt fascinerad. Jag minns också att Alice Munro borde få nobelpriset vilket också skedde några år efter. Mycket förtjänt.
Nu hittade jag hennes bok "Utsikt från Castle rock" (Atlas förlag 2016). Boken är en släktkrönika som börjar på 1700-talet och skildrar emigrationen från Skottland 1818 med hennes förfäder som slår sig ner i Kanada. Boken är inte alls i samma klass som hennes noveller och jag har tråkigt de första 2/3 delar av boken. Det kanske var roligt för henne själv att skriva boken men jag läser den för att jag har ingen annan bok till hands.
Det som gör att jag överhuvud taget skriver om denna bok är att hennes pappa börjar som yngling att ägna sig åt satt fånga pälsdjur och sälja skinnen på slutet av 1910-talet men börjar på 1920-talet att föda upp blåräv (silverräv?) och minkar. Det enda som jag fäste mig vid var det sätt som de saxfångade rävarna dödades på. Men sköt inte räven då skotthålen skulle förstöra skinnet utan man slog räven i huvudet så att den svimmade av och sedan ställde man sig på räven hjärta tills den dog. Detta för att rävskinnet skulle vara intakt så att även huvudet fanns kvar helt. Man gjorde s k rävboor som var rävskinn där huvudet, gärna men munnen öppen så att tänderna syntes, och som damerna kunde lägga om halsen. Jag minns från min barndom i början av 1940-talet att också min mamma hade en sådan. Jag ska inte berätta historien hur det går med affärerna. Det får ni göra som kan tycka det är intressant.
Det jag ville berätta är hur Alice Munro såg på verksamheten. Hon skriver: "Jag saknade faktiskt förlusten av rävarna. Inte verksamheten i sig men själva djuren med de vackra svansarna och de arga guldfärgare ögonen. När jag blev äldre och mer och mer komatt avlägsna mig från lantliga vanor och krav, började jag för första gången ifrågasätta att hålla rävar fånga, att sörja över att de blev avlivade och byttes mot pengar. (Jag kom aldrig dithän att jag kände på det sättet för minkar, som tycktes mig elaka och råttlika och liksom förtjänade sitt öde.)"
Jag har alltid haft svårt att förstå varför olika djur bedömts på olika sätt. För mig är minkar pigga och livliga djur och inte alls "råttlika". Jag har också svårt att förstå varför en lärka är mer värd än en kråka. Alla djur liksom människor är individer och ska behandlas som sådana.
 

torsdag 18 oktober 2018

Jaktkritik

Läs gärna min blogg om "jägargudstjänst" där jag frågar biskopen i Karlstad hur han såg på "jägargudstjänster" Här är hans svar:
Tack för ditt mail. Detta är primärt en fråga för Kils pastorat, som arrangerar gudstjänsten. Men så här tänker jag: Kristen tradition lär att människan har fått ansvar för skapelsen. Detta ansvar innebär dels skyldigheten att ta hand om och dels rätten att använda det skapade. Människan har inte rätt att missbruka vår planet och det som här lever. Men samtidigt ger kristen tro människan stor frihet. Det finns till exempel inga matrestriktioner så som det gör i en del andra religioner.
Om det är riktigt att äta kött kan kristna tänka olika om. De finns kristna köttätare, vegetarianer och veganer som alla grundar detta på tolkningar av Bibeln.

En köttindustri som präglas av djurs lidande är alltid ett missbruk av skapelsen som ska kritiseras. Miljövård samt respekt och ansvarstagande för djur och natur är grundläggande delar i vår tro. När det gäller jakt rymmer kristen tro olika synsätt.

I delar av landet är jakten en viktig del av det lokala engagemanget. Kyrkan är en aktiv del av samhället vi verkar i, och våra gudstjänstfirare är människor som också är aktiva i andra delar av samhället. Vår roll kommer alltid vara att förmedla det ansvar mänskligheten har för skapelsen, och att ge redskap att reflektera över de existentiella frågorna och hjälp att finna vilka de egna värderingarna är.

Med vänlig hälsning

Sören Dalevi
biskop
Karlstads stift

genom
Eva Boberg
biskopens assistent
 Här är mitt svar:
Tack för ditt svar. Du liksom de flesta i Sverige vet inget eller mycket lite om jakt. Du talar om att det är tillåtet att använda djur t ex för att äta kött. Men man ska behandla djuren med "respekt och ansvarstagande för djur". Men som jag skrev så är jakten en hobby och ett nöje för de som jagar. Jakten innebär att 100 000-tals djur skadas med stort lidande. (Jag har lämnat referenser). Dessutom hetsas djuren ofta med hundar. Jakt är ingen nödvändighet. Älgstammen skulle kunna regleras av vargar vilket inte jägarna tillåter. Jakt handlar alltså inte om att få kött utan framför allt för att nöjet att döda. Som jag också framhöll så dödas 350 000 djur (rävar, grävlingar, kråk- och måsfåglar för att jägarna anser dessa vara skadedjur) Ingen är tvungen att gå ut i skogen och jaga.
Jag har ytterst svår att tycka att svenska kyrkan ska uppmuntra, sanktionera och välsigna (?) en dylik aktivitet. Jag har aldrig hört talas om fotbollsgudtjänster, gudstjänster för folkdansare, bridgespelare m fl 1000-tals hobbyaktiviteter.
Djur är levande och kännande varelser. Mer lika människor inte bara i nervsystemet utan och i sin mentala del. Läs som jag skrev de Waals "Empatins tidsålder" men också Pelle Strinlunds bok "Världens herrar" om hur människor resonerade om slavar under 1700- och 1800-talen. Samma vokabulär används i dag då vår behandling av djur diskuteras.
Jag kommer att gå vidare för att informera svenska kyrkan centrat och hoppas naturligtvis att teologer och lekmän har en större förståelse och känsla för djurens lidande i jakten än den du tycks ha.

Mvh Hans
   
Kommentera gärna!

lördag 6 oktober 2018

Jaktkritik

Jag läser mycket. Det är ett stort nöje för mig. Jag läser brett , romaner, eller skönlitteratur som många vill benämna dessa, men även facklitteratur och biografier.
Här om dagen läste jag en bok där en metafor användes med koppling till jakt. Jag minns inte exakt hur metaforen beskrevs men den var ungefär så här: Det sägs att om en räv fastnar i en rävsax så biter den av sig foten för att komma loss.
Rävsaxar och andra saxar som förr användes för att fånga rovdjur är förbjudna sedan många årtionden och jag vet inte om det är sant att rävar kunde ta sig loss i saxen genom att bita av sig tassen. Jag skulle ju kunna tänka mig att saxen var så hårt spänd att den slog av benpipan och genom den fruktansvärda smärtan som räven då kände ryckte till så att foten lossnade. Smärtan måste ha varit oerhört stor i vilket fall då räven fastnade i en sax.
Saxarna som användes förr för att fånga rovdjur är förbjudna sedan flera årtionden. På 1980-talet (?) förbjöd EU import av pälsar av rovdjur från Kanada och USA eftersom dessa ofta fångades med saxar. Hur det sker i dag vet jag inte och inte heller om EU importerar pälsar från dessa länder. Jag vet dock att en svensk forskare la sig i detta fall och var bl a i USA:s kongress för att propagera för att de skulle sluta med saxar och fånga rovdjuren med snaror. Detta har han själv berättat för mig. Men han då svaret varför ska vi börja fånga djur med snaror då de inte är godkända i Sverige? Beroende på detta svar lyckades forskaren få igenom att rävsnaror får användas i Sverige. Allt enligt forskaren själv.
Nu får alltså rävsnaror användas. Men liksom alla andra fällor är de pinoredskap och, anser jag, vara helt förbjuda. Även om snaran inte slår av eller skadar benet så stryper snaran blodflödet till tassen och måste var mycket smärtsamt för räven som måste ligga och vänta på sin död åtskilliga timmar innan jägaren kommer och kontrollerar snaran.
Det är ofattbart för mig att fällor över huvud taget får användas. All typer av fällor är plågsamma tortyrredskap inte bara för de rävar som fastnar i en snora utan och t ex för lodjur som bevisligen förstör  både klor och tänder ((detaljer finns på SVA:s hemsida) och jag antar att även de mårdar som hamnar i en fälla beter sig lika lodjuren, och lider lika mycket i fällan genom att förstöra tänder och klor, även om detta inte har undersökts, vad jag vet. Vad jag vet är att ripor som till en del fångas i snaror många gånger hamnar fel i snaran och har en långvarig och mycket plågsam död innan de stryps till döds.
Varför får dylika barbariska och mycket plågsamma jaktmetoder fortsätta? Många tror att Sverige har en sund och human djurskyddslagstiftning men den gäller inte de vilda djuren. Varför? Jo, jägarna ser en ändring som ett hot mot deras nöje, jakten!  

söndag 30 september 2018

Jaktkritik

För någon dag sedan blev jag uppringd av en styrelsemedlem i Jaktkritikerna och som ville tala om den licensjakt som Naturvårdsverket tänker tillåta på gråsäl i Östersjön. Förslaget går ut på att ca 3000 gråsälar ska dödas i licensjakten.
Jakt på gråsäl har i modern tid utförts som skyddsjakt sedan i början av 2000-talet. Antalet var då  150 - 180 sälar per år. Mig veterligt uppfylldes aldrig kvoten. I en rapport som jag har har 57 (38%) fällts och 33 (58%) landats. (Kvoten var alltså i detta fall 180). Restriktionerna vid jakten var då omfattande. Bland annat stadgas att: Varje säl ska landas. Skyddsjakten får därför endast bedrivas på sådan platser och på sådant sätt att fällda sälar kan landas.För att minska riskerna för skadeskjutning gäller grundregeln att skyddsjakt ska bedrivas från land. Jakt får alltså inte bedrivas bedrivas från båt eller fartyg som ligger fritt i sjön.
Trots restriktionerna landades endast 58% av de sälar som dödades. Vart tog de andra vägen? Blev de skadeskjutna eller gick de inte att få upp trots att platsen som valts skulle medge detta?
Jag tycket att detta bevisar att säljakt inte uppfyller de krav som borde ställas på när jakt ska tillåtas. Det var detta som styrelsemedlemmen ville diskutera. Enligt jaktlaggen få inte jakt "orsaka onödigt lidande". Jag anser att säljakten inte uppfyller detta krav. Jägaren ska träffa ett sälhuvud på kanske 100 meters håll stående i båt som är tillåtet idag. Hur många sälar skadeskjuts inte då. Jakten på landlevande djur visar på 10 - 30 % skadeskjutningar och är självklart mycket lättare. Detta var också Jaktkritikernas mening och de har försökt hitta någon forskare som visste mer om säljakt och dessa skadeverkningar. De hittade efter mycket letande en pensionerad professor som kanske kunde styrka detta. Men då ingen forskning gjorts vill naturligtvis ingen uttala sig. Man skulle ju då förlora sitt anseende om man så något som man inte kunde verifiera.
Klart är anser jag att en säl som skjutits och träffats inte kan eftersökas som ett vilt på fasta marken. Om inte sälen dör omedelbart så kommer den att drunkna om den inte mot förmodan överlever med svåra skador så att simförmågan inte gör det möjligt för sälen att livnära sig.
Säljakten är alltså förkastlig ur djurskyddssynpunkt och borde inte vara tillåten. Dessutom kan inte de 3000 sälarna (kanske 10% av Östersjöns population)  som nu anses behöva dödas påverka fisket i så stor positiv grad att det motiverar jakten. Jag är övertygad om att ingen fiskare får 10% högre fångst för att 10% av sälarna försvinner. Jag är övertygad om att fiskets storlek beror på Östersjöns miljöstatus i stort: miljögifter, syrehalt med stor syrefria bottnar, salthalt (torsk kan inte reproducera sig), allmänna föroreningar (kväve, fosfor, plast mm), temperatur (som i år med bra produktion av abborryngel).
Mitt förslag är att satsa mer pengar på sälsäkra fiskeredskap, ersättning till fiskare som har stora skadar och minska överfisket.  

onsdag 26 september 2018

Jaktkritik

Referenser: Englund,J.1979. Skelettskador hos räv.Svenska Jakt 1979/3. 160 - 163
Ericsson,G. & von Essen,H.2002. Moose shot at and not retrieved in Sweden. Procedings of the 24th int.congress of game biologists. 55 - 63.
von Essen,H.&Ericsson,G.1999. Älgjakten och skadeskjutningen under den första älgjaktsveckan 1998. Viltformum 2.
Jönsson,B., Karlsson,J. & Svensson,S. 1985. Bean Goose (Anser fabilis) wintering in Sweden. Swedish Wildlife Research nr 3, Vol.13.
Liberg,O., Sand,H., Wabacken,P. & Pedersen,H.C. 2008. Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen. Rapport från Grimsö forskningsstation och viltskadecenter. 42 sidor
SVA. Flera rapporter i serien Rapport Stora Rovdjur.
Jönsson et al. 1984. Incidence of Lead Shot in Tissues of the Bean Goose
(Anser fabalis) Wintering in South Sweden
Swedish wildlife research, ISSN 0349-5116
Volym 13;Utgåva 3 av Swedish wildlife research:

söndag 23 september 2018

Jaktkritik

Jag har gått i på nätet för att få fram lite siffror för den här boggen.
Jag hörde på radio att forskare vill minska siklöjefisket till 170 ton i år. Detta beror på att tillgången till siklöja har minskat kraftigt. Förra år fiskades det upp 800 ton men de 3 åren dess för innan 1 500 ton varje år. Nu menar forskare att detta är sälens fel. Enligt deras uppgift tar de 8 gånger mer än fiskarna. Om det gäller de 800 ton som togs upp förra året eller de föregående framgår inte.
När jag läser på nätet så framgår det att 1 500 ton under flera år är extremt mycket. Efter dykliga uttag så går sikfiskat ner (se fig 6 https://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/aqua/externwebb/sidan-publikationer/resurs-och-miljo/sikloja-resursoversikt-2013.pdf). Efter stora fångster i Vänern, Vättern  och Mälaren har dessa sjöar inte återhämtat sig (se ovan). I en artikel från SVT Norrbotten så framgår det att detta fiske  för att ta rommen kan försörja en fiskare för hela året. Fisken blir ca 15 - 20 cm och innehåller 3 - 5 g rom. Det är alltså max 5% av fisken som utnyttja och detta gäller alltså enbart honorna. Jag tycker att detta är rovdrift på en art. I affär kostar löjrom 3000 kr /kg. Det är verkligen en lyxprodukt och borde de flesta borde kunna avstå från rommen då den verkar kunna utrota en art.
Eller som forskaren vill utrota sälen. Det är detta hon föreslår i sitt uttalande att "förvaltningen" av sdlpopualtionen måste ändras. Att bestånden i våra insjöar har gått ner där det inte finns säl kan ju tyda på att det finns andra mycket mer allvarliga orsaker till siklöjebestånden nergång.
Du som läser min blogg vet att jag alltid framhåller att det aldrig är en orsak till den verkan vi ser. Jag motsätter mig inte att sälen kan vara en orsak men att det förmodligen finns många fler orsaker som t ex överfiskning, temperatur och salthalts förhållanden vid leken och miljögifter. Jag vet att havsörnarna har sämre häckningensframgång i Västerbotten än i övriga Sverige och att t ex ejdern minskar kraftigt.
För att sälen inte ska göra skada måste nog den större del av populationen dödas. Jag vet inte om det är vikaresälen eller gråsälen som menas med "säl" men är det gråsäl så kommer säkert säger upp till Kalix om de som finns där nu elimineras. Och problemet kvarstår.
Skogsarbetare, småbönder, textilarbetare, varvsarbetare har måst gå från sina jobb och nu kanske det blir kalixfiskarna. Världen står inte stilla, "panta rhei" sa grekerna.

måndag 17 september 2018

Jaktkritik

Förskönande ord är ett lämpligt sätt att gör något mer tilltalande. Vanligt är att kalla städare för lokalvårdare och sophämtare för miljöarbetare. Om dessa yrkeskategorier känner sig mer uppskattade än förut är väl allt Ok men ibland tycker jag att vissa ord bara är till för att slå blå dunster i ögonen på människor; att inte våga tala klarspråk.
Jägarna använder dylika omskrivningar för att gömma undan företeelser som kanske inte skulle låta så bra i andra människors öron.
Ett ord är "viltvård" vilket menas att ta livet av så många rävar, grävlingar, kråkor, fiskmåsar m fl som möjligt. Dessa djur som bara kastas på sopbacken sedan de dödats är minst 350 000 varje år.
Den senaste förskönade ordet som jägarna använder är "förvaltning". Vilket menas att "hur många vargar, lodjur, järvar och björnar kan vi döda så att det inte blir alltför få älgar, rådjur eller vildsvin för oss att döda."
Man kan tyckas det är viktigt och ganska oskyldigt att forska om olika djurs rörelser, bytesval och andra interaktioner mellan olika rovdjur och bytesdjur. Men all forskning har ett syfte och skadar de djur man undersöker.
Jag har själv skuld i detta då jag ringmärkt fåglar på fågelstationer och i holkar. På fågelstationerna fångas fåglar i nät och ibland hittar man döda och utmattade fåglar i näten. Varför en fågel dör är omöjligt att säga men den stress som den utsatts för genom att hamna i ett kan ju vara en orsak. Jag har inga dödsfall då jag ringmärkt i mina holkar beroende på ringmärkningen men vid ett par tillfällen har ungarna varit så stora att de hoppat ut ur holken då jag öppnat den. Några har hunnit gömma sig så att jag inte hittat dem och jag vet alltså inte om de klarat sig. Föräldrarna matar ju ofta ungarna sedan de lämnat holken och det är ju möjligt att de även gör detta då under hoppat ut någon dag tidigare.
Alltnog allt handhavande av djur ger offer. Jag är övertygad om att alla de vilda djuren skulle klara sig mycket bättre om vi människor inte brydds sig om att "forska" om dem. Men människans nyfikenhet lägger nog hinder i vägen för att annat synsätt. Men syftet borde vara annorlunda än det som orden "viltvård" och "förvaltning" innebär.
 

torsdag 13 september 2018

Jaktkritik

Jah håller på att förbereda en föreläsning om fågeljakt i Ängelholm den 16 okt kl 19 (stadsbiblioteket). Jag har just får tag i hela uppsatsen om den enda undersökningen hur många skadeskjutningar som sker på fågel. Denna uppsats handlar om skadeskjutningar på sädgäss i Skåne 1978 och 1979.
Men fann då att 22 av 26 äldre sädgäss hade hagel i kroppen = 84,6% före den 1 jan.
                          19 av 40    "        "          "        "           "         = 47,5% efter den 1 jan.

Av ettåriga sädgäss hade 28 av 100 = 28% hagel i kroppen

Jag frågar mig: varför är skillnaden så stor mellan de som sköts före 1 jan och de som sköts efter?

Kan det var så att många av de påskjutna sädgässen dog och inte fanns efter den 1 jan?


Uppsatsen visar också att 90% av gässen hade 1 - 4 hagel i kroppen och att 96% av 10 årig gäss har hagel i kroppen.

2016/2017 sköts drygt 45 000 gäss i Sverige. Minst 20 000 har hagel i kroppen.

Varför får gåsjakt förekomma?

söndag 9 september 2018

Jaktkritik

Igår fick jag Ornis Svecica (nr 1!) och i den finns en mycket intressant uppsats: "Lifetime reproduction success of Greylag Geese Anser anser in south Sweden". Den handlar ju inte om jakt men men berör ett mycket väsentlig del av jaktens allvarlig verkningar på de vilda djuren. I uppsatsen visar man att endast 10% av gåspopulationen står för 47% av ungpopulationen. De framhåller också att detta inte är unikt utan att det finns många liknande studier som visar att en liten del av en population som står för en den större delen av ungproduktionen. Jag är övertygad om att detta förhållande också gäller för däggdjur även om detta är oerhört mycket svårare att påvisa.
De som läst min bok "Jaktkritik- essäer och bloggar om jaktens avarter" vet att jag tidigare har redogjort för denna diskrepans mellan de som klarar sina ungar och de som inte gör detta.
Jakten är slumpmässig och detta innebär att jakten också dödar djur som skulle ha reproducerar ungar skjuts och naturligtvis också djur som skulle ha den bästa reproduktion. Denna skada som jakten  gör djurpopulationerna innebär en minskning av djurpopulationerna.  Jakt är alltså skadligt för djurpopulationerna. Popultionerna ska styras av deras predatorer.

Om du vill köpa min bok så finns den på www.jaktkritikerna.se

torsdag 6 september 2018

Jaktkritik

I går hörde jag på radions program  "Vetandets värld" att klimatskeptiker, som de kallandes, alltså de som förnekar att jordens uppvärmning har mänskliga orsaker. De menar att uppvärmningen är "naturlig" och bero endast på normala svängningar i jorden klimat.
Det intressanta tycker jag var att de flesta av dissa klimatskeptiker var: män, konservativa i sin politiska uppfattning, ansåg att skillnader mellan män och kvinnor och mellan invandrare och infödda var naturliga och att man inte skulle göra något åt detta. Men också att skillnaden mellan natur-människa, djur-människa var stor och de hade en stor skepticism mot vegetarianer.
Detta låter på mig att de inte vill att världen förändras utan att det "naturliga" är ett samhälle som fanns på medeltiden då ingen ståndscirkulation var möjlig eller tillåten. "Skomakare bliv vid din läst". Vad vetenskapen kommer fram till (vetenskapen flyttar ju fram vår vetande) vågar man eller vill man inte ta till sig.   Ju mer forskare ser människans likheter med djur desto större anledning att sluta döda djur för nöjes skull.

lördag 25 augusti 2018

Jaktkritik

Nu har pilbågsjakten aktualiserats igen. Den var på tal i början av 1990-talet men då avslogs den av Naturvårdsverket.
Det finns många skäl till att inte göra den laglig i Sverige.
Det kanske främsta skälet är att om man ska jaga så ska jakten vara effektiv och på kortast möjliga tid döda djuret. Huvudsyftet till jakten måste ju vara att skaffa sig kött. Nu framhåller alla jagare att de jagar för naturupplevelser och mycket av jakten sker ju också på djur som inte konsumeras ("viltvård"). Men bortsätt från dessa avvikare (?) så hoppas jag att de flesta jagar för att få kött. Flera jägare anser också att de får ekologiskt kött vilket ju är lögn då 100 000-tals djur skadeskjuts och stressas med drevhundar.
Ett mycket viktigt skäl för att förbjuda pilbågsjakt är att gevär är ett mycket säkrare vapen än en pilbåge, med mindre träffyta och mindre skillnader mellan skotten. Jägareförbundet framhåller att de har 100-tals rapporter som visar att pilbågen inte är osäkrare än geväret. Men dessa rapporter är inte vetenskapliga då de utgår från olika tillfällen och kommer från länder som har andra förutsättningar. En vetenskaplig studie skulle naturligtvis jämföra några 10-tal bågskyttar och gevärsskyttar och låta dessa skjuta på en tavla t ex på 20-30 m håll. Därefter skulle avstånd från mittpunkten och skottens spridning studeras statistiskt. Frågeställningarna skulle vara: 1) skiljer sig medelvärdena 2) skiljer sig variationerna?
Jag är helt övertygad om att gevärsskyttarna skulle vinna överlägset i båda fallen.
I början av 1990-talet hade de kända jägarna Jan Guillou, Leif GW Persson och Per Lorentzon ett program "Grabbarna på Fagerhult" i SVT som tog upp ett antal jaktfrågor med mat som huvudsaklig ingrediens. Men vid ett tillfälle så tog de upp pilbågsjakten. De satte upp ett äpple på en stolpe och lät en bågskytt försöka träffa äpplet, som sades vara lika stort som ett rådjurshjärta. Bågskytten missade med tre pilar och jag antar att bågjägarförbundet inte skicka dit vilken klant som helst. Därefter kom ett skott (vem som var skylten visades inte) som sköt sönder äpplet i tusen biter. Mycket illustrativt!

Detta är min 600:ade blogg och jag har haft fler än 45 000 läsare under åren!

måndag 20 augusti 2018

Jaktkritik

Jag har just läst ut Jörn Donners "Djävulens ansikte" (Aldus 1965) som beskriver och analyserar Ingmar Bergmans filmer till 1963. Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergmans filmer sedan jag började se dem i slutet av 1950-talet. Det beror väl på att jag tycker som han: gud finns inte och människan är existensiell ensam.
Nu när jag skulle ställa in boken i min bokhylla såg jag en liten tunn bok (67 sidor) som jag inte visste att jag hade.Den heter "Havet är - det liknar inte" Tankekorn av Anders Johansson (Carlssons förlag 1994). Det är en bok med ca 200 aforismer som jag skulle kunna citera flera av men jag citerar bara de som har anknytning till den här bloggen.

Om djuren behandlade människan som människan behandlar djuren
vore det synd om djuren, om de hade medvetande och samvete.

Jakten är alltid osportslig
därför att bara den ena parten har vapen.

Bara människan kan vara omänsklig
Djuren kan det inte. Djuren kan inte gå utanför sin egen natur.
De kan inte vara odjur, som människan.

Att moralisera över hur djuren skaffar föda
är att moralisera över existensen.

Jag önskar ibland att djuren
vore mera lika oss, illistiga, baksluga
så att de kunde fly från oss.

onsdag 15 augusti 2018

Jaktkritik

Som alla vet lever jag i en bubbla. När jag läser böcker så hittar jag alltid något som jag kan koppla till jakt, trots att ordet aldrig är nämt.
Nu har jag läst om Sven Lindqvists "Livsmänniskan" (Ordfronts förlag 1996). Det är en antologi som Sven Lindqvist sammanställt ur sin rika produktion. Jag anser att Sven Lindqvist är en av Sveriges få intellektuella personer. Han är nu 86 år och har inte , vad jag vet, skrivit något de senaste åren, men mycket är fortfarande intressant läsning. Hans två böcker om jord och makt i Sydamerika är nu 40 år gamla och mycket har säkert hänt men metoden att intervjua bönder, fackföreningsmän (om de tordes yttra sig), och godsägare gav en utmärkt bild hur förhållandena var. Metoden är säkert mycket användbar även idag. Även hans bok "Gräv där du står" är ju självfallet också användbar. "Reklamen är livsfarlig" (1957) är fortfarande aktuell och giltig.
Men nu till det jag kan koppla till jakt är följande: "Historien är viktig därför att resultaten
av den finns kvar. ...Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt."
Jag tänker på Svenska Jägareförbundets "allmänna uppdrag" som de fick 1938. På den tiden fanns knappast någon semester, endast få forskare var ute i markerna och inventerade och iakttog det vilda. Då var det naturligt att Svenska Jägareförbundet var de som hade den största kunskapen, alla fall beroende på att de var många. Idag 80 år senare att situationen annorlunda. Nu är jägarna ett fåtal i jämförelse med alla naturintresserade, ornitologer, botanister, svamp- och bärplockare och andra som vandrar i naturen. Låt jägareförbunden vara föreningar som alla andra och överför beslutanderätten och administrationen till ett statligt verk (Naturvårdsverket).

lördag 11 augusti 2018

Jaktkritik

Min dator, eller rättare sagt, mitt mobil bredband har inte fungerat varför jag inte har kunnat skriva något på bloggen. Men nu har jag chansen.
För några år sedan hörde jag en jägare i Värmland klaga på att det fanns för många vargar i Värmland så det inte var lönt att gå ut och jaga älgar. Nu hör jag att länsstyrelsen vill att kvoten älgar ska höjas med 400 individer vid höstens jakt.
Det enda som kan ha inträffat är väl att jägarna skjutit bort alltför många vargar. Som bekant har ju licensjakten 2019 ställts in.
Detta är ett lite ironiskt uttalande. Självfallet har licensjakt, skyddsjakt, trafikdödade och naturligtvis tjuvjakten tillsammans dödat ett helt orimligt antal vargar men vargarnas påverkan på älgstammen är försumbar. Man har i forskningen sett att en varg dödar mellan 10 - 13 älgar per år. Det anses att det idag finns 300 vargar i Sverige. Dessa vargar skulle alltså ta max 4000 älgar. Det skjuts mellan 80 000 - 90 000 älgar per år vilket är ca en tredjedel av stammen. Vargarna tar alltså ca 1 % av alla älgar. Ingen jägare kan anse att de får skjuta för få älgar beroende på vargstammens storlek.
Men det finns jägare som hatar vargar och de försöker på alla sätt göra vargen till den lede, djävulen på jorden.

måndag 23 juli 2018

Jaktkritik

Jag läser mycket men nu är biblioteket stängt då de ska flytta till nya lokaler. Det betyder att jag måste titta igenom mitt ganska påvra egna bibliotek. Då fann jag en bok av Lars Gyllensten "Människan, djuren, all naturen; läsefrukter och kompotter" (Bonniers 1971).  (köpt på rea för 11,50).
Det var titeln som fick mig att ta ut boken från hyllan men läsningen blev en besvikelse. Mycket av det som stod övergick mitt förstånd och var mig likgiltigt. Men eftersom jag skriver om boken så fanns det några korn att berätta. Naturligtvis inget om jakt men följande;

"I Fjärran Östern är djuren inte lovliga byten på samma hämningslösa sätt som hos oss i Västerlandet. I Östern är de levande varelserna kumpaner i en och samma trampkvarn" (Här tror jag att Gyllensten inte har vetat tillräckligt utan trott sig vet hur hinduer, buddister bör bete sig men inte lever som de lär). Senare i samma stycke: "Men i Västern, där folken sedan generationer har supit sin smickrande vishet ur Första Mosebok, räknas djuren som värdelösa ting, simpla råmaterial för människans Jahve-liknande godtycken och övervåld". Men här har Gyllensten rätt.
I en annan essä citerar Gyllensten en amerikans naturvetare Charles Sanders Peirce: "Ingen kan tro på allvar, att varje liten kyckling, som kryper ur ägget, måste komma på och pröva alla möjliga teorier innan den kommer på det goda uppslaget att plocka korn från marken och äta dem. Men om man vill tro, att varje liten kyckling är begåvad med en medfödd talang att finna alldeles bestämda sanningar- varför skulle man då tro, att bara människan har förmenats denna gåva?"
Vi kanske lever mer instinktivt än vi tror.

onsdag 18 juli 2018

Jaktkritik

Jag håller på att "dödstäda" alltså att rensa ut en massa papper och annat skräp som många samlar på sig under åren så att barnen slipper ta hand om skräpet när jag om några år kommer till sällare jaktmarker. Kanske riktigare är att jag rensar för att få en lättare flytt, som jag hoppas blir av under hösten.
Nu igår fann jag ett större antal aforismer ca ett 30-tal. Varifrån och vem som skrivit dem vet jag inte men jag måste citera en: "Konstigt, jag hör aldrig jägare prisa jakten för att den så angenämt tillfredsställer lusten att döda".
Så är det nog.

onsdag 11 juli 2018

Jaktkritik

Jag har hört ett reprisprogram på radio som handlar om våra rovdjur. Programmet heter Klotet om någon vill höra det på nätet. Programmet består av två delar som behandlar ett forskningsprojekt i Dalarna där både järn och varg finns.
Det inns ju inslag i programmet som är intressant som t ex att vargar (varg?) dödar vildsvin men syftet är helt inriktat på jägarnas intressen att få en uppfattning om hur rovdjuren rör sig mellan Norge och Sverige. På "jägarespråket" heter det "förvaltning". Förvalta tycker jag betyder; få något att växa men här verkar det som att ha reda på hur många vargar som finns och hur de försörjer sig. Detta för att kunna eliminera så många vargar så att inte jägarnas intressen hotas.
I programmet för Håkan Sand också uttala sig om vargar och björnar. Han talar om att vargar som sövts inte visar aggressivt beteende men måste naturligtvis också berätta den urgamla historien om Gysingevargar som på 1820-talet dödade två barn. Denna varg hade försökts att få tam men man misslyckade och släppte vargen som inte kunde jaga och blev uthungrad och därför anföll barnen. Den var alltså inte rädd för människor och därför angrep den barnen. Sedan dess har ingen varg angripit en människa men Sand måste naturligtvis hänvisa till Indien där varg tydligen anfallit en människa. Men inte detaljer hur denna händelse gått till. Dessutom måste Sand också ta upp björnens farlighet. Enligt björnforskare så framhåller de att björnen alltid drar sig undan då de hör eller luktar människor på fler 100 m håll. Jag känner ill tre fall där människor dödats av björn. En joggare i Finland kom emellan en björnhona och hennes ungar (tror man). Hur joggaren betedde sig vet man inte men joggaren överfölls av björnhonan och hade oturen att få en kropppulsåder uppriven och förblödde. En svensk jägare blev överfallen och dödad av en björn då han skadeskjutit björnen och björnen rusade efter hunden som fanns med. Jägaren stod kvar och försökt skjuta björnen men misslyckades. Björnen fick eftersökas och fanns svårt skadeskjuten. Den tredje personen som blev dödad av björn tros ha försökt skydda sin hund i en hundgård som anfölls av en björn. I sin iver att schasa bort björnen blev han själv angripen och dödad. Björnen kanske såg honom som en konkurrent till bytet; hunden. Man vet väldigt lite om fallet och det kan ha gått till på annat sätt.
Ingen lingon- eller svampplockare har någonsin blivit angripen.
Så varför tar Håkan Sand upp vargens och björnens farlighet? Jägarna vill skrämma folk så att de får argument för att jaga varg och björn. "Vi måste skydda människorna som bor i trakter med rovdjur". Argumentet att vi vill ha våra älgar i fred för dessa bestar", duger ju inte.
Jag förstår inte varför Sveriges Radio tillåter så partisk propaganda.

söndag 8 juli 2018

Jaktkritik

Det är populärt med repriser på sommaren och här kommer en till. Jg hat inte många läsare av min blogg och jag undrar om någon som läser detta har sedan förut?

Sommaren börjar närma sig sin höjdpunkt. Jag tror att de allra flesta tror att våren och sommaren är fridfull för att de vilda djuren i skog och mark.  Men så är inte fallet.
Mink, vildsvinsungar och rävungar får jagas hela året. Jakten på rävungar (ungräv som Eskil Erlandsson benämnde det) är för mig fullständigt omoraliskt I detta fall kan man ju aldrig hävda att men skjuter räven för pälsen skull som en del hävdar är ett syfte med rävjakt. Detta är naturligtvis falskt. Men går med en rävpäls idag? För övrigt är all sk "viltvård"  oetisk och borde omedelbart förbjudas. Vem äter grävling eller kråka? Att skjuta djur för att sedan kasta dem på sophögen borde även jägare anses vara förkastligt.
Alltnog: Bäver får jagas till den 10 maj.
Grävling till den 1 maj.
Rådjur i Gävleborgs,Uppsala och Västmanlands län till den 15 juni.
Detta för att halten av cesium 137 var för höga på hösten efter Tjernobyl. Nu har det gått 30 år och halterna har halverats men vårjakten har fortsatt.  Jag undrar vilka provtagningar som görs och om halter eventuellt över 1500 Becerell skulle vara skadliga. Konsumtionen av rådjurskött kan inte vara speciellt stor.
Sedan börjar jakten den 1 juli på bl a kråkfåglar och den stor jakten kommer i gång den 1 augusti och fortsätter till slutet av februari och mars.
Om jägare vill ha skottillfällen så är det alltså ett uppehåll på två veckor som bössan måste ligga orörd.
Varför ska jägarna ha företräde att bestämma hur den svenska faunan ska vara sammansatt och nå jakten ska börja och sluta?
Ett med demokratiskt system där jägarna utgjorde  3% (som de är i befolkningen) var representerade.

söndag 1 juli 2018

Jaktkritik

Vem är djurvän? Hur ska man karaktärisera en djurvän? Jag har funderat en del på detta några dagar sedan jag hört i radio att en man i Turkiet som hade plågat ihjäl en hundvalp inte fått något straff då djurskyddslagar saknades eller i all fall var otillräckliga i Turkiet. Men Erdogan lovade omedelbart att dylika lagar skulle införas. Alltid något bättre för djuren hur nu den nya lagen kommer att utformas.
Men det som jag tog fasta på var det som reporten nämnde sedan. I några kvarter i Istanbul finns det många katter som många människor matar. Men dessa personer kastar sten på de kajor och måsar som angriper alla de kattungar som finns. Uppenbarligen är dessa människor kattälskare men varför behandla olika arter olika?
Jag tänker på de jägare som älskar sina hundar men vill se vargarna utrotade i Sverige. Eller andra som inte upprörs då 70 000 kråkor dödas men upprörs då en bonde vill skjuta en trana som äter upp hans potatis. För mig är detta obegripligt. Jag tycker precis tvärsom. Det är upprörande att jägarna år efter år får döda hut många kråkor de vill enbart för att de inte vill ha kråkorna i sina marker. Ingen kan bevisa att kråkorna skulle ha någon effekt på det vilda. Men skyddsjakt på enstaka individer som orsakar allvarliga skador ska kunna elimineras om inte andra åtgärder hjälper.
Rätt mig om jag har fel.

tisdag 19 juni 2018

Jaktkritik

Jag arbetar med att försöka uppdatera min bok (Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter: finns på hemsidan www.jaktkritikerna.se 99kr + frakt) och bl a hittade jag en artikel från Aftonbladet om att ihjälskjutningarna av jägare minskar från 1980-taltets ca 4 till i dag (2012) till ca 1. Uppgiften vara något osäker varför jag försökt hitta nya uppgifter i socialstyrelsens databas utan framgång.
Ofta finns det uppgifter om dylika tragiska skjutolyckor men de är ofullständiga i skildringen av vad som hänt och de eventuella rättsliga processerna har jag sällan sett. Men jag skulle tro att antaletr dödsfall i skogen inte har minskat sedan i början av 2000-talet.
Däremot hittade jag en ännu mer ofullständig uppgift på socialstyrelsens hemsida om skador i samband med jakt. Där framkom att ca 500 jägare skadades varje år av olika anledningar (skärskador,  hundbett, fall osv) men också att 2% skadesköts. För det första tycker jag att "ca 500" och sedan "2%" ger ett konstigt intryck men istället för att redovisa antalet under t ex en 10-årsperiod så får man väl finna sig i detta.
Slutsatsen blir i alla fall att ca 10 personer skadas av skjutvapen varje år. Gissningsvis är det andra och inte vapeninnehavaren, som avlossar skottet.
I vilken annan hobby skadar en annan person en kamrat i så stor utsträckning? Aldrig har jag hört att ett dylikt fall varit uppe i domstol. Märkligt. Det finns idag en fall där en hockyspelare har åtalats för övervåld mot en annan spelare. Räknas alla skjutskador som olyckshändelser?

Nu har en vänlig man på SCB skickat mig tabellen och jag finner att 1,4 personer dör/ år genom att ha  träffats av hagelgevär eller av ett kulvapen vid jakt. Självmord räknas i egen statistik.

söndag 10 juni 2018

Jaktkritik

Jag sitter nu och reviderar min bok "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter" (finns på www.jaktkritikerna.se 99kr + frakt) och kom då till en blogg där jag skrev om jägarnas argumentation om att vargar tar deras hundar och därför är det nödvändigt med vargjakt. Bloggen var skriven 2012 och jag ville ha nyare siffror. Detta är vad jag fann på Agrias hemsida. Agria är det största försäkringsbolaget för djur i Sverige och det är väl troligt att andra bolag har andra siffror men det skulle förvåna mig mycket om proportionerna vore annorlunda.
Det är uppenbart att hundägare håller reda på sina hundar mycket dåligt. Trafiken är ju uppenbart den farligare orsaken till att hundar skadas/dödas men sedan är det ju jägarna som inte sköter sig och sina hundar. 160 dödas/skadas av vildsvin, 110 av andra vilda djur men långt därefter kommer dödad/skada av varg, björn och lo. T o m skjuter hundar gör jägarna också. Vargarna är verkligen ingen fara för hundar. Av de 301 som skadats/dödats i samband med jakt är bara ca 5% relaterat till varg.
År 2017
Alla hundraser 2017
Trafikskadad/dödad 342
Skottskadad/dödad 8
Drunkning 32
Dödad/skadad av tåg 34
Dödad/skadad av varg 16
Dödad/skadad av lo 1
Dödad/skadad av björn 6
Dödad/skadad av vildsvin 160
Dödad/skadad av vilt/vilda djur 110
Försvunnen under jakt 8


tisdag 5 juni 2018

Jaktkritik

I söndags hörde jag på radioprogrammet "Filosofiska rummet". Det handlade om att mauorierna på Nya Zeeland fått en flod att betraktas som en "person" med rättigheter. För mig blev det oklart vad denna rättighet innebar. Floden i sig själv kan inte föra sin talan utan de som levde vid och på det floden producerade hade fått en rättighet att besluta om flodens "skötsel" tyckte jag att det innebar. Alltså till skillnad från t ex en nationalpark att de människor som levde där "skötte" floden i stället för myndigheter och deras skötselplaner. En av deltagarna i diskussionen menade att floden som sådan visst har en rättighet "att rinna".  Men som en deltagare påpekade att problemet uppkommer då två motsättningar ställs mot varandra. Han tog upp t ex en blomsteräng, som ju också är en naturdel. Skulle inte ängen hävdas skulle den snart växa igen. Alltså måste de träd som snart skulle etablera sig på ängen sakna "rättigheter" efter de måste tas bort. Här ställdes alltså två naturtyper mot varandra och båda kunde alltså inte ha samma rättigheter. Jag tycker att det vara tydligt att naturtyper inte kan ha rättigheter.
Men vad har detta med jakt att göra? Jo, alla tre deltagarna i diskussionen var överens om att djur har rättigheter. De kan lida och känna smärta och är kännande varelser som någon uttryckte det. Jag håller helt med och det är hela idéen med att kämpa mot den jakt som sker idag. Den djurskyddslagstiftning som finns idag är inte rättigheter för djuren utan skyldigheter för de som äger djuren. Det är därför som de vilda djuren inte omfattas av djurskyddslagarna.
Det dags att ge alla djur rättigheter!  

söndag 13 maj 2018

Jaktkritik

Du som läser min blogg mer regelbundet vet att jag läser en hel del böcker. De är av skilda slag som nu senast t ex bok om branden i Västmanland 2014, fågelböcker eller en kritisk bok om rysskräcken i Sverige och de ubåtskränkningar som ansett ha skett utan att något bevis för dessa har presenterats.
Jag brukar låna mina böcker på biblioteket men nu ska de flytta till nya lokaler och därför har de stängt. Jag blir alltså hänvisad till min bokhylla som inte är så välfylld eftersom jag oftast lånar mina böcker. Det sällan eller aldrig jag läser om en bok. Men nu måste jag det.
Jag har några essäsamlingar av Frans G Bengtsson som jag börjat med. Frans G Bengtsson är ju mest känd som författare till två volymer om vikingen Röde Orm. Det är två böcker jag rekommenderar beroende på den stor humor som finns i verken. Lite spänning finns också. Och för en okunnig person om vikingatiden så låter mycket av det som Frans G Bengtsson skriver om som trovärdigt. Men nu gäller det en av hans essäböcker  "Sällskap för en eremit"  (Bonniers 1944). Han skriver inget om jakt utan det mesta handlar om författare, böcker och en del andra udda ting. Men i en essä som handlar om brottning, något märkligt då Bengtsson framstår som en intellektuell snobb som gärna citerar på franska, tyska eller gammalengelska. Men i essän finns en liten episod som jag gärna vill citera:
"det stora mästerskapets lugn och harmoni" (i brottning) Mästaren jagade beckasiner med cigarr i munnen, en stadig käpp i hand, bössan hängande över axeln, småprat igång. När fågeln flög upp, hängde han bössan på vänster underarm, tog ner bössan, lyfte den lugnt, sköt och träffade, med tid över och det hade behövts utan tillstymmelse till ryckighet eller brådska."
Det enda av detta är att jag och Bengt-Olof Stolt (fd chef på Ringmärkningscentralen på Riksmuseet) med mycket stor sannolikhet är de som fått enkelbeckasinen fridlyst 1995/1996. Jag och Bengt-Olof skrev en artikel om enkelbeckasinen i Vår Fågelvärld där vi beskrev enkelbeckasinens kraftiga nedgång i numerär kanske framför allt beroende på den utdikning av mossar som sker i många av våra skogar så att dessa arealer går att plantera med skog. Jakten på enkelbeckasiner la då sten på böra och borde förbjudas.  Denna artikel använde Gudrun Lindvall som var miljöpartist och riksdagsledamot i en motion där hon just föreslog fridlysning. I början av 1990-talet använde Socialdemokraterna (MP) och (V) som stödpartier för att få igenom att antal förslag i riksdagen. Det är mycket sällsynt att en enskild motion kommer så långt att den resulterar i något beslut, men här hände det. Jag tror helt enkelt att köpte denna motion för att visa god vilja för miljöpartiet. Men bra för enkelbeckasinerna och det lidande de utsattes för från andra sämre skyttar än den som Bengtsson skildrar.
Denna fridlysning är nog den enda viktig insatsen som jag bidragit till i mitt liv förutom att jag tillsammans med min fd hustru uppfostrat fyra barn till goda och ansvarstagande medborgare.    

måndag 30 april 2018

Jaktkritik

Sven-Olov Karlssons bok "Brandvakten" (Natur & Kultur 2017) behandlar på ett utförligt sätt storbranden i Västmanland 2014. Där finns naturligtvis inte mycket som berör jakt men jag har fastnat för en liten detalj.
I ett kapitel får S-O Karlsson en intervju med den störste skogsägaren av den brända skogen; Hedin. Han är miljardär och har tillsammans skrivit med andra debattböcker om vargen. Hans uppfattning är att vargförvaltning är "obefintlig".  Det är många som uttrycker liknande åsikter. Men intervjun sker i en stuga nära elden som Hedin och anställda under många timmar lyckas rädd från att brännas ner. ur texten "Älgtroféerna trängs på väggarna..... Men älgtroféerna är enorma jämför med mellansvenska tjurar. Och på salsväggen hänger ett vackert loskinn."
Räcker inte pengarna? Måste dessa rika visa sin potens med troféer? Ingen blir väl imponerad av att få veta att en person dödat en levande varelse? För att vinna aktning borde dessa rika skänka sina pengar till välgörande ända mål. Finns det något behjärtansvärt område som inte saknar pengar. Jag kan inte nog förundras över vissa människor likgiltighet för det levande; det må gälla människor eller djur.  

tisdag 24 april 2018

Jaktkritik

Att äta fåglar; är det något att äta?

I Jaktdebatt nr 1 2018 tar min gode vän och medskapare av Jaktkritikerna Arne Ohlsson upp den fullständigt onödiga fågeljakten. I artikeln påpekar också Arne att många av de fågelarter som skjuts inte är smakliga som människoföda.
Då jag äger en faksimilutgåva av Sven Nilssons "Skandinavis  Fauna Folgarna" från 1858 där Sven Nilsson mycket ofta just tar upp fåglarnas värde som mat har det roat mig att gå igenom de 33 arter som nu är tillåtna att dödas i den svenska jakten.
Den ursprungliga utgåvan med planscher av bl a bröderna von Wright är en dyrbar samlarklenod. Bara von Wrights fågelplanscher är idag mycket värdefulla samlarobjekt. Sven Nilsson kom emellertid i konflikt med bröderna då han ville ha snabbare leverans av planscherna. Bröderna hävdade sin konstnärliga rättigheter att inte slarva ifrån sig sämre konstverk än de hade möjlighet att åstadkomma och vägrade gå med på Sven Nilssons krav. Sven Nilsson anställde då Magnus Körnar i Lund. Han var mer flyhänt och efterlämnade en mycket stor produktion men hans måleri och andra tekniker kar inte blivit uppskattade eller mer kända. Den plansch jag sett av Körner som visar en steglits tycker jag är utmärkt men den kanske tillhör hans bättre verk och det är därför den publicerats.
Alltnog, då jag under flera år bloggat (www.jaktkritik.bloggspot.com) så har jag naturligtvis många gånger tagit upp fågeljakten till diskussion. Då jag angripit den sk viltvården och hävdat det oetiska att döda djur, som kråk- och måsfåglar, och sedan kasta dem på sopbacken, har jag fått veta av jägare att t ex nötskrika har ett gott kött. Nu tror jag inte att någon skjuter nötskrikor för att äta dem och inte heller att de som skjuter nötskrikor tillagar dem och äter upp dem. Men det Kroar mig att titta efter vad Sven Nilsson säger om detta och om de andra fåglarna som dödas i jakten.
Jag följer Arnes lista på de 33 fågelarterna.
De antal som anges i texten ärdet antal som Jägareförbundet uppgivet har skjutits under jaktåret 2015 / 2016. I SN:s text har alla "f" som i "af" ersatts med "v".

Alfågel (8): "Köttet blir smakligt om huden avflås och det ligger en dag i vatten eller mjölk, innan det stekes. Fjäder och dun äro förträffliga"
Bläsand (807): Det står inget och köttet men " I Skåne skjutas brunnackor (bläsänder) om hösten i stor mängd".
Ejder (1000):  "Köttet är grovt och föga användbart" . Dessutom "Nu plundras, på skamlöst sätt, ejderbon på alla ägg och allt dun, så snart de finnes , och fogeln skjutas för vette: Följden blir en ständig minskning."
Gräsand (63807): "Köttet förträffligt, isynnerhet de unga med god viltsmak"
Knipa (7558): Ingen uppgift om köttkvalitet. "... skjutes för vettar ... om vintern vid havsstränder... eller ihjälslås i vakar".
Kricka (5112): "Köttet är läckert"
Sjöorre (47): "Köttet är tranigt, segt och osmakligt men fjäder och dun förträffliga". SN omtalar också att "Katolikerna, som äta dem under fastan, då de av sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk".
Vigg (3295): "Köttet skall vara mycket tranigt och osmakligt, ehuru det plägar vara ganska fett".
Småskrake (267): "Köttet är tranigt och ätes nästan endast av allmogen".
Storskrake (1705): Av de nämnda födoämnen (fisk) måste skrakens kött bliva tranigt och osmakligt. Också ätes det väl endast av skärgårdsallmoen, som (enl.D:r Ödm) (Saumuel Ödmann, mycket välkänd och aktad präst och ornitolog  (1750 - 1829)) skall finna en behaglig mäktighet i soppor på skrakkött".
Fiskmås (9235): "Köttet är högst osmakligt och ätes icke. Fjädern är även oduglig. Äggen är goda och nyttjas i pannkakor".
Gråtrut (3215):  "Han duger dock till ingenting; ty köttet är högst osmakligt och fjädern så spröd att han snart förvsndlas till hackelse, om han inlägges i bolster. Äggen äro stora och välsmakande. Ungars kött skall stundom ätas."
Havstrut (609): "Dun och fjäder duga icke; köttet är grovt och tranigt. Ej en gång ungarna ätas hos oss."
Bläsgås (287): " Köttet är ganska smakligt".
Grågås (31537): Ingen uppgift om köttet. Men jakten sker då gässen ruggar.
Kanadagås (29770): i mitten av 1800-talet var inte arten införd till Sverige.
Sädgås (1582): "Nyttiga äro fjäder och dun; köttet stekt är finare än vanlig gåsstek och isynnerhet av de yngre smakligt."  Själv har jag hört av en gåsjägare att endast de yngre fåglarna går att äta. Äldre fåglar (3-4 år ; det är bara yngre fåglar som kan åldersbestämmas) är sega trots att de kokas länge.
Björktrast (1541): "Dess kött är utmärkt läckert och skall vara mest närande av alla kramsfåglar".
Kaja (82491): Ingen uppgift om köttet eller jakt, märkligt nog.
Kråka (70280): "Dess kött, som är segt och illa luktande,ätes i allmänhet icke. Dock förtäres den någon gång om vintern, och de finns de som sätta mycket värde på Thor-månaskråkor. Jag minns att min pappa född 1892 berättade att han åt kråka på restaurang i Göteborg 1917 då maten i Sverige var mycket knapp. Hur köttet smakade minns ajg inte att han sa något om. SN fortsätter: "Eljest gagnar kråkan mest derigenom att hon förtär en mängd skadlig insekter och maskar. Hon skadar derigenom att hon förstör ägg och ungar av nyttiga foglar".
Nötskrika (33112): Inget står om köttet.
Råka (6394): "Ungarna anses av en del som läckra. Innan de stekas elle kokas avflås den flottiga huden, då köttet blir vitare och bättre."
Skata (64812): Inget står om köttet.
Morkulla (1520): "Köttet är lättsmält , sunt och av förträfflig smak, det stekas vanligen och anses för den bästa av fogelstek."
Ringduva (66250): "Ungarna stekta äro möra och läckra.; de gamla deremot sega och torra".
Stadsduva (8562): "Köttet av unga duvor är ett sunt och kraftigt födoänne, både för friska och sjuka. Även kan men begagna , helst till soppa, som blir välsmaklig och kraftig".
Dalripa (48714): Om köttet ingen uppgift men se fjällripa. SN omtalar "En enda fogelhandlare i de norra provinserna kan en fogelrik vinter uppköpa och avsätta 40 à 50,000 stycken."
Fjällripa (13717):"Köttet ätes; dock anses fjällripan ej vara så god som dalripan. Hon är mindre och köttet sämre".
Järpe (5627): (Hjärpe enl.SN): Hjerpstek anses allmänt för det mest välsmakande, finaste och sundaste av allt vilt. Han är dock mer torr än stek av beckasin, kramsfogel o.s.v."
Orre (18642): Ingen uppgift om köttet men många sidor om jakt och fångst.
Tjäder (15352): "Köttet är gott och isynnerhet läckert av ungfogeln. De gamla tupparna hava mer strävt och grovt kött." För övrigt beskrivs tjädern och jaktsätt på 16 sidor.
Fasan (19748): "Hos oss i Sverige har fogeln, så vitt jag vet blott en och annan gång hållits tam. ... och fasankött anses för den kostligaste stek som kan fås."
Rapphöna (3218): "Köttet är, som bekant, förträffligt och sunt. Rapphönsen äro bäst och fetast från Augusti månads slut till vinterns början. Derefter bliva de magrare."

Det som förvånar mig är att så många fåglar som jagas har så osmakligt och dåligt kött. Jag tänker då främst på de andfåglar som ejder och "gamla tjädertuppar" som jagas för köttets skull. Jag vet sedan min barndom på 1940-talet att det gick att köpa hönor som måste kokas i timmar innan de kunde förtäras så jag förstår att både gäss och hönsfåglar måste vara av tämligen unga exemplar för att det ska vara till någon njutning. Men jag tycker att det är uppenbart att många fåglar inte konsumeras trots att de inte jagas i sk viltvårdande syfte. Det är ytterligare en jaktlig avart som jag förut inte varit medveten om. SN skriver enbart om kråkans köttkvalitet; de andra ansåg han troligen som värdelösa och inget att skriva om. Jag antar därför att jägarens uppgift om nötskrikans kött enbart var en bluff för att kunna motivera sin jakt.
Dessutom är det en skandal att jakten på ejder och småskrake får fortsätta trots att arterna kraftigt minskar. Det finns också många som hävdar att både tjäder och orre minskar framför allt beroende på vårt rationella skogsbruk. Alla är överens om en kraftig minskning sedan 1960-talet för båda dessa arter.
Fågeljakten måste förbjudas!



 

tisdag 17 april 2018

Jaktkritik

Jag har skickat in ett förslag till diskussionsämne till till sommarens program på radio "Allvarligt tala". Min fråga är "varför skydds inte de vilda djuren av en djurskyddslagstiftning?"
Andra djur som husdjur, sällskapsdjur och försöksdjur har viktiga och långtgånga krav på sina djurägare. Jag hörde på radio att det är förbjudet att lämna sin hund ensam under en längre tid. Kennelklubben anser att max fem timmar är gränsen.
Jag hörde också att människor trakasserar t o m hotar bönder som bedriver mjölkproduktion.
Men varför hör jag aldrig någon opinion mot jakten?

torsdag 12 april 2018

Jaktkritik

Jag läser nu en 30 år gammal bok "En katt till jul" av Cleveland Amory. Boken handlar mest om katter och är du kattvän kan boken rekommenderas, men författaren skriver inte bara böcker utan han är också filmmanusförfattare och känner en mängd "kändisar" som Henry Fonda,Cary Grant, Katharine Hepburn, James Stewart, Burl Ives och många många fler mer eller mindre kända. Dessa skådisar var mycket kända för 30-40 år sedan men är kanske nu bortglömda. Med dessa kändisar kunde Amory få den grymma dödandet av sälungar i Kanade känt över världen och i alla fall delvis stoppad. Jag minns dessa TV-bilder där man ser en person med en spetsig hacka slå ihjäl försvarslösa ungar genom att drämma hackan i hjärnan. Det var den vita pälsen som var syftet med denna slakt. Förhoppningsvis har alla kvinnor insett var deras pälsar kommer ifrån och därför avstår att bära päls. Men det finns tydligen oupplysta kvinnor i framför allt Ostasien där ju information om det mesta som sker i världen är förbjudet att ta del av. Därför kan ju bl a minkfarmar leva vidare. Men man kan ju fråga sig om t ex dödandet av sälarna var (är?) mer plågsamt än det som sker dagligen i våra slakterier. Syftet med att ta pälsen är ju mycket mer omoraliskt är syftet att få kött. Pälsar behövs ju inte men fortfarande tycket många människor om kött, tyvärr.
Menär man inte vegan utan använder mjölkprodukter och ägg så var gör man av tjurar och tuppar? Kor kan också användas som gräsätare på de marker som inte är lämpade för annan odling och för att hålla uppe ett landskap med ängsväxter för insekter och blommor.
Men avlivningsmetoderna är "humanare" än de i jakten! Bara i den svenska jakten skadas 100 000-tals djur innan de eventuellt eftersöks och får ett dödande skott i huvudet. Jag anser att jakten är det grymmaste sättet att skaffa kött, och att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem.
Amory är också ingagerad i Animal Fund som tar hand om hundar och katter som far illa ofta hemlösa. Dessa djur har nästan alltid haft ett bedrövligt liv och när de fångas in så behöver de många gånger veterinärvård. Amory berättar att det är få veterinärer som vill befatta sig med dessa djur utan anser att de ska avlivas. (Det här en gammal bok och förhållandena kan ju ha ändrats). Amory skriver också "...de (barn) ser djurfilmer och TV program där veterinärer är hjältar som strider mot de sämsta utsikter - men aldrig mot jägare eller djurförsök-...".  Detta kommer mig att tänka på en kontakt som jag hade för 10-15 år sedan med en veterinär. Jag ansåg att han skulle vara en tillgång till Jaktkritikerna och ville att han skulle ingå i styrelsen. Men utan någon speciell motivering avstod han. Jag fick en känsla av att han inte ville förstöra sin "karriär" eventuellt göra sig osams eller anses annorlunda än andra veterinärer. Som sagt jag vet inte. Men Torsten Mörner är veterinär och har varit ordförande i Svenska Jägareförbundet och är en hängiven jägare. Han är nog inte ensam.  

torsdag 5 april 2018

Jaktkritik

Jag har ofta svårt att hitta intressanta böcker på biblioteket och därför går jag ibland och tittar i mina bokhyllor för att se om jag har några böcker som jag inte läst på länge. I påskas tog jag fram boken "Hemma vid Fågelsången" av Gunnar Brusewitz (Vingförlaget 1961).
Gunnar Brusewitz (1924 - 2004) var en beläst författare och mycket skicklig konstnär och illustratör. Hans konstnärs signum var de skissartade men oerhört träffsäkra bilderna över det svenska landskap men också de beundransvärda karaktäristiska porträtt av fåglar och andra djur. Han hade en förmåga att med några få streck fånga en fågels "jizz" allså fånga det typiska för en fågels flykt och rörelser så att man kan artbestämma fågel trots att han skissar den på långt håll. Brusewitz hade också en mycket  stor beläsenhet och kunde sin grekiska gudasaga och var väl förtrogen med poeters - och naturskildrares alster. När jag läser berikar jag mig alltså också litterärt.
Men jag har skrivit om Brusewitz förut och förundras över hans oreflexterade syn på jakt. Brusewitz hade nog en ganska tolererande syn på jakt och skrev också en stor och gedigen kok om jakt och jaktredskap från ur till 1900-talet. (jag har inte läst verket men det lär vara en hel avhandling).
I boken som jag nämt finns ett par berättelser som berör jakt. En av dessa berör en rävjakt där en granne och Brusewitz sitter i en lada och väntar på att en räv ska komma fram till en åtel. Nu kommer aldrig räven inom skotthåll men Brusewitz förklarar inte varför räven ska skjutas.
I ett annat kapitel tar han upp den förr i tiden förekommande lärkjakten och sedan att lämna fram vårens första lärka till kungen och då få en"dukat". Denne hemska sed avskaffades av Karl XV kanske beroende på hans sons (sedermera Oscar II) motstånd.  Samtidigt skildrar han att ett gäng pojkar skjuter en kråka. Sedan står det "Jag känner mig lättad. Trodde i första ögonblicket att det var lärkorna som han var ute efter". Varför denna "rasism?" Han anser dock att "kroknäbbar", alltså rovfåglar, ska skyddas men det dröjer till 1968 utom duvhöken  som får vänta på fridlysning till 1979.
På 1960-talet måste det vara en stor sällsynthet att se ett lodjur ca en mil söder om Rimbo i Uppland. Men när lodjuret kommer så tycks det finns ett direkt behov att döda det. När lodjuret dyker upp nära en skogsgård går mannen efter geväret men lodjur sätter sig framför bilen och för att inte skada bilen skjuter inte mannen och lodjuret kan försvinna. Men ingen kommentar av Brusewitz.
Det sista exempel är när en "skogsströvare och jägare" kommer till Brusewitz och frågar: " Va fan är det här för en fågel?". Brusewitz konstaterar att det är en järpe. Jag anser att det är ett typiskt för jägare att skjuta på djur som de inte vet vilken art det är. Jag har många bevis för detta men det skulle ta för lång tid att redogöra för alla. Brusewitz påstår att järpen är fridlyst. Det är möjligt att den är i Uppland men enligt de listor på avskjutningsstatistik jag fått av Jägareförbundet så har man jagat järpar sedan avskjutningsstatistiken började beräknas 1939. Brusewitz anser att det finns en liten stam just i Roslagen och meddelar att Linné skrev om detta. Numera är järpen mer vanlig i Uppland men sällsynt. Inget mer än att järpen är fridlyst säger Brusewitz och jägaren går och säger "Vi säger att det är en fasan".  

söndag 1 april 2018

Jaktkritik

Falska uppgifter?
I bland blir jag riktig förvånad av vad man kan hitta på nätet. Jag bor i en by som heter Svinnö och blev intresserad av vad detta namn kunde betyda. Jag slog på Svinnö förstås och fick som vanligt massor med träffar. Det var bara det att betydelsen av Svinnö hittade jag inte. Däremot hittade jag mitt namn och flera av mina inlägg av min senaste insändare i olika dagstidningar. (Jag har för något år sedan publicerat den här på min blogg men den går att hitta t ex "mot jakt" och andra sökord) men det märkliga vara och som jag aldrig trott skulle hända en motskrift tydligen publicerat på "skitjakt.nu". Jägaren (det är 99% sådana som ogillar vad jag skriver och därför kommer med ogenomtänkta och meningslösa kommentarer) ansåg att jag kom med felaktiga uppgifter. För det första så hänvisar jag till Jägareförbundet då jag påstår att 14% av älgarna skadeskjuts. För det andra anser jägaren att jag inte definierar vad skadeskjutning är. För det tredje att undersökningen är en enkätundersökning och därför inte något att hänvisa till.
Undersökningen är en enkät undersökning där jägare tillfrågas om hur många älgar som skadeskjuts och som måste eftersökas. I en sådan undersökning kan man ju tro att det bortfall som alltid sker i dylika undersökningar många gånger beror på att man skäms att tala om en skadeskjutning och definitivt inte tvärsom att man att man lägger till en skadeskjutning som inte inträffat. Därför anser jag att de redovisade 14% skadeskjutningar, som redovisas, förmodligen är fler. Definitivt aldrig färre. Att Jägareförbundet måste vara inblandat beror på att undersökningen är redovisad i Svensk Jakt och att de personer som genomfört undersökningen har varit (är?) anställda hos Jägareförbundet. Mycket troloigt är också att Jägareförbundet också betalat undersökning men det vet jag inget om.
Undersökning om skadeskjutningen på älg är inte den enda som finns även om jag anser att den skadeskjtningsprocenten troligen är den lägsta möjliga. Älg är ett stor djur (=lättare att träffa), kulan ska splitras i kroppen för att öka möjligheten att älgen dör omedelbart och ofta är jakten organiserad och jägarna som är med då  mer angelägna att visa sin skjutskicklighet och inte kast i väg ett skott hur som helst. Det finns ett grupptryck att inte orsaka merarbete som t ex eftersök medför.
I referenserna nedan tar jag upp SVA:s undersökningar på de djurkroppar som de får in för genomgång av våra stora rovdjurs status när det gäller sjukdomar, parasiter mm. Det studerar då också hos vargarna hur många skott som har används för att döda vargen. 2016 då 24 vargar sköts vid licensjakten var två vargar skjuta med fler än fyra skott vilket tydde på skadeskjutning och avlivande efter eftersök. Detta är 8%. Men då 1,2 miljoner djur dödas i jakten varje år i Sverige ger det att 100 000 djur skadeskjuts varje år. Minst! Vargjakten året innan med 44 licensjagade vargar var 15 skjutna med fler än fyra skott (4, 5 och 6!). Detta ger 34%.
När rävarna undersöktes (se nedan) fann man att 30% hade skottskador i ben och huvud (de kroppsdelar som undersöktes). Hade hela kroppar undersökts hade fler skador hittats ansåg forskaren.
60% av äldre sädgäss har hagel i kroppen. Skadeskjutningarna gör att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Anta att slakterierna skulle skada och såra 100 000-tals djur innan de dödades; ingen skulle tillåta att slakterierna skulle få finnas.
Kom gärna med en kommentar. Jag har inte haft någon kommentar sedan 2016

Referenser: Englund,J.1979. Skelettskador hos räv.Svenska Jakt 1979/3. 160 - 163
Ericsson,G. & von Essen,H.2002. Moose shot at and not retrieved in Sweden. Procedings of the 24th int.congress of game biologists. 55 - 63.
von Essen,H.&Ericsson,G.1999. Älgjakten och skadeskjutningen under den första älgjaktsveckan 1998. Viltformum 2.
Jönsson,B., Karlsson,J. & Svensson,S. 1985. Bean Goose (Anser fabilis) wintering in Sweden. Swedish Wildlife Research nr 3, Vol.13.
Liberg,O., Sand,H., Wabacken,P. & Pedersen,H.C. 2008. Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen. Rapport från Grimsö forskningsstation och viltskadecenter. 42 sidor
SVA. Flera rapporter i serien Rapport Stora Rovdjur.